Löpning / Svett & Etikett

Det här med löpning! 
När och hur ska min kropp lära sig att tycka om det och spontant vilja utföra ett pass?
Antagligen den dagen jag gör det mer regelbundet, eller?
Jag har sagt det förr men säger det igen, det finns ingen träning som jag mår så bra utav, EFTERÅT! Sträckan jag springer spelar inte så stor roll, känslan av att vara nöjd fyller liksom hela kroppen.
Jag önskar så att denna känslan kunde få mig att komma iväg lite oftare men när det gäller löpning är ursäkterna många. DÅ måste jag helt plötsligt ha ätit rätt mat ett visst antal timmar innan, det får inte vara för varmt men heller inte för kallt, passar det verkligen att lämna Elliot just nu osv....

Vi är ett gäng som har en utmaning att träna 100 gånger innan nyårsafton och när jag räknade på det tänkte jag att det borde vara lätt att få ihop. Vi började dagen efter midsommarafton (då tidigare utmaning avslutades), alltså samma dag som vi åkte på semester till Kosteröarna. Jag kånkade med mig gummiband, hopprep och kettlebell eftersom jag såg framför mig att det skulle bli en vecka full med träning på gräsmattan. Massa goa människor som kunde underhålla Elliot medan mamman fick unna sig lite träning... Det blev inte riktigt så, inte alls faktiskt. Första kvällen fick Elliot magsjuka och jag låg inne med honom i stugan i två dygn. Dagen därpå regnade det och samma kväll var det min tur att bli dålig. Ytterligare två, nästan tre dagar utan mat och alltså varken lust eller ork att träna. Sista dagen på ön var jag glad att jag orkade ut på en lång promenad i lugnt tempo och den räknade jag inte som träning. Sista kvällen slog magsjukan till på Victor och det höll i några dagar efter att vi kommit hem. Vid registrering av träningspass kunde övriga fylla i 3-8 pass och jag fick vackert skriva en nolla. Fy sjutton vilken tråkig start och det har inte blivit så värst mycket bättre.
Vår headcoach i CrossFit är på semester och då är jag en av dem som instruerar passen i boxen. Skitkul MEN det blir dåligt med träning för egen del. Victor har semester och det känns lite oschysst att åka iväg på både jobb och egen träning. Då blir det inte så många timmar över till att bara umgås och/eller hitta på saker tillsammans. Hmmm, svart på vitt lät detta som en dålig ursäkt.... hmmmm.

Hur som helst, i tisdags bestämde jag mig för att göra något åt saken (sakerna) och joggade ner till Älvhögsborg när jag skulle ha ett CrossFit-pass. Att själv vara lite blåsig och trött minskar suget efter att själv vara med och köra WOD'en. Lagom till att suget började komma tillbaka blev det ju också en ansträngning för kroppen att transportera sig hemåt. Det finns flera olika vägar till Älvhögsborg ifrån vårt hus men alla innehåller ett flertal backar. Jag valde den kortaste vägen och den är drygt 3 km.

Jag har börjat titta på en serie som heter Svett och Etikett. Jag vet, den har funnits länge, två säsonger har redan visats, men jag tittar ju aldrig på TV och är ju alltid lite senare än andra med att upptäcka saker. Fördelen med att vara sen är att man inte behöver vänta på nästa avsnitt, alla avsnitt från två säsonger ligger och väntar på mig på SVTplay. Perfekt! Nu kan jag kolla i mitt tempo.
Jag tycker detta program är super! 28 min är en ypperlig längd på ett program och innehållet är intressant men framförallt inspirerande. Kalle Zackari Wahlström provar på olika idrotter under en viss tid och avslutar oftast med att vara med i någon form av tävling. Jag tycker han är riktigt bra som programledare för det känns spontant och äkta. Han kanske följer manus, men det känns inte så. Han verkar genuint intresserad av det han ger sig in på och hans eftersnack är klokt och sunt. I programmet kommenterar också Kalles fru, Brita Zackari, Kalles träning och hennes tankar är både kärleksfulla och roliga. Senaste programmet jag såg handlade om löpning och Kalle skulle då springa 10 km under 50 minuter. Han blev coachad av Mustafa "Musse" Mohamed som bland annat är näst bäst i Europa på 3000 m hinder och har sprungit 10.000 m på 28.49. Inte fy skam!
Mustafa gav Kalle en hel del tips, bland annat utgick de från något Musse kallade för HALF.

Skärmdump från programmet

Som ni kan se på bilden så står HALF för hållning, armpendling, lutning och fotisättning. Jag minns inte allt han sa om de olika punkterna men tipsen var ungefär så här: 

Hållning: Upprätt hållning med blicken bort i horisonten istället för ner i marken.

Armpendling: Armarna nära kroppen och pendla framåt/bakåt. Om de går i sidled börjar kroppen rotera och då blir löpsteget tokigt och man slösar energi. 

Lutning: Om du är för upprätt eller bakåtlutad så bromsar du dig själv. Luta dig framåt tills du behöver ta ett steg för att inte falla... där har du en bra position gällande lutning. 

Fotisättning: Försök att sätta i främre delen av foten först, även detta för att undvika att bromsa dig själv och få hög belastning på bland annat knän.

Nog om detta.
I tisdags när jag sprang TILL Älvhögsborg och det går nerför större delen av sträckan så försökte jag tänka på detta och jag märkte stor skillnad. Det blev en positiv spiral, det blev roligt, jag kände mig stark och till och med lite snabb, jag började fundera på hur ofta jag skulle springa och om jag kanske ska utmana mig med något lopp. Vips så var jag framme vid anläggningen och kände mig taggad.

Skärmdump från RunKeeper

När passet var slut blev jag erbjuden skjuts hem men jag tackade glatt nej. Jag skulle ju äntligen springa igen. Ut och öva på HALF liksom, löparen Sofia är igång. Hahahaha, hjärnan är fascinerande. 

Påbörjade löpningen och tog precis samma väg hem för att se hur stor skillnad det blir i tempo när det går uppför istället. Benen kändes lite tunga redan på tågbron (raksträcka) och jag insåg att jag kanske borde stretchat lite eller hållit mig varm under passet. Nåja, nu var jag igång. 

Backarna kom ganska snabbt och tempot blev långsammare. Klart mycket tyngre än innan och det var bra mycket svårare att försöka tänka på HALF och få kroppen att utföra "tipsen" på ett tajmat sätt. Den negativa spiralen började och jag undrade hur dum jag varit som ens tänkt på diverse lopp och som trott att några tips skulle förändra mig... Pyttsan, klumpen är ute och lufsar igen. Andningen blev ojämn och jag fick hålla koll på RunKeeper för att inte sakta ner för mycket. 

Alltså löpning, så sjukt jobbigt, man kan aldrig vila utan måste pusha och pressa sig själv hela tiden. 

Skärmdump från RunKeeper - hemåt. 

Jag kom hem och sluttiden var faktiskt inte så illa som jag trodde längs vägen att den skulle bli. Återigen en go känsla i kroppen och nöjd att jag inte åkte bil, saktade ner eller gav upp och började gå. Kanske inte är en löpare som ska springa några lopp men några kilometer titt som tätt kanske jag kan beta av? Till och från mina pass kan ju vara en start. Om någon som läser detta känner för att ställa upp som "hare" åt mig får ni gärna höra av er. Jag springer som sagt var inte så snabbt och det är inga mil det handlar om men det kan kanske locka någon ändå? 

