Reflektioner kring mitt deltagande i SM 2015

Tre månader sedan jag var inne och skrev här... jag är inte redo att avsluta bloggen så jag tänker att jag haft en längre paus och att det kommer att bli sporadiskt skrivande om större saker. 

En stor sak är att vi i TKSK, Trollhättans Kettlebell Sportklubb, nyligen arrangerade SM i Long Cycle. Vi var arrangörer 2013 men nu, 17 oktober, var det alltså dags igen. 

Kettlebell som sport är fortfarande litet i Sverige så det är en vågskål i hur man ska ta sporten vidare. Å ena sidan behöver vi höja nivån/svårighetsgraden/kraven så att det krävs träning för att kunna delta, lite oseriöst om första tillfället att lyfta blir mitt i ett Svenskt mästerskap. Å andra sidan måste vi hitta en nivå så att aktiva lyftare känner att det är möjligt att delta, risken är annars att det blir en tävling för några få en klubb inbördes beundran.

Till årets SM gjordes några förändringar:

* två klot för damer 2x12kg eller 2x16 kg (tidigare 1 klot; 16, 20 eller 24 kg)

* tyngre klot för herrar 2x24 eller 2x32 kg (tidigare fanns 2x20kg samt 2x28kg)

Då tanken med sporten är att lyfta så tunga klot så korrekt och länge som möjligt (10 min max) tog vi också ett beslut att ändra i poängsättningen för de olika klotvikterna. Tyngre klot skulle premieras för att undvika taktiska val att välja lättare klot och "kötta på". Vid tävlan med lättare klot fick lyftaren 1 poäng/reps och vid tävlan medan tävlan med tyngre klot gav 3 poäng/reps. 

Speciell känsla sekunderna innan startsignal

Om man bortser från några små missar från min sida under fredag kväll och tidig lördagsmorgon så flöt tävlingen på riktigt bra och vi höll de tider vi angivit på minuten. Det tycker jag är både viktigt och proffsigt, både för arrangörer, publik och deltagare. Jag tycker om att ha full koll på allting men det har blivit betydligt svårare sedan Elliot kom till världen och det var väl inte optimalt att Victor jobbade hela denna helgen. Jag hade alltså med mig Elliot under förberedelserna på fredag kväll och på lördag fram till 45 minuter innan tävlingsstart. Han pockade på min uppmärksamhet typ hela tiden och det var svårt att hålla fullt fokus på det man höll på med för tillfället. Lite lätt disträ... 

När barnvakten kom och hämtade Elliot kunde jag landa i att det var SM och att det skulle bli bra.

Min flight har dragit igång. 

Det svåraste när man arrangerar tävlingar i kettlebell är domarfrågan. Vi har nästan inga "renodlade" domare, alltså personer som bara dömer utan att varken tävla själva eller coacha andra (typ vår Daniel Haag). Om vi hade haft fler sådana personer hade det inte behövt vara en svårlöslig ekvation när man ska göra ett startschema. Vi lyckades få till en bra lösning där domarna fick gott om tid till sin egen flight samtidigt som de inte dömde någon lyftare när som någon från deras klubb tävlade. 

Tyvärr blev det några bortfall på domarsidan vilket krävde justeringar i ordningen och därefter blev det några förändringar i viktklass och då blev det svårt att få till det lika bra igen. Tur att vi alla är flexibla och anpassningsbara, stort tack till alla er som var domare och läser detta. 

Här insåg jag att jag höll ett jämnt 11-tempo. 

Nog pratat om tävlingens upplägg, jag skulle ju skriva för att reflektera om min prestation. 

Fast i och för sig så speglar nog detta inlägg mina tankar ganska bra. Jag var nästan mer spänd och förväntansfull över hur tävlingen som arrangemang skulle gå än mitt lyftande... 

