Instruerande och Göteborg

När jag skrev rubriken till detta inlägg för lite drygt 1 vecka sedan skulle det handla om just den onsdagen. När jag nu har tid och ro i kroppen till att sitta och skriva kommer det handla om lite annat och lite mer än bara just den dagen... inte så överraskande kanske. 

Jag började instruera när jag var ungefär 14 år, minns inte exakt. Denna "karriär" började inom NIF-gymnasterna där jag hade hand om deras KidsAerobics. Jag fick även ha en del vanlig aerobics, eller workout som det då också kallades... jösses, känns som stenåldern! 

När Älvhögsborg öppnade upp ett större gym (tidigare fanns det lite maskiner på Hyllan) och utvecklade sin gruppträning började jag träna där och precis lagom till att mitt årskort gick ut (och jag som studerande på gymnasiet funderade över hur sjutton jag skulle ha råd med ett nytt) hade jag ett möte med Maria som var gruppträningsansvarig. Jag fick ha ett provpass för henne och tre instruktörer och därefter fick jag ett fast pass: Aerobic UH (utan hopp) *** - de där plupparna stod för svårighetsgraden och jag fick alltså lov att göra avancerade pass. Hur tusan fixade jag det? 

Mina aerobicspass nu för tiden är typ för lätta för att ens kallas basic. 

Det var i varje fall så det började. Jag älskade det och det dröjde inte länge förrän jag kastade mig in i nya träningsformer. Jag missar säkert något men jag vet att jag åtminstone instruerat i följande: KidsAerobics, FunkyBoyz, styrkestep, StepUp, 20/20/20, taebox, boxing, cirkelträning, styrkapass (ungefär som PUMP), BodyCombat, spinning, kettlebell, aerobics, Kinesis, gym.

Utvecklingsmässigt kan man säga att jag har gått ifrån att vara instruktör till att bli coach.

Jag har numera mer fokus på att coacha deltagarna till rätt teknik istället för att se det som ett träningspass för min egen del. Har jag spinning eller BodyCombat är det självklart annorlunda - där SKA jag vara med och köra på minst samma nivå som deltagarna. Inom träningsvärlden finns det få saker som gör mig så arg som när instruktörer inte tar i och ändå försöker få med gänget... 

"Åh, det är tungt nu men vi fixar det..." och så sitter de inte ens på cykeln!! 

När jag är coach på exempelvis träningarna med TKSK kan jag säga att jag ser att det är tungt nu men att jag tror att de kommer att fixa det osv... stor skillnad! Det var svårt att göra denna omställning men jag har TKSK att tacka för detta. Där har jag hittat ett nytt sätt att instruera/coacha och det har hjälpt mig när jag har hoppat in som instruktör på CrossFit Trollhättan. Där är man inte heller med och kör utan går runt och kollar teknik, svarar på frågor, håller koll på tiden och guidar deltagarna genom träningen. Ibland frustrerande för att man smittas av all träningsglädje,  men det är också oerhört fascinerande att få lov att se människor utvecklas och klara nya saker.  

För dryga fem månader sedan kom Elliot till världen och han har minst sagt påverkat mitt instruerande. Förut kunde jag tacka ja till att hoppa in som instruktör med en timmes varsel, men nu ska det tajmas in med amning, sömn och dessutom är det en fördel om Victor inte är på jobbet. Två gånger på två månader har detta klaffat... ganska bra odds eller? Avslöjar dock inte hur många förfrågningar jag kunde ha besvarat...

Elliot är ganska loj i sin instruktörsroll

Han har dock bidragit till att jag börjat träna MammaMage och gå på Arena Älvhögsborgs förälder/barn-gympa under ledning av Ida och Elton. De har tyvärr varit sjuka några gånger under dessa två terminer och då har jag och Elliot hoppat in som instruktörer. Så himla kul, för oss! 

De första gångerna sov han i vagnens liggdel 45 minuter av passet, någon gång var han lite kinkig, förra veckan somnade han när jag gjorde armhävningar med puss på honom och denna veckan var han vaken hela passet men låg mest och spanade på vad vi höll på med. Det är fantastiskt roligt att träna (och instruera) ihop med sitt barn så jag har redan börjat spåna på hur man kan bygga vidare på detta med någon form av cirkelträning för föräldrar med något större barn eller kanske CrossFit Kids. Verkar dock som utbildningarna bara går i USA än så länge. 

Förra veckan var Victor ledig på onsdagen så medan jag & Elliot instruerade var han inne på gymmet och körde ett pass. Efter dusch var det nämligen dags för hela lilla familjen att åka till Göteborg och träffa Emil, Cilla och lilla Felicia, Elliots minsta kusin som bara är två månader yngre än vad han är. Vi blev bjudna på underbara pajer med massa tillbehör till lunch och för att undvika den värsta paltkoman tog vi en promenad i Skatås (säger man så?). Vi stannade vid lite vatten (ber om ursäkt för dålig lokalkännedom) och tittade på fåglarna. Vet inte hur mycket barnen såg men det var mysigt ändå. Jag var dock lite hönsmamma och när de kom för nära och såg ut att vilja attackera "hotade" jag dem med foten och schasade undan dem. Löjligt enligt Victor... hmmm! 

Frisk men lite kylig vind gjorde att det var gott att komma in i värmen efter dryga timmen utomhus. En kopp te och en löjligt go kladdkaka med chokladklet I och chokladglass TILL satt fint för en sockergris som mig. Stackars Elliot kommer bli sockerberoende genom mjölken! 

Det är häftigt att se Felicia gå igenom samma utvecklingssteg som Elliot precis passerat. När man ser henne göra vissa saker inser man att den "tiden redan är förbi" med Elliot. Hur och när hände det?

Tidigare har de inte varit så intresserade av varandra men nu fick de kontakt och vi kunde se att de faktiskt såg varandra och nog uppfattade att det var en annan bebis framför dem. De ville gärna röra varandra och det är ju sött. Det gäller dock att vara beredd då de har dålig kontroll på sin styrka i händerna och kan nypas riktigt hårt! 

En riktigt bra dag och vi ska verkligen försöka se till att de träffas regelbundet. 

Tusen tack Emil och Cilla för god mat och superb fika, hihihihi. 

Fågelskådning! 

Hmmm, stark vind i ansiktet var något nytt... 

På torsdagen samma vecka var en sådan där dag då det klaffade och jag kunde hoppa in och ta ett cykelpass 45 min. Fixade med musik och laddade ordentligt här hemma. En timme innan jag skulle åka märkte jag att min spellista i Spotify inte gick att göra offline.... WTF! 

Det finns inte wifi eller möjlighet till uppkoppling över huvudtaget i cykelsalen så jag fick lite lätt panik. Både jag och Victor försökte på alla möjliga sätt och via Facebook fick jag en rad olika tips av mina kära instruktörskollegor. INGET HJÄLPTE!! Ett tag var jag nära på att ringa och be dem ställa in passet. Har jag inte haft pass på nästan ett år känns det inte så lätt att bara improvisera... 