Idag har jag haft som plan att jag ska komma ut och springa 5 km. Planen verkar gå i stöpet, jag åt så sent som 18.30 och klockan är nu 20.00 och det är dags att lägga Elliot. För tillfället fungerar det bara med mig som "nattare". Han blir dessutom väldigt ledsen om han vaknar och jag inte är här så nu känns det svårt att komma iväg. Attans, jag som var motiverad. Nu tappade jag suget för att ens försöka göra någon form av hemmaträning.... 

Klänningar

Idag har vi varit på dop för Elliots kusin, Felicia Vilda Isolde.
Då saker och ting kräver lite mer planering nu än tidigare började jag leta efter mina klänningar här hemma redan förra veckan. Jag hittade dem inte då men tänkte att de säkert låg på vinden där allt annat som plockades bort under graviditeten har hamnat. I torsdags letade jag på riktigt eftersom jag visste att det skulle bli lite stress idag med att fixa både mig och Elliot (Victor behövde sova på grund av nattjobb). Jag hittade dem inte då heller! Jag letade verkligen överallt, i köket, i badrummet, på vinden, i resväskor, bland julsakerna - you name it, men ingen framgång.
Hörde av mig till Elin och båda mina systrar även fast jag egentligen visste att detta var klänningar som de antagligen inte hade lånat. I ärlighetens namn passar väl ingen av dem på ett dop i mars men jag blev så irriterad av att inte hitta dem så jag kunde inte släppa tanken. Fortsatte letandet i fredags och även lite imorse men de är fortfarande spårlöst försvunna. Vad tusan!
Ska bli väldigt spännande att se om, när och var jag hittar dem - kan jag ha tagit med fel påse när jag har åkt till klädåtervinningen? Då borde jag ju hitta den andra kassen??

Jojjo var med på lite babysim med mig och Elliot igår och därefter följde vi med upp till henne. Där provade jag ut säkert fem klänningar och ett par skor som jag fick låna med mig hem. Just då hade jag fortfarande en liten förhoppning om att hitta något eget som jag trivs i men jag ville gardera mig och hon har väldigt många fina klänningar. Kul för en föräldraledig mamma att klä sig i lite dyrare outfits för en gångs skull, hihihihi. Kändes riktigt lyxigt även fast hon ska ha dem tillbaka...

Jag var nog inte riktigt på klädhumör idag för inget kändes helt bra. Jag tror att jag målat upp en bild i huvudet av vad jag ville ha på mig, men jag fick ju för tusan inte fram den och då är det inte lätt att göra rätt... Trött man kan bli på sig själv ibland. Klockan gick och det var liksom hög tid att få på sig kläder och komma iväg. Vädret (två grader och mulet) avgjorde och det blev en klänning som Elin lånat ut/gett (?) mig för ett bra tag sedan. Den trodde jag inte det skulle bli då jag inte trivs så vidare värst bra i holkärm eller bredare band. Med en kavaj över kunde jag släppa det.

 Det jag kommer skriva om nu handlar enbart om MIG och tankar kring MIN kropp och mina kläder. När det gäller andra har jag aldrig ens reflekterat eller brytt mig och kommer antagligen inte göra det heller. Smaken är som baken och det som sitter dåligt på mig kan vara som gjutet för någon annan. Jag tror att jag för några år sedan skrev ett blogginlägg om opraktiska träningskläder - sådana där som är supersnygga men (i mina ögon) inte lämpar sig för träning. Exempelvis minimala sporttoppar eller linnen med massa smala band i snyggt mönster.
Med sporttopp under försvinner effekten av dem och utan sporttopp hålls inte bysten på plats. Kanske skulle man kunna ha dem för en lite sportigare vardagslook eller om man har stenhårda silikonbröst som inte rör sig. Jag förstår det helt enkelt inte. När jag tränar vill jag fokusera på träningen och känna att saker och ting är där det ska vara, hihihihi. Tant? Tråkig? Otrendig?
Jag tycker själv att jag är väldigt praktisk. Skulle kunna skriva om hotpants också men nöjer mig med konstaterandet att cykelbyxor är det kortaste jag tar på mig till träningen... Vill vara bekväm!

Ok, det där blev ett sidospår om ett gammalt inlägg. Tillbaka till det som fick mig att reagera.
 Vid klädprovningen inför dopet fick jag verkligen panik över att det var urringning i klänningen. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför de hade designat klänningen på det viset. Vet inte om det det berodde på dagens klädhumör eller om jag fått en ny syn på min kropp sedan jag blev mamma.
Jag beklagade mig till Victor att jag kände mig avklädd och funderade på att ha ett linne under klänningen. Han tyckte jag var otroligt fånig och jag försökte acceptera klänningen och känna mig bekväm. Det gjorde jag egentligen inte men det fick det bli den ändå. Tog som sagt var på mig en kavaj och sedan bar jag ändå runt på Elliot en stor del av tillställningen. Nu har jag inte världens största byst men jag tror helt ärligt att jag hade trivts väldigt mycket bättre med en mindre. En liten byst ser aldrig slampig ut och det ser inte ut som att man vill visa upp sig.
Victor: Det är väl ingen på dopet som kommer kolla där ändå? 
Jag: Nä precis! Varför ska jag då ha en klänning med en glipa som säger - kolla in här... 

Klänningen var på hela dopet. Jag kände mig inte jättebekväm och jag drog i den där stackars glipan titt som tätt för att göra den så liten som möjligt, ändå kändes det som att jag visade allt.
I övrigt var det en väldigt fin och behaglig klänning men om jag fortsätter känna på detta viset kommer den nog inte användas igen... Ska försöka reda ut dessa tankar och komma till grund med vad de beror på. Axlar, rygg, armar, nyckelben osv har jag inga problem att vara bar om men det är just "mjölkbehållarna". Där kanske vi har svaret trots allt, jag ser mig själv som en matförpackning.
Låter detta helt skumt eller är det någon som känner/känt samma sak?

Får poängtera ytterligare en gång att jag sett många tjejer som klär superbra i urringningar och med inlägget menar jag alltså inte att det på något sätt är fel att visa sin byst MEN jag trivs uppenbarligen inte med att göra det...

Jag kan verkligen inte ta selfies (nu är det väl i och för sig groupies som gäller) men fick göra ett försök för att  visa vad  det är jag skriver om. En annan reflektion; varför lägger man automatiskt huvudet på sne när man fotar sig själv i spegeln?
Eller är det bara ett nybörjarfel? 

Instruerande och Göteborg

När jag skrev rubriken till detta inlägg för lite drygt 1 vecka sedan skulle det handla om just den onsdagen. När jag nu har tid och ro i kroppen till att sitta och skriva kommer det handla om lite annat och lite mer än bara just den dagen... inte så överraskande kanske. 

Jag började instruera när jag var ungefär 14 år, minns inte exakt. Denna "karriär" började inom NIF-gymnasterna där jag hade hand om deras KidsAerobics. Jag fick även ha en del vanlig aerobics, eller workout som det då också kallades... jösses, känns som stenåldern! 

När Älvhögsborg öppnade upp ett större gym (tidigare fanns det lite maskiner på Hyllan) och utvecklade sin gruppträning började jag träna där och precis lagom till att mitt årskort gick ut (och jag som studerande på gymnasiet funderade över hur sjutton jag skulle ha råd med ett nytt) hade jag ett möte med Maria som var gruppträningsansvarig. Jag fick ha ett provpass för henne och tre instruktörer och därefter fick jag ett fast pass: Aerobic UH (utan hopp) *** - de där plupparna stod för svårighetsgraden och jag fick alltså lov att göra avancerade pass. Hur tusan fixade jag det? 