Hur som helst. Sist jag deltog i SM var alltså 2013 här i Trollhättan. Då tävlade jag med 24 kg i OALC (One Arm Long Cycle). Jag gjorde personbästa och körde på i drygt 7 minuter. På plats bestämde jag mig direkt för att nästa mål var att klara 10 min med god teknik, stabilt tempo och jämn fördelning på höger och vänster sida. På SM 2014 var jag enbart med som coach eftersom jag under detta år blev gravid och fick Elliot. Han var 3 veckor när vi var i Östhammar och det kändes lite tidigt  med tanke på kejsarsnitt och regler kring lyftande efter ett sådant ingrepp. 

Inför årets SM var min ambition den samma, att lyckas träna upp mig med 24 kg. 

Ganska snart efter att vi tog bollen att vara arrangörer dök diskussionen om damernas lyftande upp. 

I olika forum på Facebook framfördes tankar kring att det är dags för damer att också lyfta med två klot och då majoriteten (av dem som skrev och var aktiva på FB) röstade för två klot blev det så. 

Jag stod såklart för vårt beslut, men blev tveksam till om jag själv skulle tävla med tanke på att vi knappt kört med två klot på våra träningar i TKSK. Samma dag som beslutet togs testade vi för första gången på riktigt och det var banne mig kul, dock en helt annan sak mot att lyfta ett klot.  

Efter detta tillfälle har inställningen till tävlan i SM varit som en berg- och dalbana. Ena träningen känns det lätt och väldigt bra medan det nästa gång kan kännas helt omöjligt att få till tekniken och då  blir det genast en mer negativ inställning... 

I somras började Elliot tycka om att gå, inte själv utan med hjälp av mina två händer som stöd. 

Jag är speciellt lång, men att gå runt så hela dagarna var inte gott för ryggen. När jag sedan gick till träningen och gav mig på LC med 2x16 kg fick jag inte till tekniken alls och fick såklart väldigt ont i ländryggen. Tog då beslutet att gå tillbaka ett steg, börja från grunden och fokusera på teknik, rytm och andning med 2x12 kg. Så rätt! Genast blev träningen roligare och all stress försvann. 

Med tre månader kvar till SM kändes det rimligt att hinna vänja kroppen vid två klot och stå 10 min. 

Tidsbrist/ny fas i livet/prioritering - jag vet inte vad jag har för anledning men träningsmängden är under all kritik. Det har liksom bara blivit de tillfällen då vi kör LC med TKSK på måndagar så i snitt kan man väl säga 15 min LC i veckan... Det är typ ett under att vi alla lyfter så bra som vi ändå gör. 

Självklart är det bättre än ingenting och det är så himla kul att träna tillsammans med övriga i TKSK. 

Både jag och Erika gjorde personbästa på SM. 

Jag väger ganska mycket mindre nu än vad jag gjort vid tidigare tävlingar så förutom att jag fick nya motståndare fick jag också starta i en tidigare flight. Ganska gött att inte vara sist ut i damklassen! 

Tävlan på hemmaplan är något speciellt och även om jag inte kände någon press så ville jag såklart prestera mitt allra bästa. Kettlebell, precis som många andra sporter, beror på dagsform och blir det fel från start är det svårt att komma i fas och prestera på topp. Känslan i magen när det är dags att ställa sig på plattformen är svår att beskriva, typ som en blandning mellan hunger, illamående och suget som blir i magen när man åker en svindlande karusell. Härligt!! 

Startsignalen ljöd och jag satte igång. Det kändes bra och vid tre-fyra minuter insåg jag att jag hade hittat mitt flow, mitt tempo och bestämde mig för att hålla det. Det är ju när jag stannar upp för att justera grepp eller vila som jag tappar allt så det var helt enkelt bara att köra på. Jag höll hela vägen och stod 10 minuter. Med 110 reps med 2x12 kg blev det nytt personbästa och jag är så nöjd med min insats. Det räckte inte till någon pallplats men det visste jag sedan innan med tanke på poängsättningen. Jag hade väl kanske tänkt att mina motståndare skulle lyfta mellan 40-60 reps men inte då, vinnare i min viktklass - Maja Edlund, gjorde 86 reps. Hennes klubbkompis i +73 kg stod för dagens prestation och gjorde 94 reps med samma vikt. Helt galet!! Något att jobba på! 