Sista utvägen var att logga in på min Spotify på Victors iPad och vips så gick det att göra alla låtar "gröna". När det var klart hade jag fem minuter på mig att bli klar och åka iväg. Väl framme och i salen fungerade allt och passet kändes helt ok, men den där stressen är hemsk! 

Nöjd efter att ha klarat passet - både med flås och musik. 

Vissa tycker att jag är galen/en dålig mamma men första gången jag tog med Elliot på träning med TKSK var  han 13 dagar gammal. Victor jobbade, jag tyckte Elliot var för liten för barnvakt och samtidigt ville jag inte ställa in träningen. Det var en chansning och det visste deltagarna om. Det funkade riktigt bra och sedan dess har han varit med ungefär varannan gång beroende på hur Victor jobbar. Så snart han vant sig vid "riktig" mat kan han nog börja ha barnvakt men han tycker om att vara med och om det är någon gång han verkligen tränar sin rygg genom att ligga på mage så är det på dessa träningar. Han är såå fascinerad av vad deltagarna gör med alla färgglada klot. 

Det ska ju även vara bra för barn att se vuxna i rörelse och inte bara sittandes vid datorer och/eller smartphones.... Vårt beteende smittar visst av sig på dem redan i väldigt tidig ålder, kanske därför så många ettåringar kan använda tekniska prylar. Frågan är om det är en positiv utveckling?? 

Det får nog bli ett eget inlägg när jag är mer påläst i frågan. 

Elliot med sin kettlebell, än så länge är den mest ett redskap att gnugga tandköttet mot. 

En nackdel kan dock vara att jag märker en viss skillnad i mitt coachande  när han är med på träningarna. En viss procent av mig fokuserar (oundvikligen) på honom och inte på deltagarna. Barnvakt i salen kanske är den bästa lösningen? 

Igår (fredag) var hela familjen i Göteborg igen. Jag skulle på kvartalsutbildning i BodyCombat och Victor jobbade dagtid. Jag & Elliot tog därför tåget till Göteborg och mötte upp Victor för att få i oss lite mat tillsammans innan det var dags för mig att åka vidare till Mölndal och Nordic Wellnes. 

Det min första kvartalsutbildning efter förlossningen och det kändes bra. Jag är dock inte lika taggad som vanligt att dra igång och instruera Combat. Kan hänga ihop med att jag nästan bara coachat de senaste 7 månaderna... jag ska vara med releasen om två veckor och sedan får vi se hur vi går vidare. Det var ett bra pass, några nyheter, ganska enkla kombinationer men svår takt?

Blir en ny utmaning att få till tid att öva in programmet, hörlurar medan jag ammar kanske? 

Ett väldigt långt inlägg om egentligen ingenting men det är ju så det brukar bli. 

Första träningarna

Semestern är över (åtminstone den på bortaplan) och det är dags att ta tag i kroppen/formen igen. 

Något har hänt under sommaren, tror vår tvättmaskin har ställt om sig - den krymper liksom kläderna på något märkligt sätt och allt sitter helt plötsligt lite tightare... väldigt, väldigt skumt ;)

Vi har gått nästan hela dagarna under vår vistelse i Italien (förutom vid Gardsjön), men kroppen har inte utsatts för påfrestning och kommit upp i puls. Vi tänkte inte så mycket på det då men när man har kommit hem och vet att det är snart är dags att få träna igen så känns det att kroppen saknat det! 

Gruppbild efter professional kettlebell training med Igor.
Han ville vara nära tjejerna, hihihi. 

Först ut blev ett PT-tillfälle med Igor Mosorov som för tillfället är i Uddevalla där det arrangeras ett Summer-camp i kettlebell. Jag tänkte att det kunde vara bra att få lite tips på min egen teknik då jag mest fokuserar på medlemmarna i TKSK och glömmer bort min egen träning med kloten. 

Lite lätt nervös åkte jag till Uddevalla och drillade Long Cycle i lite drygt 60 minuter. Det var hemskt. Jag orkade typ ingenting och axlarna tog slut direkt, för att inte tala om mina underarmar som fylldes med mjölksyra första kvarten och sedan gick den inte att få bort. 

Drog på mig ett par färgglada träningsbyxor för att få lite extra energi =)

Dessutom har vi lite olika pedagogik om man säger så och det hade nog gett mig mer om jag hade fått tips på bra övningar för att bli bättre istället för att enbart få höra femtioåtta gånger om vad det är som är fel och väldigt, väldigt dåligt. Jag ifrågasätter inte hans kunskap på något sätt, han såg allt, men jag hade önskat ett lite annorlunda upplägg. Jag vet att jag måste få ner min armbåge till magen/höften!! 

Det var mycket nytt att tänka på och jag blev trött = händerna blev uppslitna och det var inte aktuellt för mig att delta i gruppträningspasset som han hade med TKSK klockan 20.00.

Det var dock väldigt nyttigt att stå vid sidan och observera, både honom och klubbens medlemmar. 

Fredag morgon hoppade jag upp ur sängen och var sjukt laddad för CrossFit. 

Jag loggade in på hemsidan och tjuvkikade på dagens pass, var lite nervös att mina trasiga händer skulle medföra ett hinder i min prestation. Programmet såg omformbart ut och jag åkte till Älvhögsborg och skuttade nästan in i salen. Det var gött att vara tillbaka och sjukt kul att träffa alla i boxen igen.

Dagen pass bestod av teknikträning i stående tre-steg och en en metcon-WOD. 

Vi skulle först beta av 750 kg thrusters (t.ex. 30 reps med 25 kg) - därefter: 

25 toes-to-bar (jag gjorde 30 fällknivar)

25 over-the-box 

25 toes-to-bar (jag gjorde 30 fällknivar)

Avsluta sedan med 750 kg thrusters igen. 

Passet var klart på cirka 12-13 minuter och det kändes i hela kroppen. På ett positivt sätt! 

Tjopp, tjopp, tack för idag sa jag och rusade vidare. 

Lördag morgon ringde klockan strax innan klockan 09.
Det var dags för mig att instruera mitt första pass efter semestern.
Ett cykelpass på 60 minuter. Musiken var färdiglyssnad kvällen innan och kläderna var förberedda.
Lite lätt frukost och sedan iväg till Älvhögsborg där jag möttes av 12 pigga spinnare.
Passet gick väldigt bra och det var riktigt kul att köra igen. Måste dock byta ut två låtar som jag märkte att jag var ordentligt trött på, antagligen spelades de för mycket på vägen till Italien.
Det var hur som helst en go start på dagen och jag hoppas på fler lördagspass! 