Mina aerobicspass nu för tiden är typ för lätta för att ens kallas basic. 

Det var i varje fall så det började. Jag älskade det och det dröjde inte länge förrän jag kastade mig in i nya träningsformer. Jag missar säkert något men jag vet att jag åtminstone instruerat i följande: KidsAerobics, FunkyBoyz, styrkestep, StepUp, 20/20/20, taebox, boxing, cirkelträning, styrkapass (ungefär som PUMP), BodyCombat, spinning, kettlebell, aerobics, Kinesis, gym.

Utvecklingsmässigt kan man säga att jag har gått ifrån att vara instruktör till att bli coach.

Jag har numera mer fokus på att coacha deltagarna till rätt teknik istället för att se det som ett träningspass för min egen del. Har jag spinning eller BodyCombat är det självklart annorlunda - där SKA jag vara med och köra på minst samma nivå som deltagarna. Inom träningsvärlden finns det få saker som gör mig så arg som när instruktörer inte tar i och ändå försöker få med gänget... 

"Åh, det är tungt nu men vi fixar det..." och så sitter de inte ens på cykeln!! 

När jag är coach på exempelvis träningarna med TKSK kan jag säga att jag ser att det är tungt nu men att jag tror att de kommer att fixa det osv... stor skillnad! Det var svårt att göra denna omställning men jag har TKSK att tacka för detta. Där har jag hittat ett nytt sätt att instruera/coacha och det har hjälpt mig när jag har hoppat in som instruktör på CrossFit Trollhättan. Där är man inte heller med och kör utan går runt och kollar teknik, svarar på frågor, håller koll på tiden och guidar deltagarna genom träningen. Ibland frustrerande för att man smittas av all träningsglädje,  men det är också oerhört fascinerande att få lov att se människor utvecklas och klara nya saker.  

För dryga fem månader sedan kom Elliot till världen och han har minst sagt påverkat mitt instruerande. Förut kunde jag tacka ja till att hoppa in som instruktör med en timmes varsel, men nu ska det tajmas in med amning, sömn och dessutom är det en fördel om Victor inte är på jobbet. Två gånger på två månader har detta klaffat... ganska bra odds eller? Avslöjar dock inte hur många förfrågningar jag kunde ha besvarat...

Elliot är ganska loj i sin instruktörsroll

Han har dock bidragit till att jag börjat träna MammaMage och gå på Arena Älvhögsborgs förälder/barn-gympa under ledning av Ida och Elton. De har tyvärr varit sjuka några gånger under dessa två terminer och då har jag och Elliot hoppat in som instruktörer. Så himla kul, för oss! 

De första gångerna sov han i vagnens liggdel 45 minuter av passet, någon gång var han lite kinkig, förra veckan somnade han när jag gjorde armhävningar med puss på honom och denna veckan var han vaken hela passet men låg mest och spanade på vad vi höll på med. Det är fantastiskt roligt att träna (och instruera) ihop med sitt barn så jag har redan börjat spåna på hur man kan bygga vidare på detta med någon form av cirkelträning för föräldrar med något större barn eller kanske CrossFit Kids. Verkar dock som utbildningarna bara går i USA än så länge. 

Förra veckan var Victor ledig på onsdagen så medan jag & Elliot instruerade var han inne på gymmet och körde ett pass. Efter dusch var det nämligen dags för hela lilla familjen att åka till Göteborg och träffa Emil, Cilla och lilla Felicia, Elliots minsta kusin som bara är två månader yngre än vad han är. Vi blev bjudna på underbara pajer med massa tillbehör till lunch och för att undvika den värsta paltkoman tog vi en promenad i Skatås (säger man så?). Vi stannade vid lite vatten (ber om ursäkt för dålig lokalkännedom) och tittade på fåglarna. Vet inte hur mycket barnen såg men det var mysigt ändå. Jag var dock lite hönsmamma och när de kom för nära och såg ut att vilja attackera "hotade" jag dem med foten och schasade undan dem. Löjligt enligt Victor... hmmm! 

Frisk men lite kylig vind gjorde att det var gott att komma in i värmen efter dryga timmen utomhus. En kopp te och en löjligt go kladdkaka med chokladklet I och chokladglass TILL satt fint för en sockergris som mig. Stackars Elliot kommer bli sockerberoende genom mjölken! 

Det är häftigt att se Felicia gå igenom samma utvecklingssteg som Elliot precis passerat. När man ser henne göra vissa saker inser man att den "tiden redan är förbi" med Elliot. Hur och när hände det?

Tidigare har de inte varit så intresserade av varandra men nu fick de kontakt och vi kunde se att de faktiskt såg varandra och nog uppfattade att det var en annan bebis framför dem. De ville gärna röra varandra och det är ju sött. Det gäller dock att vara beredd då de har dålig kontroll på sin styrka i händerna och kan nypas riktigt hårt! 

En riktigt bra dag och vi ska verkligen försöka se till att de träffas regelbundet. 

Tusen tack Emil och Cilla för god mat och superb fika, hihihihi. 

Fågelskådning! 

Hmmm, stark vind i ansiktet var något nytt... 

På torsdagen samma vecka var en sådan där dag då det klaffade och jag kunde hoppa in och ta ett cykelpass 45 min. Fixade med musik och laddade ordentligt här hemma. En timme innan jag skulle åka märkte jag att min spellista i Spotify inte gick att göra offline.... WTF! 

Det finns inte wifi eller möjlighet till uppkoppling över huvudtaget i cykelsalen så jag fick lite lätt panik. Både jag och Victor försökte på alla möjliga sätt och via Facebook fick jag en rad olika tips av mina kära instruktörskollegor. INGET HJÄLPTE!! Ett tag var jag nära på att ringa och be dem ställa in passet. Har jag inte haft pass på nästan ett år känns det inte så lätt att bara improvisera... 

Sista utvägen var att logga in på min Spotify på Victors iPad och vips så gick det att göra alla låtar "gröna". När det var klart hade jag fem minuter på mig att bli klar och åka iväg. Väl framme och i salen fungerade allt och passet kändes helt ok, men den där stressen är hemsk! 

Nöjd efter att ha klarat passet - både med flås och musik. 

Vissa tycker att jag är galen/en dålig mamma men första gången jag tog med Elliot på träning med TKSK var  han 13 dagar gammal. Victor jobbade, jag tyckte Elliot var för liten för barnvakt och samtidigt ville jag inte ställa in träningen. Det var en chansning och det visste deltagarna om. Det funkade riktigt bra och sedan dess har han varit med ungefär varannan gång beroende på hur Victor jobbar. Så snart han vant sig vid "riktig" mat kan han nog börja ha barnvakt men han tycker om att vara med och om det är någon gång han verkligen tränar sin rygg genom att ligga på mage så är det på dessa träningar. Han är såå fascinerad av vad deltagarna gör med alla färgglada klot. 

Det ska ju även vara bra för barn att se vuxna i rörelse och inte bara sittandes vid datorer och/eller smartphones.... Vårt beteende smittar visst av sig på dem redan i väldigt tidig ålder, kanske därför så många ettåringar kan använda tekniska prylar. Frågan är om det är en positiv utveckling?? 

Det får nog bli ett eget inlägg när jag är mer påläst i frågan. 

Elliot med sin kettlebell, än så länge är den mest ett redskap att gnugga tandköttet mot. 

