Barn och skärmar

Så här kan det se ut när Elliot sover =)

Alla har vi varit barn och alla kommer vi någon gång i livet, på något sätt i kontakt med barn. 

Kanske inte så konstigt att de flesta av oss har åsikter om barn och hur man "ska" uppfostra dem.

Innan jag själv blev mamma tyckte och tänkte jag en hel del: 

Så ska minsann INTE jag göra när jag får barn! 
Varför gör de på där viset, är det inte bättre att göra så här? 

Vi ska vara konsekventa i vår uppfostran och inte använda mutor och/eller hot! 

Listan kan göras bra mycket längre, men jag tror att ni förstår vad jag menar? Ibland har jag säkert yttrat min åsikt till föräldrarna (kanske främst till min syster) men där känner jag att jag tagit ett kliv tillbaka. Jag förstår lite bättre nu att alla gör så gott de kan och att man ibland släpper på sina principer för att få vardagen att gå ihop. Dessutom är alla barn olika så det som fungerar för vårt kanske inte funkar för någon annan och vice versa.  

Jag tycker det här med barns utveckling och föräldraskapet är väldigt intressant och läser/lyssnar på allt jag kommer över och hinner med. Råden är många och vissa tar jag (och i förlängningen även Victor) till mig och sedan försöker vi agera utifrån dessa "åsikter". Av ovana var det i början svårt att veta vad/hur man skulle göra och ju mer personlighet och vilja Elliot får desto svårare att vara konsekvent blir det såklart. Efter X antal försök med mat ger man kanske vika t.ex. 

Försöker vara lite ekonomisk och ibland låna böcker på biblioteket istället för att köpa allt som låter intressant.

Detta inlägg har jag skrivit i mitt huvud för längesedan, men då det handlar om något som säkerligen delar "oss i olika läger" har jag avvaktat och läst på ytterligare. Det jag skriver är MINA åsikter JUST NU och handlar om MINA tankar gällande Elliot och hans vardag. Jag menar INTE att de som gör annorlunda gör fel och jag är heller inte säker på att vi kommer tänka och/eller göra samma om ett halvår eller två månader. Ta bara det här med napp:

När Elliot föddes blev vi rekommenderade att inte använda napp de två första månaderna och som nyblivna/ovana föräldrar tog vi detta på största allvar och skulle absolut inte ge Elliot napp. Anledningen från BB och BVC var att det kunde sätta käppar i hjulet för amningen och det ville vi inte, den funkade ju superbra. När Elliot var tre veckor var han lite gnällig i några dagar och samma dag som han blev 1 månad gammal gav vi vika och testade napp. Han blev väldigt lugn och verkade tycka om att få suga/snutta på den. Hmmm.... självklart lät vi honom fortsätta med det. Är han lugn är vi lugna! Först kände jag mig som en dålig mamma som gav efter på "mina regler" så fort, men eftersom amningen fortsatte fungera fint kändes det ändå ok. Dock började vi båda ge honom nappen i både tid och otid och för att få honom att förknippa den med sömn och/eller tröst hjälps vi nu åt att bara ge honom den när han ska sova eller är ledsen. Funkar bra! 

Seriöst - en skallra i telefonen! Det är ju såå sjukt!

Sötsaker som glass, kakor och godis är också en grej som vi ofta diskuterar. Vi vill vänta så länge som det bara är möjligt med att introducera detta för Elliot men omgivningen verkar se fram emot att ge det till honom tidigt... Tänk om vi kan vänta två-tre år, det vore ju grymt bra men även här kanske vi ger med oss tidigare och låter honom prova tårta när han fyller ett år eller så... Vem vet? 
Nu är det hur som helst inte det jag ska skriva om idag. 