Senare på dagen började jag få svårt att gå. Lårmusklerna kunde inte riktigt ta emot mig och benen vek sig om jag inte parerade och gick försiktigt. Speciellt nedför trappor eller liknade. Träningsvärk från yttre rymden var på ingång och under grillkvällen hos Annis & Jocke eskalerade den med besked. 

Jag brukar tycka om att ha träningsvärk men det här var inte den där goa smärtan. AJAJAJ! 

Söndag morgon var det ännu värre och för att få bukt med den så gick jag & Victor ut på en promenad, i så raskt tempo jag kunde förmå att gå i. Victor fick strosa om man säger så! När jag blev lite varm så kändes det rätt ok men så fort aktiviteten avtog var vi tillbaka på ruta 1. Tusan också! 

Det var ju inte ens ett intensivt benpass jag gjort - lite thrusters ska man klara av, trots semester??!!

Idag har det dock känts lite bättre och jag lyckades faktiskt ha mitt Combatpass! 

Värmen kom fort och jag kunde till och med utföra esquiva och utfall!!! 

ÄLSKA TRÄNING - NU DRAR HÖSTTERMINEN IGÅNG!!! 

Träningshelg

Det här har verkligen varit en helg i träningens tecken. 

Fredag morgon började med ett spinningpass klockan 07.00 och jag gjorde en liten chansning när jag tog med Eric Amarillos nya låt. Sambofet, en fortsättning på "Vill du ligga med mig då" som spelades 2011.  Jag tycker det är både kul och trevligt att klämma in en svensk låt i mina pass och taktmässigt fungerar denna låt alldeles utmärkt till att trampa ur benen efter en tung uppförsbacke. 

Dessutom blev det lite leenden i salen =)

Denna fredag visade sig bli en toppendag, kanske årets första riktiga sommardag. Helt underbart! 

Jag hann hem en snabbis efter jobbet och njöt av värmen i cirka 40 minuter innan Per ringde och meddelade att han stod utanför. Dags att hoppa in i bilen och åka till Göteborg på en kvartalsutbildning i BodyCombat. De har aldrig legat på fredagar innan och när vi bokade kändes det perfekt att få det gjort på en fredag så att man sedan har hela helgen fri. När termometern i bilen visade att det var 27 grader ute och man kände doften av grillkväll kändes beslutet inte lika klokt längre.

Ingen återvändo, vi bytte om och gick in på Nordic Wellness på Lindholmen. 

Jag & Michael i Nya Hallen 

Det var alldeles lagom med folk och instruktören för dagen var Michael Steenhouwer. Tror inte vi har haft honom på kvartal innan men jag har instruerat tillsammans med honom på ett convent på Arena Älvhögsborg och sedan hade han ett Combatpass på The Nike Blast 2012.   

Både jag & Per var supernöjda när vi åkte hem. Bra utbildningsdel, ödmjuk och proffsig instruktör samt ett program som känns kul och lagom utmanande att ta sig an inför sommarschemat. Längtar!! 

Vi var inte hemma förrän närmare 21 så det blev inte så mycket mer gjort denna dag. 

Mumsade i mig en stor portion spaghetti och köttfärssås och hällde i mig vatten för att försöka ladda inför lördagens utmaning. Ett cykellopp som jag & Carro anmälde oss till i slutet av 2012. 

Då kändes det långt bort och jag trodde väl som vanligt att jag skulle hinna träna MASSOR inför "tävlingen". Planen var att jag, Victor, Johan och Carro skulle genomföra loppet tillsammans men Johans axel är lite paj så det blev inget med det. Han fick istället vara vår service-man och chaufför. 

Det var Brudfjällsracet, med start i Mellerud, vi hade anmält oss till och jag hade ingen aning om att det skulle vara så himla kuperat som det var. Vet inte riktigt hur vi tänkte när vi anmälde oss. Victor har inte cyklat sedan i april/maj FÖRRA ÅRET och inte tränat sedan årsskiftet. Han håller igång i och med renovering och liknande men han tränar ju inte uthållighet, styrka och puls på det sättet som kanske krävs för att klara nästan 11 mil i kuperad terräng. Starten gick vid 11.15, vi släppte förbi alla dem som jagade tider och hittade ett tempo som passade oss. Målet (i varje fall i mitt huvud) var att vi skulle ta oss runt banan på cirka 4 timmar och de fyra första milen hade vi några minuter tillgodo för att lyckas med detta. Tyvärr gick Victor "in i väggen". Han fick mjölsyra i båda benen vilket medförde att minsta lilla backe var plågsam. Jag måste ha tänkt att det var en kort runda för jag hade inte med något som kunde ge extra energi. INGENTING! Hur tänkte jag där egentligen? En bar, chokladkaka, banan eller dextrosol hade kanske varit på sin plats, men icke! Turligt nog hade Carro en blandad liten kompott i sin cykelväska och det piggade upp Victor för stunden, men oj som han fick slita. Envis som han är så vägrade han såklart att ge upp även fast Johan skulle ha hämtat honom direkt. Istället cyklade han och svor lite för sig själv medan jag och Carro rullade på och småpratade längs vägen. 

Usch, det kan inte ha varit roligt för honom! 

Taggade innan start! 

När vi fick börja gå i uppförsbackarna så släppte vi tankarna tid och fokuserade enbart på att faktiskt komma runt. Jag kände mig väldigt pigg och kunde verkligen njuta av den fantastiska natur som rundan bjöd på. Sverige kan verkligen vara hur vackert som helst!! Jag kunde också konstatera att jag tycker mer om när det går uppför än nedför... Huuha, ibland var det riktigt brant och gick obehagligt fort =) Min cykel-app var visst inte helt pålitlig för när den visade att vi var i mål var vi fortfarande på fjället och hade nästan en mil kvar. Då tappade jag modet. Min nedräkning hade liksom börjat och lite smått uttråkad ville jag bara komma fram. Inte mycket mer att göra än att trampa på!

Inte sååå långt kvar! 

Vi tog oss i mål - fast utan målgång!! Vi var tydligen så långsamma att tävlingen var undanplockad. 

Visst, det tog 5 timmar och 28 minuter men arrangerar man en tävling så får man väl vara kvar? 

Lite mat och en go dusch så var vi alla vid gott mod när vi hoppade in i bilen och åkte hem igen. 

Jag frågade inte de andra, men bestämde mig för att köra nästa år igen =)

Klickade hem en belöning från www.sportamore.se - Nytt "skydd" till min iPhone 

Lördagkvällen spenderades i soffan med inspelad final av Let's Dance. Alldeles lagom ansträngande! 

Chips blev en bra omladdning inför fortsatt utmaning på söndagen. Då var det nämligen dags för kettlebelltävling på Älvhögsborg igen. TKSK arrangerade och hade även bjudit in andra klubbar. 