En nackdel kan dock vara att jag märker en viss skillnad i mitt coachande  när han är med på träningarna. En viss procent av mig fokuserar (oundvikligen) på honom och inte på deltagarna. Barnvakt i salen kanske är den bästa lösningen? 

Igår (fredag) var hela familjen i Göteborg igen. Jag skulle på kvartalsutbildning i BodyCombat och Victor jobbade dagtid. Jag & Elliot tog därför tåget till Göteborg och mötte upp Victor för att få i oss lite mat tillsammans innan det var dags för mig att åka vidare till Mölndal och Nordic Wellnes. 

Det min första kvartalsutbildning efter förlossningen och det kändes bra. Jag är dock inte lika taggad som vanligt att dra igång och instruera Combat. Kan hänga ihop med att jag nästan bara coachat de senaste 7 månaderna... jag ska vara med releasen om två veckor och sedan får vi se hur vi går vidare. Det var ett bra pass, några nyheter, ganska enkla kombinationer men svår takt?

Blir en ny utmaning att få till tid att öva in programmet, hörlurar medan jag ammar kanske? 

Ett väldigt långt inlägg om egentligen ingenting men det är ju så det brukar bli. 

Alla hjärtans dag

14 februari - Alla hjärtans dag! 
Ett kommersiellt jippo? Bonusdag för kärleken? Löjligt påfund?
Åsikterna är många och jag lägger ingen värdering i det hela utan skriver helt enkelt ett inlägg om hur vi firade denna dag. Victor hade ledig helg så antagligen hade det blivit god middag och mys ändå, men vi gjorde den lite extra trevlig bara för att det var just denna specifika dag.

En liten alla hjärtans dag-hälsning skickades till mostrarna, mormor, morfar och farmor. 

Lagom till frukosten fick Elliot en liten present. Den kom på posten redan i onsdags men vi väntade och gav den som en Alla Hjärtans dag-present. Det han fick var en napphållare som jag beställt hos designfrida på Facebook. Vi blir tokiga på letandet efter napparna och förhoppningsvis kommer vi nu ha lite bättre koll på vart åtminstone en napp befinner sig. Elliot verkar dessutom uppskatta att kunna leka med nappen och "radbandet". Pris för denna variant (ugglan var något dyrare än det andra pyntet) 170 kr + 14 kr i frakt.

Elliot fick en napphållare i present. Beställs på designfrida där man kan komponera utifrån egna önskemål.
Citat från sidan: Jag använder mig ut av säkerhets träpärlor och färg som är salivbeständiga och giftfria.Jag använder endast nickel- och rostfria clips. Snörena är färgäkta och salivbeständiga. De är slitstarka och tål hårda tag.

Jag jobbade några timmar på förmiddagen och sedan åkte vi ut till Coop och handlade inför kvällens middag. Därefter slappade vi en stund och när Victor drog igång med matlagningen underhöll jag Elliot och när han sov passade jag på att städa lite här hemma. Trevligare att äta i ett rent kök! 

Redo för 4-rätters =)

Victor tycker verkligen om att laga mat och sätta ihop menyer osv. När han är ledig och har både tid och "anledning" att göra fler rätter än vanligt njuter han till fullo (och jag med). Denna kväll blev det en meny med 4 rätter. Med ett leende säger han också, det blir två desserter eftersom du uppskattar det mer än förrätterna... gulligt och sant, men lite tragiskt... jag har verkligen blivit en socker-junkie! 

MENYN

Förrätt

Crème Ninon (grön ärtsoppa med 1 dl champagne i)

Huvudrätt 

Ryggbiff med tomat- och löksallad och potatispolenta (mosad hemmagjord gnocchi)

Efterrätt

Friterad camembert med vaniljglas och varm hjortronsylt

Efterrätt nr 2 

Kanelriddare (typ fattiga riddare men gjorda på en bit kanellängd) med lime- och basilikagrädde och varma bär. 

Som jag (vi) njöt. 

Tror vi åt i 2,5 timmar. Förrätten var ljuvlig och då ska tilläggas att jag typ avskyr vanlig ärtsoppa. Den var len, hade inga bitar och smakade ganska sött. Det blev kvar till en rejäl portion var dagen efter och den var lika god då. Victor lyckades väldigt bra med köttet till huvudrätten och även han själv blev nöjd, inte lätt när vi vill ha helt olika varianter, jag vill ha mitt kött tillagat well-done och han vill ha så rött kött som möjligt. Egentligen skulle det varit gnocchi till köttet men något hände i tillagningen av detta och Victor räddade situationen med att mosa dem till polenta. Det kommer vi nog göra igen för det var verkligen supergott. Den första efterrätten har vi ätit förut och det är konstigt att jag tycker om den som inte gillar ostar... men är det dessert och sött så går det tydligen ner. Det friterade passar väldigt bra ihop med glassen och hjortronsylten. Mums! 

Den andra efterrätten intogs när vi hade plockat undan och diskat det mesta. Skönt att ha ordning igen men framförallt gött att låta all mat sjunka. Jag undrade för en stund om det skulle gå att få ner mer, men jag hade inte behövt oroa mig, det slank ner - utan problem. 

Han hade skurit varsin skiva från en kanellängd och sedan tillagade han dem så som man gör fattiga riddare. Så enkelt (tror jag) och verkligen jättegott. Speciellt ihop med en underbar basilika- och limegrädde och varma bär som alltid går hem hos mig. Kan verkligen rekommenderas! 

Elliot var vaken när vi åt förrätten men sedan somnade han och sov hela middagen. Lyxigt att sitta och njuta av maten samtidigt och kunna prata om diverse saker utan att vi både stirrar på och gullar med Elliot. Det går liksom inte att låta bli när han sitter med i sin stol. 

Efter middagen var det dags att kika på Melodifestivalen som vi spelat in. Då vaknade Elliot och han underhöll oss nog med än de olika bidragen. Jag tyckte Linus Svenning var bäst, Victor "röstade på" Mariette och Elliot skrattade och skumpade lite extra när låten Groupie framfördes. 

Ett foto från 17 september då Elliot är 8 dagar och första gången vi har ögonkontakt "på riktigt".

Så var det det där med gåvor på Alla Hjärtans Dag... Enligt Wikipedia är blommor den vanligaste gåvan och därefter en middagsbjudning. Lite oromantiskt av oss kanske, men vi hade bestämt att handdukstorken som äntligen blivit levererad skulle bli vår gemensamma present och att vi bara skulle ge varandra något lite symboliskt för att det är lite kul att både ge och få presenter. 

Efter huvudrätten var det så dags att byta gåva. Victor var först ut och han fick mina ögon att tåras. Inte så ovanligt nuförtiden men jag blev verkligen rörd. 

Victor tycker om att teckna och önskar själv att han oftare (än en gång om året) tog sig tid för att sitta ner och låta pennan göra sitt. Han har gjort tre-fyra porträtt tidigare (varav ett är på mig) men har aldrig gjort en avbildning i profil och heller aldrig tecknat en bebis eller ett barn. Man kan därför minst sagt säga att han har utmanat sig med denna present... speciellt då jag är hemifrån max två timmar i taget och oftast har han då Elliot här hemma och han brukar hålla sig vaken. Jag förstår inte när han har hunnit slå sig ner, hitta fokus och lyckas få till denna underbara tavla. 

Jag blev såå glad och tacksam! Bättre present än alla blommor och chokladaskar i världen!

Vad jag köpte till Victor nämner vi inte ens här... så pinsamt oromantiskt i jämförelse! 

Tavlan jag fick av Victor i Alla hjärtans dag-present!
Fotat med iPhone i dålig ljus så bilden gör inte motivet riktigt rättvist då flera skuggor "försvunnit".