Jag lämnar nu 12kg-kloten bakom mig och nästa mål är att stå 10 minuter med 2x14 kg och därefter är det dags för de gula jäklarna. Det kanske låter som ett onödigt och långsamt upplägg men jag är verkligen rädd för att skada mig, jag vill vara fullt funktionell i mitt arbete som idrottslärare och i min roll som mamma. Förhoppningsvis kommer det fler tävlingar och de är många som äldre än mig som presterar riktigt bra... Jag har tid på mig! 

Det var roligt att tävla här hemma och det var kul att TKSK fick förtroendet att arrangera SM ännu en gång. Nästa gång ser jag dock fram emot att enbart fokusera på tävlandet och kanske få bo på hotell någonstans. Tänk, att ladda upp med hotellfrukost och bra med sömn. Kommer bli toppen! 

Tack alla inblandade! 

Barn och skärmar

Så här kan det se ut när Elliot sover =)

Alla har vi varit barn och alla kommer vi någon gång i livet, på något sätt i kontakt med barn. 

Kanske inte så konstigt att de flesta av oss har åsikter om barn och hur man "ska" uppfostra dem.

Innan jag själv blev mamma tyckte och tänkte jag en hel del: 

Så ska minsann INTE jag göra när jag får barn! 
Varför gör de på där viset, är det inte bättre att göra så här? 

Vi ska vara konsekventa i vår uppfostran och inte använda mutor och/eller hot! 

Listan kan göras bra mycket längre, men jag tror att ni förstår vad jag menar? Ibland har jag säkert yttrat min åsikt till föräldrarna (kanske främst till min syster) men där känner jag att jag tagit ett kliv tillbaka. Jag förstår lite bättre nu att alla gör så gott de kan och att man ibland släpper på sina principer för att få vardagen att gå ihop. Dessutom är alla barn olika så det som fungerar för vårt kanske inte funkar för någon annan och vice versa.  

Jag tycker det här med barns utveckling och föräldraskapet är väldigt intressant och läser/lyssnar på allt jag kommer över och hinner med. Råden är många och vissa tar jag (och i förlängningen även Victor) till mig och sedan försöker vi agera utifrån dessa "åsikter". Av ovana var det i början svårt att veta vad/hur man skulle göra och ju mer personlighet och vilja Elliot får desto svårare att vara konsekvent blir det såklart. Efter X antal försök med mat ger man kanske vika t.ex. 

Försöker vara lite ekonomisk och ibland låna böcker på biblioteket istället för att köpa allt som låter intressant.

Detta inlägg har jag skrivit i mitt huvud för längesedan, men då det handlar om något som säkerligen delar "oss i olika läger" har jag avvaktat och läst på ytterligare. Det jag skriver är MINA åsikter JUST NU och handlar om MINA tankar gällande Elliot och hans vardag. Jag menar INTE att de som gör annorlunda gör fel och jag är heller inte säker på att vi kommer tänka och/eller göra samma om ett halvår eller två månader. Ta bara det här med napp:

När Elliot föddes blev vi rekommenderade att inte använda napp de två första månaderna och som nyblivna/ovana föräldrar tog vi detta på största allvar och skulle absolut inte ge Elliot napp. Anledningen från BB och BVC var att det kunde sätta käppar i hjulet för amningen och det ville vi inte, den funkade ju superbra. När Elliot var tre veckor var han lite gnällig i några dagar och samma dag som han blev 1 månad gammal gav vi vika och testade napp. Han blev väldigt lugn och verkade tycka om att få suga/snutta på den. Hmmm.... självklart lät vi honom fortsätta med det. Är han lugn är vi lugna! Först kände jag mig som en dålig mamma som gav efter på "mina regler" så fort, men eftersom amningen fortsatte fungera fint kändes det ändå ok. Dock började vi båda ge honom nappen i både tid och otid och för att få honom att förknippa den med sömn och/eller tröst hjälps vi nu åt att bara ge honom den när han ska sova eller är ledsen. Funkar bra! 

Seriöst - en skallra i telefonen! Det är ju såå sjukt!