Jag sitter väldigt mycket vid datorn, dels för att vi använder datorer i jobbet och dels för att jag sorterar foton, läser och skriver bloggar, kollar Facebook osv. Det är avkopplande för mig och jag fastnar lättare vid en dator än framför tv'n. Jag tittar typ bara på TV när det är Let's Dance, Gladiatorerna eller Idol. Det dröjde länge innan jag skaffade mig en smartphone, men när jag träffade Victor och ibland lånade hans så bytte jag ganska snabbt ut min enkla lilla mobil till en iPhone och jag var fast. Kollar min telefon i tid och otid och har gärna med den överallt. Vet inte vad det är som lockar men det har blivit en (o)vana att kolla med jämna (korta) mellanrum. Min telefon gör mig på så sätt osocial - kan bli sjukt irriterad på att jag kan plocka upp och kolla telefonen även fast jag har riktigt trevligt med verkliga människor... Vad är det jag tror att jag ska missa? Skärpning! 

Det där var ett av mina (obligatoriska) sidospår - det jag vill komma till är barn och skärmar. I julas visade jag upprörd annonser från leksaksaffärerna för Victor, där fanns det nämligen babyskydd till mobil och surfplatta så att de skulle kunna användas av barn från 6 månader och uppåt. På köpet ingick även appar som var lämpliga för denna ålder! Va fasiken!! Jag reagerade starkt och kan verkligen inte förstå varför man ska anpassa dessa prylar till barn när det finns så sjukt mycket leksaker att välja mellan och med min lilla erfarenhet är det först nu (nästan 8 månader) som Elliot visar intresse för leksaker, även fast vispen i köket är roligast. Han är såklart nyfiken men han vet ju inte att plattor m.m finns. Även innan jag fick barn har jag reflekterat över att många föräldrar låter barnen använda deras mobiler och/eller surfplattor, i väldigt tidig ålder. Så fort de blir minsta otåliga räcks en platta/mobil fram för att lugna dem. Och lugna blir de! 

Det får mig att fundera - vad blir konsekvenserna om någon vänjer sig vid att att aldrig vara otålig? 

Läsning av "Pekboken för lite sportigare barn" - det är såå kul att bläddra. 

Jag arbetar som lärare och jag märker på mina elever, som är bra mycket äldre än Elliot, att de över lag har väldigt kort tålamod och svårt att fokusera en längre tid på en och samma sak. Det ska gärna hända något nytt hela tiden och går det inte på första försöket så kan man helt enkelt inte. Självklart finns det undantag men detta KANSKE har att göra med "vår tids uppfostran". Barn ska inte skrika och gråta så då gör vi det som krävs för att de ska vara tysta och lugna. 

Är man en dålig förälder för att barnet visar sina olika känslor? Nä, jag tycker inte det! 

Sedan beror det väl självklart på situation, ålder, övrigt beteende och hur man bemöter barnet i dessa lägen. Vi vuxna är inte glada varenda minut och då kan vi inte kräva det av våra barn heller. Innan de är tre år kan de heller inte styra sina impulser så det kan liksom inte tänka: oj vad arg jag är nu, det ska jag ta med mamma senare. Aggressionen/sorgen kommer lika snabbt och starkt som de underbara skratten som vi alla älskar. Lätt att sitta här och skriva, men jag ska försöka påminna mig om detta när Elliot kommer till denna utmanande ålder. 

Elliots favoritbok - finns massvis med olika varianter i denna serie så det får nog bli fler! 