Det var vår Alla Hjärtans Dag 2015. 

Det var tre dagar sedan, livet rullar på som vanligt, det var på sätt och vis en dag som alla andra och det viktiga nu är att hålla kärleken och andra relationer vid liv och visa uppskattning under resten av året. Några ord, en kram, en tanke kan göra någons dag så otroligt mycket bättre. 

Baby, baby, baby...

Igår blev Elliot 5 månader och vi är inne i februari månad. Om jag tidigare tyckt att tiden går snabbt så är det inget mot vad den gör nu. Jag trodde jag skulle tycka det var lite långtråkigt att "gå hemma" hela dagarna, att jag skulle bli rastlös och klättra på väggarna. Det gör jag inte! 

Jag tycker det är riktigt mysigt och vi försöker hitta på någonting varje dag. 

De första fyra månaderna var vi ute på en långpromenad varje dag men det har inte blivit av nu när det är slask och/eller frusen modd. Det är för krångligt med vagnen tycker jag, det går att ta sig fram men det är skumpar och studsar för Elliot (som är oberörd) och jag halkar fram i ett mycket långsammare tempo än vanligt. Det är mer frustrerande än avkopplande. 

Istället fylls nu dagarna av diverse babyaktiviteter som jag tänkte skriva NÅGRA rader om. 

BABYSIM

Sedan fyra veckor tillbaka går Elliot i babysim på Massage- och vattenbolaget som hyr in sig i varmbassängen på Arena Älvhögsborg. På torsdagar klockan 9.05 plumsar vi i plurret för att öva upp vattenvanan under 30 minuter. Babysim var en självklarhet för oss och det var typ planerat innan vi ens visste att "vi var gravida". Jag var med någon/några gånger när Zacharias var bebis och jag minns att jag tyckte det var så mysigt. Den känslan sitter kvar även nu när vi börjat. 

Elliots första dopp i en bassäng.

Elliot är en kvällsmänniska och sover mer än gärna länge på morgonen. Vi har därför fasat lite för hur det ska gå att simma så tidigt som klockan 09.05 och provat lite olika metoder. Första gången fick han sova så länge som möjligt och sedan åkte vi direkt till badhuset. Det gick sådär, han grät flera gånger i bassängen och somnade till när de skulle flyta på rygg. Efter badet sova han i över tre timmar. Andra gången väckte vi honom tidigt så att han hann äta här hemma, vara vaken en stund och sedan sova i vagnen när vi tog en promenad till Älvhögsborg. Då gick det något bättre men han ville helst plaska själv med mig och Victor och inte ha samvaro med de andra barnen. Tredje gången fick han mat 5-10 minuter innan vi gick i vattnet och då gick det ännu bättre. En mätt, utvilad pojk verkar vara receptet och vi försöker verkligen få honom i säng lite tidigare på onsdagar för att han ska vara pigg lite tidigare på morgonen. Det går sådär, han vill helst busa när vi "nattar". 

Tredje veckan bestämde jag mig för att gå och prova den "öppna tiden" som ingår i babysimmet. På fredagar kl 18-19 är varmbassängen bokad för alla oss som går en kurs hos Massage- och vattenbolaget. Detta för att kanske kunna bada med övriga familjen eller öva lite extra på det man gjort på kursen. Victor jobbade så jag chansade och gick dit själv. Vilken skillnad!!! Elliot plaskade runt på både mage och rygg i 30 minuter. Allt var roligt och spännande! Kvällsmänniska var det ja! 

Lite leksaker sätter fart på de små benen.

Fjärde gången, nu i torsdags, så gick vi inte på simningen på morgonen. Elliot hade varit orolig/otålig i flera dagar och sovit väldigt oregelbundet så det kändes bara fel att väcka honom och flänga iväg. Vi visste heller inte om hans beteende berodde på tänder, magknip eller förkylning. Dessutom var Victor sjuk så då hade jag fått åka själv. Vi lät honom helt enkelt sova och det var ett klokt val. På torsdag eftermiddag blev han sig lik igen. Även denna vecka hade vi ett lyckat bad på fredagssimningen och sedan deltog jag, Elliot och Jojjo i lördagsgruppens babysim. De följer samma schema som på torsdagarna. Frågan är hur vi ska göra alltså, det var sån jädra skillnad i Elliots sinnesstämning. Antagligen för att det är kl. 17.30, det var bara tre andra barn och helt tomt omklädningsrummet eftersom badet är stängt för allmänheten. Ska prova någon torsdag till men fortsätter han vara trött och kinkig är det det nog bättre om vi sluter an till lördagsgruppen - det är ju trots allt MEST för hans skull vi går i babysimmet, då får det gärna bli så bra som möjligt. 

När jag ändå skriver om babysimmet måste jag ge en stor, stor eloge till Monica (vår simlärare). Hon är superengagerad i både barn och föräldrar, är väldigt tillmötesgående och gör allt för att vi ska trivas. Kan VERKLIGEN rekommendera att delta i någon kurs hos Massage- och vattenbolaget! 

BABYMASSAGE

När vår föräldragrupp hade återträff ett tag efter alla förlossningar så ägde den rum på Familjecentrum på Karlstorp. Jag hade varit där några gånger tidigare på Öppna förskolan men i samband med att vi alla delade med oss av våra förlossningshistorier fick vi verksamheten presenterad för oss. Bland annat fick vi göra en intresseanmälan för en kurs i babymassage. 

Vi tyckte det lät mysigt och anmälde vårt intresse. Detta var i oktober så när de ringde för att informera om kursstart här i januari hade jag nästan glömt bort det hela. Fyra fredagar kl. 10-11 samlas hela vår föräldragrupp (alla anmälde sig) på Familjecentrum och där får vi alltså praktisera babymassage på våra godingar under ledning av en "instruktör" som varit verksam i området i flera år. Båda föräldrarna är välkomna och man övar för att kunna göra det hemma längre fram.

Med mjukt underlag vågar vi låta honom sitta utan att hålla i .

Första gången var Victor med och vi bestämde att han skulle få vara den som masserade Elliot. Kan ju vara trevligt för honom att få vara lite mer delaktig när det är en aktivitet som ingen av oss gjort tidigare och dessutom står det i boken vi fått att massagestunden är ett bra sätt för pappan att få en liknande närhet till barnet som mamman får vid amningen. Det låter ju toppen!
Den första gången fick vi lära oss att massera ben och mage. Vår livsnjutare tyckte det var riktigt skönt och höll sig lugn och harmonisk hela massagen. Varje "session" avslutas med att barnen tas upp i famnen, inlindade i en filt/handduk, och så sjunger man Ami Tomake tillsammans. Barnen är nakna hela massagen och vi hade blivit tipsade att skydda oss med handdukar eftersom det lätt kommer kiss när de slappnar av. Vi klarade oss fint... fram till sångstunden, då fick Victor en liten dusch. 

Spännande att få massage för första gången, pappa Victor gör här sol och måne.

Vi fick som sagt en liten bok/ett litet häfte med alla övningar samt en liten flaska med massageolja som är lämplig för bebisar. Inför andra tillfället använde jag detta för att öva en gång här hemma. Riktigt mysigt och med lite träning så blir det nog ännu bättre. Nu växlade mitt fokus mellan Elliot och boken, samtidigt som jag parerade att inte bli prickad av strålen... 

Vid andra tillfället var Victor sjuk så då var det min tur att delta i kursen (tur att jag hade övat). 