Vid invägningen visade det sig att det blivit ett stort bortfall. Närmare 12 personer saknades och det blev totalt 10 tävlande och således 5 heat med två lyftare i varje. Några erfarna, några nya och några comebacks. Det är det som är det fina med de här tävlingarna. Alla kan vara med!! 

Jag var osäker på om jag skulle tävla eller ej men man blir alltid sugen när man ser alla andra prestera. Jag velade lite fram och tillbaka men bestämde mig sedan för 5 min long cycle med 24 kg. Det är ju 24 kg jag vill köra med längre fram och då är det lika bra att börja öva redan nu. Dessutom vet jag inte om jag hade fixat 10 minuter med 20 kg. Jag har nog legat av mig en hel del. 

Resultatet blev 61 reps. Två mindre än på tävlingen i Uddevalla men då höll jag på i cirka 6.30. 

Har jag blivit snabbare eller var det mentalt? Att jag visste att det bara var 5 minuter? 

Jag är i varje fall nöjd! 

Magnetröntgen och vårlängtan

Förra onsdagen åkte jag till NÄL (Trollhättans sjukhus) direkt efter jobbet. Äntligen skulle jag få genomföra en magnetröntgen av min handled, efter nästan två års väntan. Härligt!

Jag blev ombedd att byta om till en sådan där tjusig "rock" och fördes sedan in i "kameran". Där fick jag ligga helt still i cirka 30 minuter och det funkade bra. Inte ofta man får i uppdrag att slappna av =)
- Tack så mycket, du kan ta på dig dina kläder. Din läkare hör av sig inom två veckor. Hejdå! 
Jaha, det var det. Jag tog på mig mina kläder och åkte till stan och gick på music quiz.

Igår låg det ett vitt litet kuvert i brevlådan när jag kom hem. Mitt besked...

Jaha, det var det. Vad fasen har jag tagit det lugnt och undvikit övningar för? Två år av avvaktande, försiktighet och väntade. För ingenting! Antar att det bara är att köra på nu då!
Armhävningar - here I come =)

Dagarna rullar för övrigt på. Vintern är tillbaka - i varje fall om man kollar på termometern. I flera dagar har det varit cirka -14 grader på morgonen och sedan runt -8 på eftermiddagarna. Det är inte ok. Jag har fått se solen och nu vill jag ha den här med högre frekvens. Därför trotsade jag temperaturen och tog cykeln till jobbet imorse. Baktanken var att om jag gör saker som brukar ses som vårtecken så kanske våren väljer att komma hit lite snabbare. Jag hoppas i varje fall på det.
Det var riktigt skönt att sista så det kommer helt klart ske fler dagar, kanske redan imorgon.

Nu blir det Gladiatorerna - semifinal så det blir nog riktigt spännande!

Time?!

Ledningen på Fridaskolan vet att det kan vara tufft med nationella prov - tack för denna peppning - underbart!

Ojojoj... nu går det längre och längre tid mellan mina inlägg här på bloggen. Jag kanske inte längre är den tidsoptimist jag så länge har varit? Även min tid verkar gå åt och jag hinner knappt med det som jag borde. Suck! En situation som jag verkligen inte är van vid - and I don't like it!

Sedan senaste inlägget har tiden kretsat runt nationella prov i svenska, förberedelser och genomförande av 24-timmars, lite komma-i-kapp träning och försöka sova några timmar per natt. Nu är jag i fas med träningen, 24-timmars är genomfört och i veckan sker de sista NP-proven. Därefter väntar härliga dagar med rättning av 75 läsförståelse, 75 uppsatser och 75 filmanalyser. Tur att vi satt upp en arbetslampa till mig i vardagsrummet. Nu kan jag ju "umgås med Victor" samtidigt som jag arbetar - perfekt!

Arbetsmyra

Jag har kommit igång med crossfit igen och klubben växer. Nu kan Daniel inte längre komma ihåg alla våra resultat så vi har fått varsin liten anteckningsbok. Vad tror ni lärarinnan och listmänniskan nr 1 tycker om detta? Underbart!!! Lycka! Nu ska jag skriva in så mycket jag kan, så fint jag kan! Förhoppningsvis får jag också skriva in bättre och bättre resultat.

Mitt första inlägg i boken

24-timmars blev lyckat även i år. Jag körde ett pass kl 22.00 - temat var Funhouse och jag valde att tolka det som träningsglädje och valde ut låtar som verkligen gav energi för att orka ge det lilla extra. Det är helt galet vilken go känsla det är att instruera på ett så stort event. Jag är redan laddad för nästa år - vad kan det bli för tema då tro? Trollhättans Kettlebell Sport Klubb (TKSK) ställde också upp med ett lag och vi är nog bättre på att svinga och lyfta klot. Tror vi hamnade på plats 78 av 103. Det är bra för klubbkänslan att göra saker tillsammans och vi blev 12 glada cyklister. 2 timmar var alltså och jag rev av mina kl 00 och kl 02. Ovant att träna mitt i natten men man rycks verkligen med! Victor fick äran att samsas med mig och cykla 01 och 03. Det var väl snällt av mig =) 

Mitt pass hette SWOOSH! Tiden flyger förbi när man har roligt!

Så här såg det ut på Camillas pass klockan 14.00

Hur kul eventet än är går det inte att förneka att man hamnar på minus på sömnkontot. Och det får jag lida av den här veckan. Att jag dessutom arbetar som bäst mellan 22-00 hjälper mig inte precis. Finns det fler där ute som sätter upp gardiner, planerar lektioner eller storstädar toaletten runt 23? Hoppas!!

2013 verkar vara ett snabbt år - ska göra mitt bästa för att hänga på!

Cykel Activio

Eleverna har lov och vi lärare jobbar på även idag, men sedan är det hög tid för oss att vara lite lediga. Ska bli riktigt gött efter all rättning och flera utvecklingssamtal. Är inte helt klart med kommentarerna i elevernas bedömningsmappar men ska sitta lite ikväll och på onsdag för att slippa ta med hela kassen till Köpenhamn. Det kan tyckas att jag borde vänta tills efter lovet MEN jag vill verkligen inte bli en sådan där lärare som jag själv inte tyckte om. En sådan som är noga med inlämning men sedan drar ut på feedback och omdöme i flera, flera veckor.

Idag har vi tillbringat hela dagen på Fridaskolan i Vänersborg och där jobbade vi i "skolöverskridande" ämnesgrupper under rubriken IKT. Hur använder vi IKT i vår undervisning idag och hur kan vi bli ännu bättre. En mycket givande dag och det är skönt när man efteråt känner att vi är på rätt väg och att våra tankar är nya och kloka. Vi konstaterade att IKT kan användas i idrottsundervisningen för att inspirera på olika sätt samt för att underlätta bedömningen i ett ämne där saker händer i stunden och aldrig bevaras och kan kontrolleras i efterhand.

