Instruerande och Göteborg

När jag skrev rubriken till detta inlägg för lite drygt 1 vecka sedan skulle det handla om just den onsdagen. När jag nu har tid och ro i kroppen till att sitta och skriva kommer det handla om lite annat och lite mer än bara just den dagen... inte så överraskande kanske. 

Jag började instruera när jag var ungefär 14 år, minns inte exakt. Denna "karriär" började inom NIF-gymnasterna där jag hade hand om deras KidsAerobics. Jag fick även ha en del vanlig aerobics, eller workout som det då också kallades... jösses, känns som stenåldern! 

När Älvhögsborg öppnade upp ett större gym (tidigare fanns det lite maskiner på Hyllan) och utvecklade sin gruppträning började jag träna där och precis lagom till att mitt årskort gick ut (och jag som studerande på gymnasiet funderade över hur sjutton jag skulle ha råd med ett nytt) hade jag ett möte med Maria som var gruppträningsansvarig. Jag fick ha ett provpass för henne och tre instruktörer och därefter fick jag ett fast pass: Aerobic UH (utan hopp) *** - de där plupparna stod för svårighetsgraden och jag fick alltså lov att göra avancerade pass. Hur tusan fixade jag det? 

Mina aerobicspass nu för tiden är typ för lätta för att ens kallas basic. 

Det var i varje fall så det började. Jag älskade det och det dröjde inte länge förrän jag kastade mig in i nya träningsformer. Jag missar säkert något men jag vet att jag åtminstone instruerat i följande: KidsAerobics, FunkyBoyz, styrkestep, StepUp, 20/20/20, taebox, boxing, cirkelträning, styrkapass (ungefär som PUMP), BodyCombat, spinning, kettlebell, aerobics, Kinesis, gym.

Utvecklingsmässigt kan man säga att jag har gått ifrån att vara instruktör till att bli coach.

Jag har numera mer fokus på att coacha deltagarna till rätt teknik istället för att se det som ett träningspass för min egen del. Har jag spinning eller BodyCombat är det självklart annorlunda - där SKA jag vara med och köra på minst samma nivå som deltagarna. Inom träningsvärlden finns det få saker som gör mig så arg som när instruktörer inte tar i och ändå försöker få med gänget... 

"Åh, det är tungt nu men vi fixar det..." och så sitter de inte ens på cykeln!! 

När jag är coach på exempelvis träningarna med TKSK kan jag säga att jag ser att det är tungt nu men att jag tror att de kommer att fixa det osv... stor skillnad! Det var svårt att göra denna omställning men jag har TKSK att tacka för detta. Där har jag hittat ett nytt sätt att instruera/coacha och det har hjälpt mig när jag har hoppat in som instruktör på CrossFit Trollhättan. Där är man inte heller med och kör utan går runt och kollar teknik, svarar på frågor, håller koll på tiden och guidar deltagarna genom träningen. Ibland frustrerande för att man smittas av all träningsglädje,  men det är också oerhört fascinerande att få lov att se människor utvecklas och klara nya saker.  

För dryga fem månader sedan kom Elliot till världen och han har minst sagt påverkat mitt instruerande. Förut kunde jag tacka ja till att hoppa in som instruktör med en timmes varsel, men nu ska det tajmas in med amning, sömn och dessutom är det en fördel om Victor inte är på jobbet. Två gånger på två månader har detta klaffat... ganska bra odds eller? Avslöjar dock inte hur många förfrågningar jag kunde ha besvarat...

Elliot är ganska loj i sin instruktörsroll

Han har dock bidragit till att jag börjat träna MammaMage och gå på Arena Älvhögsborgs förälder/barn-gympa under ledning av Ida och Elton. De har tyvärr varit sjuka några gånger under dessa två terminer och då har jag och Elliot hoppat in som instruktörer. Så himla kul, för oss! 

De första gångerna sov han i vagnens liggdel 45 minuter av passet, någon gång var han lite kinkig, förra veckan somnade han när jag gjorde armhävningar med puss på honom och denna veckan var han vaken hela passet men låg mest och spanade på vad vi höll på med. Det är fantastiskt roligt att träna (och instruera) ihop med sitt barn så jag har redan börjat spåna på hur man kan bygga vidare på detta med någon form av cirkelträning för föräldrar med något större barn eller kanske CrossFit Kids. Verkar dock som utbildningarna bara går i USA än så länge. 

Förra veckan var Victor ledig på onsdagen så medan jag & Elliot instruerade var han inne på gymmet och körde ett pass. Efter dusch var det nämligen dags för hela lilla familjen att åka till Göteborg och träffa Emil, Cilla och lilla Felicia, Elliots minsta kusin som bara är två månader yngre än vad han är. Vi blev bjudna på underbara pajer med massa tillbehör till lunch och för att undvika den värsta paltkoman tog vi en promenad i Skatås (säger man så?). Vi stannade vid lite vatten (ber om ursäkt för dålig lokalkännedom) och tittade på fåglarna. Vet inte hur mycket barnen såg men det var mysigt ändå. Jag var dock lite hönsmamma och när de kom för nära och såg ut att vilja attackera "hotade" jag dem med foten och schasade undan dem. Löjligt enligt Victor... hmmm! 