Denna gång repeterade vi greppen för ben och mage samt kompletterade med att lära oss hur vi ska massera deras armar. Lite längre massagestund samt en intressant grannflicka gjorde att Elliot var lite mer otålig än första gången. Vi löste det med att ha fick sitta i mitt knä och bli masserad istället. 

Det bästa i hans tycke var att få studsa upp och ner i mitt knä, spritt språngande naken! 

Vi fick med oss både olja och en "instruktionsbok" hem.

Mamma/barn-gympa

Sedan Elliot var 1 månad har vi gått på mamma/barn-gympa på Arena Älvhögsborg. I början sov han hela träningarna och sedan började han vara vaken i ungefär 15-20 minuter. Den här terminen är han i rätt "ålder" och får ut mer av träningarna. Han skrattar när jag gör övningar över honom, tycker det är väldigt roligt att åka upp-och-ner framför spegeln i benböj eller sitta på min mage i höftlyften. Vissa gånger får jag som förälder ut väldigt mycket av träning och andra gånger är det mer en mysig stund tillsammans och det är ju liksom det som är syftet.

Tre gånger har vi hoppat in som instruktörer och det har väl gått sådär. Han har känt av pressen, hihihih, och valt att sova lite extra sjukt dessa gånger. Det har i och för sig underlättat för mig.

Sedan jag kom igång med min egna träning har jag blivit sämre på att använda mig av Mamma Mage-appen. Inte bra då jag är nästintill säker på att mina magmuskler inte gått ihop helt ännu. 

Ibland kommer jag på mig själv och tar tag i det. Då försöker jag inkludera Elliot och även göra hemma-träningen till en trevlig liten stund tillsammans. Höftlyft är en klar favorit! 

Elliot tycker antingen att det är väldigt roligt att träna ihop med mig, eller så ser jag väldigt rolig ut i den här vinkeln.

Det blev lika långt som vanligt men jag är ju som jag är. Man behöver ju inte läsa om man inte vill. 

Nu ska vi strax iväg till BVC för kontroll av vikt och längd. Dessutom ska han få sin andra omgång med sprutor... fy bubblan. Hoppas att han klarar sig undan feber och liknande... 

Psst, jag klarade mitt första mål 2015. Att komma till grön nivå (minst 3000 Fuel) 30 dagar i rad! 

Timing

Det är väl ganska välkänt att småbarn och timing är en orimlig ekvation. 

Hur många gånger har man inte hört om bebisar som kräks över den finaste klänningen strax innan gästerna kommer eller barn som behöver gå på toaletten precis när alla vinterkläder tagits på? 

Vi har varit väldigt förskonade från det mesta de här fyra första månaderna och Elliot har nog skämt bort oss rätt så kraftigt. Han är social, sover oftast bra, äter ganska regelbundet osv. 

Detta inlägg om timing skulle skrivas igår för att det var första gången jag upplevde att det verkligen inte gick ihop men timingen blev inte som den skulle gällande detta heller och därför skriver jag idag. 

Victor åkte till jobbet runt 05 och då vaknade Elliot, pigg som en lärka. 

Jag insåg att jag var tjock i halsen, tät i näsan och hade ett huvud som värkte... hmmmm. 

Gav mig själv en värktablett och Elliot lite mat och efter ljuv sång från Elliot somnade vi om och vaknade vid vår vanliga tid 08.30. Då var han om möjligt ännu piggare och ville fortsätta öva på sina höga toner... jätteduktig är han och det är ju helt fantastiskt vad högt en sådan liten krabat kan låta men det är inte en toppenbra kombo med en mamma som är ovan vid att vara sjuk, hihihi. 

Elliot brukar sova två-tre längre pass på förmiddagarna och min plan var att jag också skulle sova en stund under tiden. Det blev ett tillfälle denna dag och jag plockade snabbt undan frukosten och borstade mina tänderna. Plockade fram en kudde och en go filt och lade mig tillrätta i soffan. Två minuter senare hade Elliot vilat färdigt och ville helst av allt hoppa och skutta i mitt knä, fortfarande till tonerna av sina egna allt högre läten.... underbart! 

Full fart! 

Jag bestämde för att lyssna på Louise Hallins råd - våga be om hjälp. Jag ringde därför till min storasyster som bor några kvarter bort och frågade om hon/de hade möjlighet att komma bort och passa honom cirka 30 min så jag bara fick vila lite. De kunde de tänka sig men skulle bara fixa några saker först. Gött tänkte jag och fick lite ny energi till att lyfta, bära och busa med Elliot.

Efter ungefär en halvtimme blev han lite hängig och jag lade ner honom i hans babynest - han stensomnade och när det knackade på dörren hade han sovit i ungefär en kvart. Lite dålig taiming för om han sover behövs ju liksom ingen barnvakt, då kan jag ju sova bredvid. De kom in, jag plockade fram lite fika och efter ytterligare 15 minuter gick jag ner till sovrummet. Ställde alarmet på en halvtimme och somnade nästan direkt. Gud, vad skönt att få stänga de rinnande ögonen. 

Dags för några minuter vila! 

Efter ytterligare 15 minuter hör jag Elliot skrika. Denne lille kille har blivit väldigt mammig, speciellt när han vaknar upp från sina små sovstunder. Jag vet att min syster har bra hand med barn/bebisar men jag vet också att han skriver sig hes om inte jag kommer "till undsättning". Det var bara att kliva upp och ta honom i famnen. En halv minut senare var han lugn igen. Insåg dock att det inte var någon idé at försöka sova igen så det var bara att tacka för hjälpen och låta dem åka hem efter en liten pratstund. Så var det med det rådet - barnet ska också vilja ha "hjälp", hahahaha! 

Tog ytterligare en värktablett, smaskade i mig en Strepsils och lekte glatt vidare. Läsa saga och mysa runt var inte aktuellt idag, det skulle låtas och sprattlas. Varför ligga still när man precis lärt sig att det finns så mycket annat roligt man kan syssla med på dagarna? Tokigt tänkt av mig! 

Elliot verkade ha sovit klart och gjorde inga tecken på mer vila. Då kom jag på det säkra kortet - vagnen! På med en massa kläder och i med honom i vagnen. Han slocknade direkt vi kom ut och jag passade på att skotta uppfarten innan vi gick en tur runt Strömslund och hamnade på Konsum för att handla mat. Victor var vid det här laget på väg hem från jobbet och timingen fortsatte att lysa med sin frånvaro. Min mobil dog (som vanligt när det är lite småkallt) så jag kunde inte stämma av vad vi skulle ha för mat och inte heller meddela att han inte behövde stanna och handla... 

Kockskola... så här gör man biffar.

Vi kom hem ungefär samtidigt som Victor och medan han och Elliot lekte kockskola i köket slappade jag lite i soffan. Självklart var Elliot inte helt tillfreds med detta så ganska snart fick jag mysa med honom framför brasan. Helt ok det också, skönt att han ville ta det lite lugnt. Kvällen flöt på, Elliot var lite mammig och ville absolut inte sova. Han kämpade emot och försökte dölja även de mest tydliga tecknen på trötthet. Vi gjorde några tappra försök och sedan fick han ligga mellan oss i soffan medan vi tittade på en söndagsfilm. Tur att man kan pausa filmer, hahahaha. 

Den levande elden i brasan är väldigt spännande, speciellt när man får vara i mammas famn! 