I mitt arbete använder vi datorer i stort sett hela dagarna och jag vill poängtera att jag inte är motståndare till datorer. Det jag vill komma fram till genom att skriva ner mina tankar är hur jag ställer mig till hur vi som föräldrar låter våra (späd)barn använda/vänja sig skärmar. I tidigare inlägg har jag skrivit om podcasten Pampers Barnvagnspromenader där programledaren Tove ställer lyssnarnas frågor till den oberoende experten och legitimerade barnmorskan Louise Hallin. Hon är av samma åsikt som den amerikanska barnläkarakedemin och rekommenderar att barn under 2 år inte ska titta på TV/skärmar över huvudtaget. (källa:http://www.lakartidningen.se) Det finns inga bevis för att användningen av skärmar stimulerar barn intellektuella utveckling, även om de som säljer spel, filmer och appar för bebisar hävdar att deras program gör det. Barnläkaren och professorn Hugo Lagercrantz menar att effekten av t.ex. program som Baby Einstein har motsatt effekt. Ju mer tid småbarn tillbringar framför TV'n desto färre ord lär de sig, och desto sämre blir deras koncentrationsförmåga när de börjar skolan. (källa: http://www.tryggabarn.nu). Det finns heller inga bevis för att det är skadligt för barn att använda skärmar men den tid som ägnas till passivitet framför en skärm minskar tiden för spontana lekar, de fantasilekar som stimulerar barnets kreativitet. Louise Hallin har i tidigare nämnda podcast pratat om att barn MÅSTE få ha tråkigt för det är då hjärnan sätter igång och arbetar, den vill komma på något att göra för att inte ha tråkigt. Att ha tråkigt är den bästa "medicinen" för att utveckla fantasi och kreativitet och det är förmågor som jag verkligen vill att Elliot ska utveckla. Jag hade själv väldigt bra fantasi när jag var liten (lite väl bra enligt min mor) 
och jag behövde oftast inte bli underhållen av mina föräldrar och de hade ingen platta och/eller 
DVD att ge mig. 

När barnen blir lite äldre, ungefär 2-5 år, rekommenderas max 1 timme framför TV/skärm per dag och helst en skärmfri dag per vecka. I den här åldern, och självklart tidigare om barnet redan tittar, ska en vuxen sitta med och titta. Vi kan tycka att ett barnprogram verkar bra, mysigt, roligt eller liknande men det kan vara figurer eller händelser som barnet upplever som skrämmande. Sitter vi bredvid märker vi detta och kan diskutera och/eller förklara vad som sker, eller stänga av om det är alldeles för läskigt. Enligt Hugo Lagercrantz fungerar barnets utveckling dessutom bättre om barnet kan ställa frågor till en vuxen medan den tittar på ett program/spelar ett spel. De vill ofta prata om vad de ser och vänder sig gärna till föräldern för att få bekräftelse på. Trots att Elliot inte är så gammal ännu kan jag verkligen instämma i båda dessa  påståenden/åsikter. Vi har köpt några leksaker till honom som är ämnade för barn i hans ålder, och när vi visade honom en mask som rör sig framåt när man drar den bakåt blev han verkligen rädd och han vill gärna ha koll på var i rummet den är. Han släpper den inte med blicken och om den kommer nära så åker händerna upp i luften och han liksom gnyr. I våra ögon är det en oskyldig, färgglad, söt liten mask, men någonting med den skrämmer honom. Att barn söker bekräftelse från sina föräldrar har vi också redan märkt, speciellt när vi sitter och läser med honom. Vi har en bok som heter Husdjur och där kan man trycka på en liten knapp för att höra hur de olika djuren låter. Detta är väldigt roligt och varje gång djuren låter tittar han på oss som för att kontrollera att vi också hört. När han gör något nytt, t.ex. smackar med munnen eller liknande kollar han stolt på oss tills vi ger honom en reaktion, oftast ett leende. 
Då blir han nöjd och kan fortsätta =)

Så här kan det se ut när Victor läser för Elliot - jajamän, jag hör också marsvinet =)

Jag vill här poängtera att vi absolut kommer låta Elliot titta på TV, se på film och spela diverse spel. Jag hoppas dock att vi klarar av att motstå frestelsen att ge honom en skärm eller sätta på ett TV-program när han är kinkig. Börjar man är det säkert svårt att sluta så jag har mantrat; barn måste få ha tråkigt i huvudet, men märker att jag ger honom olika leksaker om han blir ovanligt gnällig. Kanske inte är så mycket bättre det men han får åtminstone leka med dem då istället för att sitta passiv och bara ta emot intryck. Jag ser verkligen fram emot när vi tillsammans kan kolla på alla förtrollande Disney-filmer och tar del av alla fantastiska filmatiseringar av Astrid Lindgrens verk. Så nyfiken på vilken som kommer att bli hans favorit. Jag förstår att vi inte alltid kommer att sitta bredvid honom men min förhoppning är att titta på filmerna tillsammans med honom första gången för att se vad han tycker om dem. Jag har t.ex. fortfarande inte sett Ronja Rövardotter för det var någonting i den (fåglarna?) som skrämde mig. Den såg jag för övrigt själv och stängde av. 