Frisk men lite kylig vind gjorde att det var gott att komma in i värmen efter dryga timmen utomhus. En kopp te och en löjligt go kladdkaka med chokladklet I och chokladglass TILL satt fint för en sockergris som mig. Stackars Elliot kommer bli sockerberoende genom mjölken! 

Det är häftigt att se Felicia gå igenom samma utvecklingssteg som Elliot precis passerat. När man ser henne göra vissa saker inser man att den "tiden redan är förbi" med Elliot. Hur och när hände det?

Tidigare har de inte varit så intresserade av varandra men nu fick de kontakt och vi kunde se att de faktiskt såg varandra och nog uppfattade att det var en annan bebis framför dem. De ville gärna röra varandra och det är ju sött. Det gäller dock att vara beredd då de har dålig kontroll på sin styrka i händerna och kan nypas riktigt hårt! 

En riktigt bra dag och vi ska verkligen försöka se till att de träffas regelbundet. 

Tusen tack Emil och Cilla för god mat och superb fika, hihihihi. 

Fågelskådning! 

Hmmm, stark vind i ansiktet var något nytt... 

På torsdagen samma vecka var en sådan där dag då det klaffade och jag kunde hoppa in och ta ett cykelpass 45 min. Fixade med musik och laddade ordentligt här hemma. En timme innan jag skulle åka märkte jag att min spellista i Spotify inte gick att göra offline.... WTF! 

Det finns inte wifi eller möjlighet till uppkoppling över huvudtaget i cykelsalen så jag fick lite lätt panik. Både jag och Victor försökte på alla möjliga sätt och via Facebook fick jag en rad olika tips av mina kära instruktörskollegor. INGET HJÄLPTE!! Ett tag var jag nära på att ringa och be dem ställa in passet. Har jag inte haft pass på nästan ett år känns det inte så lätt att bara improvisera... 

Sista utvägen var att logga in på min Spotify på Victors iPad och vips så gick det att göra alla låtar "gröna". När det var klart hade jag fem minuter på mig att bli klar och åka iväg. Väl framme och i salen fungerade allt och passet kändes helt ok, men den där stressen är hemsk! 

Nöjd efter att ha klarat passet - både med flås och musik. 

Vissa tycker att jag är galen/en dålig mamma men första gången jag tog med Elliot på träning med TKSK var  han 13 dagar gammal. Victor jobbade, jag tyckte Elliot var för liten för barnvakt och samtidigt ville jag inte ställa in träningen. Det var en chansning och det visste deltagarna om. Det funkade riktigt bra och sedan dess har han varit med ungefär varannan gång beroende på hur Victor jobbar. Så snart han vant sig vid "riktig" mat kan han nog börja ha barnvakt men han tycker om att vara med och om det är någon gång han verkligen tränar sin rygg genom att ligga på mage så är det på dessa träningar. Han är såå fascinerad av vad deltagarna gör med alla färgglada klot. 

Det ska ju även vara bra för barn att se vuxna i rörelse och inte bara sittandes vid datorer och/eller smartphones.... Vårt beteende smittar visst av sig på dem redan i väldigt tidig ålder, kanske därför så många ettåringar kan använda tekniska prylar. Frågan är om det är en positiv utveckling?? 

Det får nog bli ett eget inlägg när jag är mer påläst i frågan. 

Elliot med sin kettlebell, än så länge är den mest ett redskap att gnugga tandköttet mot. 

En nackdel kan dock vara att jag märker en viss skillnad i mitt coachande  när han är med på träningarna. En viss procent av mig fokuserar (oundvikligen) på honom och inte på deltagarna. Barnvakt i salen kanske är den bästa lösningen? 

Igår (fredag) var hela familjen i Göteborg igen. Jag skulle på kvartalsutbildning i BodyCombat och Victor jobbade dagtid. Jag & Elliot tog därför tåget till Göteborg och mötte upp Victor för att få i oss lite mat tillsammans innan det var dags för mig att åka vidare till Mölndal och Nordic Wellnes. 

Det min första kvartalsutbildning efter förlossningen och det kändes bra. Jag är dock inte lika taggad som vanligt att dra igång och instruera Combat. Kan hänga ihop med att jag nästan bara coachat de senaste 7 månaderna... jag ska vara med releasen om två veckor och sedan får vi se hur vi går vidare. Det var ett bra pass, några nyheter, ganska enkla kombinationer men svår takt?

Blir en ny utmaning att få till tid att öva in programmet, hörlurar medan jag ammar kanske? 

Ett väldigt långt inlägg om egentligen ingenting men det är ju så det brukar bli.