Väl i säng försökte vi som vanligt med den där förbaskade sidokudden som sjukgymnasten sagt att vi MÅSTE använda hela nätterna, varje natt. Det är visst vårt ansvar som föräldrar, bla, bla, bla. Det är en helt annan historia. Det går sådär för han kan bara sova i den 45-60 minuter och sådan nätter känner jag inte för. Speciellt inte nu när jag verkligen vill och behöver sova - bad timing helt enkelt! Lade honom mellan oss (utan sidokudde) och vi sov gott alla tre. 

Elliot vaknade klockan 08 imorse och då tog Victor med honom upp och jag sov sedan till klockan 10. Helt underbart med en sovmorgon där man sover på riktigt och inte ligger och "vakar". Vi har haft en bra dag tillsammans hela familjen och den enda dåliga taimingen idag var väl att jag fick ett sms från tandläkaren precis när jag satt och betalade räkningarna... 

- Du hade en tid hos oss idag, var tog du vägen? 

Men vad tusan! Jag har skrivit (i tre kalendrar!!) att det är 11.10 imorgon. Ringde dem och fick lite spydigt tillbaka att så var inte fallet och jag hade minsann fått en påminnelse via sms igår. Det stämde men eftersom jag var så säker hade jag bara sett tiden och tänkt att jag hade koll på läget. Det hade jag visst inte... så den dåliga taimingen är att det nu kommer ytterligare en räkning på några hundra. 

Man är ju så rik som föräldraledig så det blir ju gött att få något att lägga alla pengar på! 

Elliots namngivning

När Elliot var ungefär en vecka gammal hade vi bestämt oss för vad han skulle heta och när han var två veckor gammal skickade vi in papper till Skatteverket och fick hans namn registrerat. 

Egentligen är det väl då man får sitt namn, men i Sverige har vi enligt tradition döpt våra barn i kyrkan. Redan när Elliot låg i magen diskuterade vi hur vi kände kring det här med dop och kom ganska snabbt fram till att det inte var något för oss. Victor är varken döpt eller konfirmerad och har för länge sedan gått ur kyrkan så för honom var det inget naturligt inslag. Jag är fortfarande kvar i kyrkan men har på senare tid funderat mer och mer på att gå ur jag också, trots att jag är
både döpt och konfirmerad.  

Jag tycker dopet är en väldigt fin ceremoni och det blir en högtidlig stund för barnet och dess nära MEN jag köper inte hela Gud, Jesus-grejen och jag kan inte stå där och lova att ge mitt barn en kristen uppfostran osv... Jag har aldrig varit på en namngivning men tyckte att det lät som ett intressant alternativ och började googla och surfa runt på lite olika sidor när Elliot var ungefär 1 månad gammal. Då var vi mitt uppe i renovering/tillbyggnad av badrummet i källaren och Victor var inte direkt mottaglig för att diskutera upplägg för en namngivning. 

Vi tog därför ett beslut att vänta tills efter årskiftet och strax därpå satte vi datumet 17 januari och skickade ut inbjudningarna i början av december. Sedan dess har vi spånat lite till och från men det dröjde tills vi verkligen kom fram till vad som skulle ingå för att det skulle bli enkelt och personligt men ändå ett speciellt tillfälle och inte bara en vanlig fika. 

Det finns väldigt många bra tips på internet och jag kopierade över intressanta punkter till ett dokument på datorn och där raderade vi sedan sådant som inte passade oss och till kvar fanns några punkter som blev ett alldeles lagom uppstyrt schema för oss och våra nära och kära. 

En idé som kom tidigt var att hålla ceremonin utomhus för att då kunna "fira/välkomna Elliot" genom att skicka upp Khom Loyer (lyktor av rispapper som bland annat används i Thailand på nyår). Framför oss såg vi hur trädgården var full med snö och lystes upp av våra ljusslingor och några marschaller samt hur den mörka himlen fylldes av gästernas Khom Loyer medan vi spelade upp låten Lilla Barn av Sarek, som vi till slut kommit fram till att använda...

Denna punkt blev inte riktigt som planerat men mer om det när jag nu slutar skriva om tankarna innan och istället fokuserar på att skriva om hur det faktiskt gick till när Elliot "fick sitt namn". 

Så här kan det se ut när det är riktigt mörkt och man har riktigt många lyktor.
Khom Loy

16.00 den 17 januari 2015 var det dags för Elliots namngivning och på inbjudan stod det att gästerna skulle klä sig efter väder då det hela skulle inledas med en ceremoni utomhus. Vi hade inte riktigt räknat med +2 grader och svinkall, hård blåst så vi fick låta gästerna komma in en stund först. När typ alla hade kommit (och Elliot höll på att somna) hälsade Victor alla välkomna och berättade kort om vad som skulle ske den närmsta stunden. Därefter åkte alla kläder på och vi samlades på altanen. 

Elliot fick sitta i sin bilstol för att komma undan vinden något. 

Hmmm, varför ligger jag här ute i blåsten och varför glor en massa människor på mig? 

Välkomna! 

Gäster redo för namngivning! 

På altanen hälsade jag också välkomna och förklarade lite kryptiskt varför vi var utomhus. 

Sedan skulle jag motivera vårt namnval och berätta dess innebörd. Det gick fint att förklara varför vi valt Elliot (ingen av mina elever har hetat/heter det, jag har alltid tyckt om namnet och Victor tyckte att det var det bästa av mina väldigt puttenuttiga namnförslag) och att det betyder kungen av djuren. När jag skulle säga att hans andranamn är Vasilis efter min farfar blev jag helt plötsligt sentimental och kunde inte prata på grund av en klump som växte i halsen... Det var jag inte beredd på! 

Jag fick pausa lite och försökte sedan igen - med samma resultat. Herrejösses, inte visste jag att detta var så känsligt men det blev nog så för att farfar stod mitt emot mig och log under tiden. Jag är väl heller inte världens bästa på att säga känslosamma saker, bättre på det i skrift tror jag. 

Emil, Cilla och lilla Felicia dök upp mitt i detta (de hade flängt från en annan tillställning i Göteborg) så det blev ett naturligt litet avbrott där jag kunde samla mig och fortsätta med valet av efternamn: Victors familjenamn Prästbacka som nu förs vidare till tredje generationen. 

Fler halvfrusna gäster

Victor läser dikten och jag lyssnar samtidigt på vad Elliot har att framföra

Victor läste sedan upp en dikten Ett nyfött barn. Den hittade vi på det vykort mamma och pappa skickade till oss i samband med att Elliot föddes och som låg i brevlådan när vi kom hem från BB. 

Därefter var det min tur igen - dags att presentera Elliots gudföräldrar/faddrar. 

"Rester av klumpen" var kvar och jag insåg direkt jag öppnade munnen att detta också var känsligt för mig. För bövelen! Jag höll mig inte alls till det jag planerat att säga men fick åtminstone fram att det är Mika och Elin som fått uppdraget och att vi känner oss nöjda med detta val redan nu... typ. 

Lite lätt rörd igen... hmmm, Victor och Mika ser lite förundrade ut över våra reaktioner... 

Sista delen av utomhuspartiet var att släppa upp och Khom Loyerna och Elin och Mika skulle släppa upp den första, dels för att de är gudföräldrar men också för att visa hur det ska gå till för dem som inte sett eller använt sådan förut... Det gick inte alls! Man kan planera mycket - men inte vädret! 

Det blåste så mycket att det inte ens gick att tända den. Efter några försök testade vi till och med att få fyr på den inne i uterummet och sedan ta ut den men lågan slocknade direkt... 