The Learning Pyramid

Under dagen har vi också diskuterat The Learning Pyramid (Pyramidens Hemlighet).
En pyramid som framställts genom en undersökning och resultatet ska visa vilken pedagogik som bäst stimulerar långvarigt lärande. Man får intressanta tankar men jag tror att det är viktigt att ta sig an den med en nypa salt. Vi har trots allt olika elever och om pyramiden visar genomsnittet så finns det fortfarande elever/lärare som lär sig bäst genom att t.ex. läsa eller lyssna. I idrotten ska vi bli bättre på att diskutera och demonstrera. Typiskt att man ska gå på lov när man har haft en bra fortbildning. Då vill man ju helst bara dra igång med nya idéer!

På tisdagar brukar jag träna Crossfit men idag fick jag hoppa in och jobba som instruktör. En kollega hade förhinder och kunde inte ha sitt cykelpass. Han har ställt upp väldigt ofta för mig så jag kollade i mitt schema och insåg att jag för en gångs skull  kunde hjälpa tillbaka. Sagt och gjort. Tackade ja till ett Cykel Activio 60 min. När sjutton hade jag det senast?

Tavlan innan start

Efter jobbet blev det därför till att slå sig ner i receptionen och kolla över musiken. Jag ändrade lite ordning, lade till någon ny, bytte från olika playlists och till slut kändes det som en ordning som skulle passa för ändamålet. Plockade fram material, kopplade i datorn, mötte upp medlemmarna och sedan var klockan 19.15 och dags för start. Passet gick hur fort som helst och jag hoppas att jag fick det flyt jag eftersträvade. Antagligen pratade jag alldeles för mycket men det var så mycket information jag ville få med. Det fanns några deltagare som inte cyklat med activioband innan och jag ville att de skulle förstå "klockans" olika zoner och innebörden av att befinna sig i de olika. Jag ville också försäkra dem om att det kan bli fel med inställningen i början och att de får känna sig fram om de är osäkra på sin maxpuls (som man ska ange i en dator innan passet startar).

Om det är någon läsare som inte vet vad Activio är så är det cykelpass/spinningpass där man arbetar med olika pulszoner. Alla deltagare har ett numrerat pulsband och kan via detta följa sin puls på en stor tavla som finns framme vid instruktören. Det finna olika typer av upplägg på activio, t.ex. intervallträning eller "distans" (mer stabil puls).

Grå zon - 50-60% av max

Blå zon - 60-70% av max

Grön zon - 70-80% av max

Gul zon - 80-90% av max 

Röd zon - 90-100% av max

Under mitt pass idag så befann vi oss mestadels i grön och gul zon men i några toppar så snuddade vi också på röd zon. På motionsnivå anser jag att man inte får ut så mycket av att ligga och köra länge på gränsen till mjölksyra. Det krävs erfarenhet för att hitta den balansen och om medlemmarna får sura muskler kan de inte tillgodogöra sig resten av träningen.

Svettig, trött men helt klart nöjd... och sugen på mer sådana här pass! 

Jag tycker om att instruera i cykel och det är extra kul med activio då man kan "prata om syfte" och kunna peka på vad det är man menar. Medlemmarna får ett kvitto på sin (förhoppningsvis) förbättrade kondition, de har något att fokusera på under passet och det märks direkt om man slappar till eller "fuskar". Jag har till exempel insett att jag är stark i backar och att jag måste lägga på mycket mer motstånd där om jag vill behålla hög puls. Jag är nöjd med kvällen och hoppas nästan att min kollega får förhinder fler gånger.

Har ni provat activio?
Vad tycker ni om den formen av träning?

Morgonmusik?

Min playlist i fredags morse klockan 07.00.
Passet gick bra och jag tycker om musiken, men är den passande så tidigt på morgonen? 

DanceAerobics

Igår var det en ledig dag!
Borde kanske ha tränat kettlebell men som vanligt lever jag i någon typ av förnekelse och istället gick jag och Jojjo på DanceAerobics. Det var väldigt, väldigt längesedan och vi kände båda två att vi gick utanför vår comfort zone gällande träning. Men eftersom lite party väntade senare på kvällen så tänkte vi att det kunde vara en härlig, peppande start. Det var det också, om man ser till musiken och skratten.

Bedros är en duktig instruktör och jag förstår inte hur han kommer på alla steg och hur de kan sitta ihop och fungera. Dessutom är han otroligt proffsig när det gäller musik och han kan varenda takt och replik i "sina låtar". Inspirerande!
I några steg hängde jag med riktigt bra, i andra var jag obekväm och en del hade jag velat ha lite mer muntlig instruktion. Bedros använder sig mycket av handrörelser och pekar men jag lär mig bäst när jag hör vad jag ska göra, speciellt om man inte ser instruktörens fötter så vidare bra. Så fort han använde ord gick det mycket bättre för mig. Det är säkert en smaksak men det är vad jag föredrar.
Vi avslutade med 9 varv till en grymt bra mix av flera bra låtar.
Då lyckades jag få upp pulsen lite lätt så det blev några svettdroppar i pannan. Gött, jag svettas alltid när jag tränar så jag var lite frustrerad när jag inte kom upp i puls och kände att jag faktiskt tränade.
Jag hade kul men var ovan vid träningsformen och det var såklart därför jag inte kunde ta i. De som hade varit där förut blev ju svettiga så det var liksom inte passet i sig som var orsaken.

Det är ändå något som fascinerar mig med den här typen av gruppträning. Varför dricker man vatten så ofta? När jag själv instruerade i aerobic och step så hade jag också små vätskepauser. Varför?
Egentligen behöver man inte dricka under en träning som pågår under en timme och absolut inte flera gånger. På spinning förstår jag det mer för där sitter man stilla och en skvätt vatten blir inget avbrott i träningen. Nu gick man ifrån koreografin, drack, och snabbade sig tillbaka. Konstigt, men det är väl också en vana. Man har alltid gjort så och därför fortsätter man.
Under BodyCombat-klasserna har vi också detta fenomen men då har vi enbart en och den blir i brytpunkten när man gjort fem av passets tio låtar.

I övrigt bestod dagen av pysslande med huset och vår trädgård. Ljuvliga äpplen! 

Efter våra 9 varv fick gruppen beröm av Bedros:
9 varv - klarar ni detta klarar ni allt. Ni är grymma! 
Fortfarande lite bitter från förra helgens löpning så tänkte jag bara; Nej, nej, nej. Det gör vi inte. Lidingöloppet fixar man INTE. Då måste man träna hårdare.