Verkar inte komma till något avslut i mitt resonemang, kommer på nya infallsvinklar hela tiden men tror jag åtminstone klargjort för mig själv vad jag tycker och tänker. Nu finns det på pränt och jag kan gå in och läsa (kanske skämmas) om två-tre år när Elliot verkligen kan uttrycka sin önskan om att t.ex. titta på Bamse, spela Smurfarna eller liknande. För att stärka min åsikt ytterligare har jag även kollat vad Statens Folkhälsoinstitut anser och barnläkaren Sven Bremberg poängterar att det inte finns mycket forskning i frågan och att det kan vara nödvändigt att TV'n står på en kort stund för att man som förälder ska hinna göra någonting annat. Han tillägger dock att barn under 2 år inte ska se på TV utan att en vuxen sitter med och tittar på programmet/spelet. (källa: http://www.svd.se/nyheter)  
I samma artikel säger hjärnforskaren Martin Ingvar att vuxnas kommunikation med barnen minskar när en TV står på och när vi pratar mindre med våra barn försenas deras språkutveckling:
- Hur många ord ett barn talat med vuxna är avgörande för hur bra det går i skolan. 

OK. 
Detta inlägg påbörjades alltså den 12 april och idag är det den 3 maj. Två gånger har inlägget försvunnit för att jag har glömt att spara och datorns batteri har dött... Det har då tagit emot att börja om och kommer ihåg hur jag strukturerat upp tankarna. Några punkter har tillkommit, några saker har säkert försvunnit, men jag har lyckats bra med att göra ett sjukt långt inlägg om en väldigt kort åsikt/idé/önskan; att vi ska vänta med att presentera TV, iPad och iPhone m.m för Elliot. 

Det finns säkert massvis med frågor som är viktigare och andra föräldrar kanske fokuserar på andra saker. Vi (jag & Victor) gör säkerligen sådant som ni tycker är väldigt konstigt. Kanske är det fel: 
* att vi ger både burkmat och hemmagjord mat 
* att han få ett smörgåsrån efter maten eller om han sitter med när vi fikar 
* att han får sova mellan oss 
* att vi låter honom vara uppe sent
* att jag fortfarande ammar 
* att han är med på träningen med TKSK
* att vi inte har massa filtar och overaller på honom när vi går ut 
* att hans favoritleksak är en rengjord snusdosa 
* att vi inte enbart har ekologiska träleksaker
* att vi använder gåstol
... som ni ser, även denna lista kan göras lång.

Jag är på riktigt nyfiken, har ni några idéer som ni brinner extra för, som ni tycker är extra viktigt och som ni hoppas kunna leva upp till? Har ni äldre barn - hur har det gått? Lyckades ni eller gav ni vika? Och ni som inte har barn - är det någon fråga som ni tycker eller tror att ni kommer tycka är viktig om ni skaffar barn. Alla åsikter är välkomna!  

Mysig stund innan läggdags.

- Små barn behöver inte TV. Den riktiga världen är fullt tillräcklig. Att leka eller läsa med mamma eller pappa gör att  hjärnan utvecklas på ett bättre sätt. I många TV-program förekommer klipp, zoomningar - något som är förvirrande för det lilla barnets hjärna. Före två års ålder är hjärnan inte mogen att bearbeta sådana intryck över huvud taget. Djupseendet är inte heller färdigutvecklat, vilket för att barnen flackar med blicken över teveskärmen. Risken är att synteserna, kontakterna mellan nervbanorna, kopplas fel, säger Hugo Lagercrantz. (källa: http://www.tryggabarn.nu)