Jaha, så var det med det! Vi kunde alltså haft det hela inomhus för det var ju egentligen bara detta moment som var tvunget att ske ute. Några envetna försök till gjordes men det var ingen idé och på sätt och vis var det nog tur för vinden gick liksom åt sidan så om de hade stigit hade de nog blåst rakt in i grannarnas hus och det kunde ju slutat precis hur som helst. Nu har vi alltså en hög med Khom Loyer att skicka upp vid lämpligt tillfälle... 

Första försöket... 

Fullt fokus - ska vi få tänt den där rislyktan?

Det närmsta vi kom... tänkarens låga var vid liv i en hel sekund =)

Vi tackade gästerna för att de ställt upp på att stå ute och frysa och bjöd in dem i värmen till Victors het chiligryta med hembakat bröd. Jag var vrålhungrig (vi hann som vanligt inte äta lunch) och fick i mig tre skålar. Trodde den skulle vara för stark för mig som knappt saltar maten men med massa gräddfil i slank den ner utan problem. Elliot stensomnade när vi kom in så jag hann verkligen njuta. Medan vi åt rullade det ett bildspel med mappen Höst och vinter 2014, av de 1075 bilder som låg i den mappen var nog åtminstone 1050 på Elliot. Jösses, vad liten han var i början... 

Medan folk pratade, kollade bildspel, åt och minglade ansvarade Elin och Mika för att alla gäster skulle stämpla sitt fingeravtryck samt skriva sitt namn på en tavla som Emilia Holmeby (fruholmeby.blogg.se) från vår föräldragrupp gjort. De hade en sådan på sin namngivning och när jag kommenterade den på Facebook erbjöd hon sig att göra en till oss, vi nappade direkt. Ett väldigt trevligt inslag och flera av gästerna tyckte det var både käckt och fint. I mitt huvud skulle namnen stå i ballongerna men gästerna skrev sina namn ovanför ballongerna (fingeravtrycken) och det blev fint det också. Johan, Carro och Tyra fick förhinder i Stockholm så de firade Elliot igår (söndag) istället. Jag hade plockat fram stämplarna för att de också skulle stå med på tavlan med glömde bort det helt. Det ska ordnas innan den ramas in. Får bjuda hem dem snart igen helt enkelt. 

Min tur att stämpla och jag får professionell handledning

Ser att Elin gör lite narr av mig för att jag inte "vek" handen rätt när jag skulle stämpla.
Farfar Vasilis håller koll på ballongerna. 

Det nästan färdiga resultatet

Så fint ritat och skrivet att det såg tryckt ut - imponerande! 

Medan kaffet bryggdes passade vi på att öppna alla de presenter som stod på tv-bänken till Elliot. 

Han hade passande nog vaknat och fått mat så han kunde sitta med i sin alldeles egna stol. Han var dock mer intresserad av Saga än av alla de underbara saker som han fick av gästerna. 

Hur fina grejer som helst och väldigt användbara. Inte en pryl som kommer åka ner i en låda och glömmas bort. Tusen, tusen tack till er alla!! 

Presentöppning, finns det hjärterum finns det stjärterum

Hmm, lille farbrorn Elliot vill inte bli störd när han leker med sin Tiger.
Ganska snart kommer han dock att uppskatta sin personliga brandbil =)

Saga och krokodilen han fick av "farbror" Johan var väldigt intressanta enligt Elliot.

En samlingsbild av presenterna:
Blommor, en police-gå-bil, en personlig brandbil, en personlig bänk med förvaring (redan full med alla gosedhur), en hakklapp från katterna Diego och Lill-Babs, en gose-krokodil, söta bestick, den randiga Barnkammarboken, en aktivitetsleksak som spelar melodier, den handgjorda elefanten Elik (vinnare av Uppsala Stadsmissions designpris 2014) och en tavla med Elliot i skala 1:1 vid födseln. 

Riktigt cool tavla som jag själv varit inne och spanat in på internet.
personligfodelsetavla.se

I veckan pratade jag & Victor om Elliots namn för att försäkra oss om att vi var helt säkra på att han inte skulle ha något mellannamn från Victors sida. Som tur var behöll vi det vi tidigare sagt. Det hade ju blivit väldigt knasigt när han nu fått så många fina presenter där hela hans namn står utskrivet... Hur tänkte vi där egentligen? 

När presenterna var öppnade kallade vi fram Elliots gudföräldrar för att ge dem ett fadderbrev/intyg på sitt "uppdrag". Övriga gäster fick inte ta del av texten i fadderbrevet då Elin anade att hon kanske skulle bli blödig hon också. Vi pushade inte på detta, det viktiga är att vi fyra vet vad som står och istället fortsatte vi med att de dem varsin t-shirt som styrker deras nya roller: The Godmother & The Godfather. Elliot fick en matchade body med texten The GodChild. 

Tyst läsning av fadderbrevet 

Utdelning av "intygs-tröjorna"

Till fikat hade Victor gett sig på att baka tårtor och jag hade bakat småkakor. Denna gång utan hjälp av min lillasyster och då blev det faktiskt SMÅkakor... Jojjo har kafévana och detta gör att saker och ting har en tendens att bli väldigt stora. Det är snyggt och väldigt gott men jag ville att gästerna skulle orka äta av alla sorterna för att inte ha så mycket kvar här hemma när jag har möjlighet att nalla ur skåpen. Den planen sprack också. Vi har galet mycket kvar! Bjud gärna hit er själva på fika =)

Victors fina tårtor - första men förhoppningsvis inte sista gången,
Den vita prinstårtan innehåller mosad mango, vaniljcreme och grädde.
Chokladtårtan innehåller chokladmousse, hallongrädde och mosade blåbär. 

En lite ljusare bild på chokladtårtan

Småkakor à la Sofia: chokladbollar, hallongrottor, kolasnitt och kokoskakor med lakrits. 

Några få gäster hann fylla i den Baby Guest Book som Elliot fick i julklapp. Den handlar om sanningen om livet och tanken är att han ska få den när han är mogen för det, typ 18 år. Jag är därför lugn och tänker att de som inte hann skriva denna gång har X antal tillfällen på sig att göra detta.
Det är väldigt roligt att läsa vad ni skriver och ni sitter inne på enorma klokheter och erfarenheter. 

Tack även för detta! 

Mer än detta stod inte med i vår planering och bortsett från misslyckandet med ljuslyktorna var vi väldigt nöjda när gästerna började droppa av.Vi är glada och tacksamma över att Elliot kommer att ha alla dessa goa människor runt omkring sig under sin uppväxt. Vi är helt klart lyckligt lottade! 

******      ******

En liten "rolig" händelse: 

Vi tyckte Elliot var ovanligt varm under kvällen och han kändes till och med svettig periodvis. När alla gäster förutom Elin och Mika gått hem vaknade han och fick vara uppe med oss när vi satt i soffan och tjötade. Vi lät honom svalkas genom att ligga i bara blöjan en bra stund. 

Vid läggdags var han orolig och ville verkligen inte sova så vi tog upp honom till vardagsrummet igen och lät honom sitta med i sin babysitter. Helt plötsligt "small det till" i blöjan och utan att gå in på detaljer krävdes ett snabbt blöjbyte. När Victor höll på vid skötbordet slog tanken mig att det inte är konstigt att han är svettig och orolig i magen, han har ju ammat tre gånger sedan jag vräkte i mig het chiligryta med massvis av lök, chili, bönor och linser.... Stackars lilla barn! 

Hahahahha, hur sjutton tänkte jag där??!!

Inga rester för min del, nu blir det mjuka milda smaker som är lent och snällt för hans lilla mage. 

Matchande outfits!