Hahaha, snacka om att vara negativ. Jag förstår ju vad han menade egentligen men lite besviken på min egen insats och saknade träningseffekt kunde jag inte hindra mina tankar. Här går vi och tränar timme efter timme, flera gånger i veckan? Varför? För att bli snygga? För att känna oss duktiga? För att det är härligt? För att det är roligt? För det sociala?
Jag har nog börjat tappa gruppträningstänket - jag vill ha syften och mål med min träning. Mätbara mål, inte på någon jäkla våg utan i resultat.
Nu gick det skit på Lidingöloppet. Vad behöver jag göra? Jo, träna på ett annat sätt och genom det få en bättre tid. Antagligen är det på grund av dessa tankar som jag fastna för både kettlebell och crossfit, man får snabbt ett kvitto på om utvecklingen går åt rätt håll. Me like!!

Sedan kan man ju kasta in något dansant, roligt, energigivande pass ibland - typ på en ledig lördag!
Koreografin satt bättre senare på kvällen hemma i mitt kök. Hahahaha! Som vi dansade till Gangnam Style. Vi tyckte vi var grymma, men det tyckte nog inte Victor!

Ny musik på morgonpasset

Idag försov jag mig inte. Jag kom i god tid till mitt morgoncykel klockan 07 och var grymt laddad. Sist kändes det som att jag hade lite för mycket trancemusik för att vara jag så till dagens pass bytte jag ut några låtar. Bland annat lade jag till denna, för mig nya låt, med Mohombi. Jag får partykänslor! 

En annan låt som var riktigt gó att köra till var en ny låt av Stiftelsen - Ur Balans. När jag hörde den första gången tyckte jag att den var riktigt skön men anade inte så att jag skulle ha den på kommande spinningpass. Jag vågade chansa och jag tyckte det funkade bra. Vi stod upp och trampade tungt i verserna och i refrängerna satte vi oss ned och ökade tempot! Gött!! 

Ny musik på morgoncykel

Det var längesedan jag hade onsdagens morgoncykel men idag var det äntligen min tur och jag passade på att använda lite ny musik. Det skadar aldrig. Denna gång var jag lite tokig och tog med flera oväntade kort. Resultatet blev ett jobbigt, svettigt pass och det kändes mer som fredag eftermiddag än onsdag morgon. Härligt!
Låten, We are young, som jag bifogat från youtube använde jag i passets sista backe och det funkade faktiskt riktigt bra. På med en massa motstånd och slit sedan hela vägen upp, för att sedan trampa ur i en go raksträcka. Jag var först orolig för att låten skulle vara före snabb men det verkade inte som att någon fick den känslan. Kul med lite nya stilar, jag brukar annars köra lite "hårdrock" eller Rn'B i backar. Ombyte förnöjer och den här kommer jag absolut att använda igen.

Andra spännande låtar som dök upp idag var:

* Mellow - Nause 

* Flytta på dig - Alina Devecerski

* Back in time (feat. Men in black 3) - Pitbull

Har ni tips på bra cykellåtar? 

Vätternrundan 2012

Fredagen den 15 juni 2012 klockan 20.14 var det dags för Vätternrundan. Ett cykellopp som jag länge fasat för. Min oro har mest cirkulerat kring tristess och skav, baserat på erfarenhet av Halvvättern 2011. Det visade sig vara helt andra saker som satte käppar i hjulet längs resan. Fredrik hämtade mig strax efter 12 och vi tog svängen förbi Sportson där vi hämtade min cykel. Därefter fortsatte vi till Motala med ett litet lunchstopp - pastasallad i massor. Jag imponerade på mig själv genom att vara vaken nästan hela vägen, råkade kanske slumra lite i tjugo minuter... Fredrik hittade en perfekt parkering på gångavstånd från starten och mässområdet. Drygt 4 timmar till start och vi hann hämta ut nummerlappar, shoppa i Team Sportias tält, blir nervösa, byta om samt fixa till cyklarna. Det är inte en grej som ska med när man vill vara förberedd på solnedgång, natt, gryning, regn, vind och en väldigt lång stund på cykelsadeln. Dessutom vill man ha med så lite extra vikt som möjligt. Svår ekvation, men jag tycker faktiskt att jag lyckades rätt så bra. 

Redo för start -  1 timme kvar 

Jag hade följande på mig:

* Cykelskor + överdrag/regn- och vindskydd från Craft 

* New Line långa kompressionssockor 

* Craft cykelbyxor med padding

* Craft underställströja (tvekade först men är mer än nöjd med detta beslut)

* Craft cykel t-tröja (herr) 

* Bandana - runt hals och nacke

* Solglasögon med två olika linser 

* Cykelhandskar 

* Hjälm 

Detta hade jag med mig: 

* Långa löpartights från Nike 

* Craft underställsvantar 

* En extra bandana (till huvudet)

* Torra strumpor

* Två slangar 

* Pump

* Vattenflaska 

* En liten plastpåse med ringblomsalva

* Stift med Arnicasalva

* Enervit GT Sport (ska motverka kramp)

* Dumlekolor och Minisnickers (bästa packningen) 

* Ipod med musik och ljudbok (användes ej)

* PowerBar Gel Blasts (blev rekommenderad av cyklist i kassakön)

Brukar aldrig kunna äta/dricka gel och liknande men de här funkade bra och var grymt goda. Glömde dem under loppet och smakade första gången i sista depån så jag kan inte yttra mig om effekten. 

Som ni förstår så genomförde både jag och Fredrik Vätternrundan och jag kommer i detta inlägg försöka beskriva känslan/känslorna längs loppet, med utgångspunkt i depåer och tidavläsare. 

Längs vägen kontrollerades vår tid vid fem tillfällen, förutom start och mål. 

Starten gick som sagt 20.14. Vi kom iväg bra och fick upp ett rätt så högt tempo. Hade ingen display att kika på men kan gissa att vi rätt ofta låg på cirka 30km/h. Det är snabbt för att vara mig. Jag hade lovat att försöka hänga med i klungorna och jag tyckte det gick fint. Fredrik L och Fredrik W (instruktör från Älvhögsborg som startade samtidigt som oss) drog ifrån och hakade på nya klungor i ett rasande tempo och jag kände att jag inte riktigt hängde med dem så jag anslöt till några tyskar. Blev lite orolig över att tappa bort dem så tidigt men anade att första depån närmade sig och hoppades på att hitta dem där. Trampade på utanför den tyska klungan, de var inte så stabila så jag vågade inte ligga nära. Såg en skylt med texten DEPÅ 100 m (Hästholmen) men tyskarna svängde inte av och jag kunde därför inte heller svänga av och sedan kändes det skumt att vända om och cykla in igen. Jag fortsatte alltså att trampa på och fick en liten dipp när jag insåg att jag skulle få klara mig på egen hand resterande 25.6 km. Inte kul!! Efter bara en liten stund hör jag mitt namn, där kom Anette från Älvhögsborg och hennes pojkvän cyklande. Lycka!! Jag skulle inte bli ensam! Vi höll ihop medan solen gick ner och längs vägen blev vi peppade av grupper som satt och grillade längs vägen, en riktigt, riktigt trevlig fredagkväll med en viktig fotbollsmatch för Sverige. Avundsjuk? Ja, lite måste jag nog erkänna. 

Cyklade igenom Gränna (mysig liten stad) och strax därefter var det en DEPÅ och nu var det dags för mig att både äta och dricka lite. Herregud 8 mil avklarade utan paus och på 2 timmar 40 minuter! WOW! Fick lite hopp om en bra nybörjartid och fick ännu mer energi. Jag följde Fredrik via Vätternrundans SMS-tjänst och precis när jag klev av cykeln i depån plingade det till att Fredrik nu var i Gränna. Det stämde mycket bra och vi återfann varandra i depån!!! Jippi! 

Hoppade på cyklarna igen och bestämde oss för att hålla ihop. 27km till Jönköping och det kändes fortsatt bra. Midnatt närmade sig och i vissa skogspartier var det riktigt mörkt. Tempot skulle visst hållas ändå och det var bara att följa de små lyktorna på alla cyklar. Läskigt men mysigt! I Jönköping fick vi mos, köttbullar, lingonsylt och MJÖLK. Åh, så gott! Me like! 1/3 avklarat och jag kände mig otroligt pigg och fräsch. Inget skav och ingen tristess!! I Jönköping drog jag dock på mig långbyxor för att inte bli kall under natten. Det var ingen tidkontroll i denna depå men det kändes som att vi fortfarande låg väldigt bra till. 46 km till nästa depå som jag tror heter Bankeryd. Längs vägen kom det någon enstaka regndroppe och  vi började ana att det regn som nämnts i alla väderprognoser nu kommit till oss. Vi fortsatte och tänkte att ju fler mil vi lagt bakom oss om det blir värre desto bättre. Tryck och dra, tryck och dra! Om jag har räknat och kollat rätt så hade vi i Bankeryd cyklat 138 km på 5 timmar 8 minuter! 

Fredrik Wikman var både pigg och stark så här någonstans drog han ifrån mig och Fredrik som började känna att vi aldrig cyklat längre än 15 mil (i varje fall inte jag). Vi höll ett fortsatt tempo men det började kännas att man varit ute ett tag. Dock inte ingen dipp i humöret och det förvånade mig eftersom jag hade X antal dippar och periodvis tyckte det var pest och pina att cykla när jag genomförde HalvVättern 2011. En positiv överraskning och jag lät detta ge mig energi. Mina dumlekolor gav också otroligt mycket energi. En lite kola i varje depå höll blodsockret uppe! 

Nästa depå och tidkontroll var Hjo. Där bjöds det på mat och frukost, INOMHUS! Ojojoj. Vilken känsla att få sätta sig ner med sin tallrik vid ett bord. Egentligen var jag inte så jättehungrig men hade redan innan bestämt att jag skulle äta så fort tillfälle gavs, om så i förebyggande syfte. När min bit av den lasagne som serverades låg på tallriken slank det dock ner utan problem. En lite lurig depå, den liksom lockar om hur gött man kan ha det och jag kan tänka mig att flera bestämmer sig för att bryta när de sitter och har det lite gött. Då lockar cykelsadeln och en kall natt inte jättemycket. För att inte gå i fällan åt vi upp, besökte toaletter och smörjde nacken med mitt nyinköpta stick med liniment. Riktigt bra! Nästan i klass med RUMPRÄDDAREN som verkligen höll vad den lovade. 

I Team Sportias tält köpte jag ett litet kit som jag blivit rekommenderad. Ringblomsalvan kallas även RUMPRÄDDAREn och den ska smörjas i cykelbyxorna eller direkt på huden i "sadelområdet". Den har en mjukgörande och lite elastisk effekt vilket gör att man inte får skav på samma sätt som annars.
Jag var skeptisk men den var grym. Arnicasalvan är ett liniment som även går att använda vid massage. 

När vi lämnade Hjo kom regnet. 

- Ok, cirka 12 mil kvar och antagligen regn hela vägen. Vad gör vi? 

Jo, vi trampade vidare och efter cirka 1 mil var vi genomvåta och skrattade mest åt eländet. Tog oss till Karlsborg där vi drack lite varm te och ljummen blåbärssoppa för att få upp lite värme. Passade även på att hoppa och skutta lite för att få cirkulation i fötterna som nästintill var borta. Suck! Vi tyckte nog båda två att det var pest och pina men knep ihop för att inte dra ner stämningen. Det blir ju inte roligare om vi börjar gnälla liksom... Till nästa depå, Boviken, var det dessutom "bara" 23 km och det är ju ingenting i sammanhanget. Tillbaka till cyklarna och upp på sadeln igen. 

-Ajajajaj, vad nu?! Så stel, så kall, så ont i knän. Trampa, aj, trampa, aj....  

Behöver jag säga att tempot drogs ner avsevärt i samband med regnet? 
Dålig sikt, ont i leder, lite rädsla för blöta vägar och allmänt mindre energi. 

Efter tidtagningen innan Hjo, Nätbäcken(?), var det ingen tidkontroll på 86 km och jag kan tänka mig att många av de som följde oss via sms trodde att vi brutit loppet när de inte fick något sms på de 5 timmar som dessa 86 km tog. Det hade vi inte, vi frös bara väldigt, väldigt, väldigt mycket. 

Tidsuppfattningen var som bortblåst efter Karlsborg och nu handlade det bara om att "överleva", att genomföra loppet och försöka kontrollera köldskakningarna i kropp, fingrar och ansikte. I Boviken var det väldigt nära att vi bröt loppet. Fredrik såg ut att ha lämnat sin kropp, hans ansikte var liksom tom och det såg faktiskt läskigt ut. Nu i efterhand förstår jag att jag också såg väldigt skum ut. När Fredrik tyckte att vi skulle bryta trodde jag nämligen att det var på grund av hur han kände sig, men han kom med förslaget när han såg hur jag skakade. Det kunde vara farligt att fortsätta eftersom det knappt gick att växla och styra ordentligt. Att trampa var en pina men det gick i varje fall. Vi försökte återigen få i oss lite varm dryck, men innehållet i koppen skvalpade typ över för att man huttrade så jäkla mycket. Brrrrr! Vi sökte också skydd under ett tält, och där var vi inte ensamma. Ett flertal cyklister som brutit försökte hålla sig varma i väntan på bussarna tillbaka till Motala. Det har aldrig varit så många som brutit och transportresurserna var inte riktigt tillräckliga, väntetiden var cirka 2 timmar. OH NO!! Det gör jag bara inte - då cyklar jag hellre långsamt och går i mål på riktigt!! Medan vi stod och vägde fram och tillbaka i tältet såg vi hur en kille fick värmande fotmassage av två massörer. Vi tvekade inte en sekund utan ställde oss direkt i kön. Har ingen aning om hur länge vi blev kvar i Boviken, men denna lilla behandling on the way räddade vår resa. De torkade rent våra fötter, knådade dem lite varma och masserade in ormsalva. Därefter fick vi bandagestrumpor runt fötterna och upp på vaderna. Avslutningsvis fick vi även bullpåsar runt fötterna och sedan ner i dyngsura skor igen. Hos "bulltanterna" bad vi även om påsar som vi satte över vantarna och sedan segade vi oss iväg. Det regnade nu ännu mer men det kändes lite bättre när fötterna vaknat till liv igen och vi småpratade till och med en liten bit. Det var 30 km till nästa depå och riktigt så länge höll inte energin. När vi närmade oss Hammarsundet var vi redan dyblöta igen och vi kunde hälla flera deciliter vatten ur påsarna runt händerna. Vi behöll dem ändå, de skyddade mot vinden.

I Hammarsundet fyllde vi på med mer varm dryck och nickade instämmande till varandra. Vi fortsätter. 40 km kvar. Vi kommer att klara det! Och avtar inte regnet något?? Bara 17 km till sista depån men det kändes mycket längre. Nu värkte knäna bra mycket och jag kunde inte bestämma mig för om det var bättre med mycket motstånd och mer smärta, färre gånger, eller om lågt motstånd och fler tramp, tätare smärta var att föredra. Ont gjorde det oavsett. Mellan tidkontrollerna Aspa och Medevi var det 22 km men det tog nästan 2 timmar. Herregud - tur att vi inte hade någon tidsuppfattning. Rullade vi ens fram? Vi måste ha stannat väldigt länge i depåerna...

I Medevi möttes vi av uppehåll, levande musik och reportrar från Corren som haffade oss för en intervju. Att vi släppt tankarna på en bra tid märktes av när vi käckt och glatt lät damen fråga på fråga och sedan ställde upp på en bild där vi har "armbrytning" på min sadel. En sista vetebulle och sedan var det 23 km kvar. 23 små ynka km av 300 km. I motvind men uppehåll och en liten tendens till sol.
Vi njöt! Vi berömde varandra! Vi behöll det lugna tempot och jag tror vi kom i mål med ett leende trots en mycket lång sista mil. En highfive innan vi passerade mållinjen och jag tackade gudarna för att jag slapp genomföra detta lopp på egen hand och hörde redan en lite fågel kvittra:
- Visst ska du göra det igen, med mer träning och bättre väder?? 
Jag sköt undan dessa tankar och låter de gro något år eller två. Jag ska njuta av att jag trotsade vädret och fullföljde loppet trots totalt 16 mil träning. Vi är nu halvvägs igenom vår Svenska Klassiker och nästa moment blir Vansbrosimmet den 8 juli! Jag har varit orolig för att frysa under simningen men det kan inte ens vara i närheten av hur kallt detta lopp var. Brrrr. Nästan så jag fryser bara jag tänker på det. Fy sjutton alltså. Vad skulle man haft på sig??

LYCKLIGA deltagare av VÄTTERUNDAN 2012 - vi gjorde det! 

Hemresan gick bra. Knäna värkte och ljumskarna var lite stela men annars kändes det väldigt bra. På kvällen var det smärtsamt att sig upp och ner i soffan så jag höll mig så stilla det bara gick. På söndagen däremot var även knäna ok men jag avstod från träning och lät kroppen vila. Skönt, kroppen är en fantastisk manick, som klarar av mer än vad man tror. Imponerande!!

Bra jobbat alla som cyklade och tusen tack till Fredrik L för gott samarbete, till Anette och Ronny för pepp när jag trodde jag var själv och Fredrik W för bra draghjälp i början och skjuts hem. Tack också alla som följde oss via sms. Jag ville inte att ni skulle få ett "hon-har-brutit-sms" så ni stöttade mycket bra. Tack också Victor och Mika som skickade en peppbild mitt i natten. Me like!! 

Hunnebergsrundan

Som ni har förstått ska jag inom snar framtid cykla Vätternrundan 300km. Då gäller det att få sina mil i benen och för någon vecka sedan hörde jag talas om HUNNEBERGSRUNDAN. Ett motionslopp på 55km med fri start och utan tidtagning. Tyckte det lät riktigt bra och eftersom det var anmälan på plats så har jag avvaktat och ständigt kollat väderprognosen. Nä, jag känner inte för att cykla i storm och regn igen! Jag hade tur. När jag öppnade ögonen såg jag att solen sken och under förmiddagen hade det bara blivit bättre. + 12 grader, sol och lite moln och alldeles lagom med vind. Jippi!! Är våren här nu?

10.00 kändes som en bra starttid så strax innan mötte jag upp Fredrik Wikman (en kollega från Arena Älvhögsborg) för att åtminstone starta tillsammans. Han har cyklat lite mer än mig genom tiderna, om man säger så. Vi anmälde oss, betalade 140kr, fick en nummerlapp och sedan var det bara att tuta och köra. Startade min underbara APP Cyclemeter, och hoppade upp på cykeln.

2 timmar och 10 minuter senare var tillbaka på Lyrfågelskolan och inkluderat i den tiden var också ett stopp i en depå på cirka 5-6 minuter. Om det bjuds på saft och kanelbulle måste man ju stanna =) Det var en väldigt, väldigt bra runda, i varje fall för mig. Flack, varierad, fin och lagom lång. Jag kommer absolut att cykla den igen och det kändes bra hela vägen vilket också spelar stor roll. Jag och Fredrik cyklades tillsammans hela vägen och ibland kom det stora klungor som swooshade förbi och ibland var det vi som trampade förbi andra cyklister och det var bra för motivationen och självförtroendet.

Jag har fortfarande inte hittat drivet, trycket, flytet i benen men känslan idag var absolut den bästa hittills så jag hoppas att det betyder att jag börjar hitta min teknik och bli sams med cykeln :) Jag är inte överdrivet flåsig men jag kan liksom ändå inte öka tempot och det är lite frustrerande. Hoppas att det säger klick snart så att jag kan öka mitt grundtempo.

Alla som deltog i Hunnebergsrundan fick en liten "pokal". Det var ju ändå gulligt, speciellt när det inte var en tävling utan bara ett träningslopp. Den får stå på skrivbordet idag när jag sitter och pluggar. Som en liten sporre och kick i baken till att jag ska kämpa lika bra med uppsatsen. Sedan kommer den nog tyvärr att läggas i en låda (eller slängas). Vet inte om Victor tycker det är jättekul att ha en massa småmedaljer (typ Vårruset) och pokaler utan värde i exempelvis vårt vitrinskåp, hihihihhi.

Tack Fredrik för bra och peppande sällskap.
Tack CK Wänershof för ett bra arrangerat lopp.

Ut och njut av vårsolen!
Ha det gott!
Sofia