Sötsaker som glass, kakor och godis är också en grej som vi ofta diskuterar. Vi vill vänta så länge som det bara är möjligt med att introducera detta för Elliot men omgivningen verkar se fram emot att ge det till honom tidigt... Tänk om vi kan vänta två-tre år, det vore ju grymt bra men även här kanske vi ger med oss tidigare och låter honom prova tårta när han fyller ett år eller så... Vem vet? 
Nu är det hur som helst inte det jag ska skriva om idag. 

Jag sitter väldigt mycket vid datorn, dels för att vi använder datorer i jobbet och dels för att jag sorterar foton, läser och skriver bloggar, kollar Facebook osv. Det är avkopplande för mig och jag fastnar lättare vid en dator än framför tv'n. Jag tittar typ bara på TV när det är Let's Dance, Gladiatorerna eller Idol. Det dröjde länge innan jag skaffade mig en smartphone, men när jag träffade Victor och ibland lånade hans så bytte jag ganska snabbt ut min enkla lilla mobil till en iPhone och jag var fast. Kollar min telefon i tid och otid och har gärna med den överallt. Vet inte vad det är som lockar men det har blivit en (o)vana att kolla med jämna (korta) mellanrum. Min telefon gör mig på så sätt osocial - kan bli sjukt irriterad på att jag kan plocka upp och kolla telefonen även fast jag har riktigt trevligt med verkliga människor... Vad är det jag tror att jag ska missa? Skärpning! 

Det där var ett av mina (obligatoriska) sidospår - det jag vill komma till är barn och skärmar. I julas visade jag upprörd annonser från leksaksaffärerna för Victor, där fanns det nämligen babyskydd till mobil och surfplatta så att de skulle kunna användas av barn från 6 månader och uppåt. På köpet ingick även appar som var lämpliga för denna ålder! Va fasiken!! Jag reagerade starkt och kan verkligen inte förstå varför man ska anpassa dessa prylar till barn när det finns så sjukt mycket leksaker att välja mellan och med min lilla erfarenhet är det först nu (nästan 8 månader) som Elliot visar intresse för leksaker, även fast vispen i köket är roligast. Han är såklart nyfiken men han vet ju inte att plattor m.m finns. Även innan jag fick barn har jag reflekterat över att många föräldrar låter barnen använda deras mobiler och/eller surfplattor, i väldigt tidig ålder. Så fort de blir minsta otåliga räcks en platta/mobil fram för att lugna dem. Och lugna blir de! 

Det får mig att fundera - vad blir konsekvenserna om någon vänjer sig vid att att aldrig vara otålig? 

Läsning av "Pekboken för lite sportigare barn" - det är såå kul att bläddra. 

Jag arbetar som lärare och jag märker på mina elever, som är bra mycket äldre än Elliot, att de över lag har väldigt kort tålamod och svårt att fokusera en längre tid på en och samma sak. Det ska gärna hända något nytt hela tiden och går det inte på första försöket så kan man helt enkelt inte. Självklart finns det undantag men detta KANSKE har att göra med "vår tids uppfostran". Barn ska inte skrika och gråta så då gör vi det som krävs för att de ska vara tysta och lugna. 

Är man en dålig förälder för att barnet visar sina olika känslor? Nä, jag tycker inte det! 

Sedan beror det väl självklart på situation, ålder, övrigt beteende och hur man bemöter barnet i dessa lägen. Vi vuxna är inte glada varenda minut och då kan vi inte kräva det av våra barn heller. Innan de är tre år kan de heller inte styra sina impulser så det kan liksom inte tänka: oj vad arg jag är nu, det ska jag ta med mamma senare. Aggressionen/sorgen kommer lika snabbt och starkt som de underbara skratten som vi alla älskar. Lätt att sitta här och skriva, men jag ska försöka påminna mig om detta när Elliot kommer till denna utmanande ålder. 

Elliots favoritbok - finns massvis med olika varianter i denna serie så det får nog bli fler! 

I mitt arbete använder vi datorer i stort sett hela dagarna och jag vill poängtera att jag inte är motståndare till datorer. Det jag vill komma fram till genom att skriva ner mina tankar är hur jag ställer mig till hur vi som föräldrar låter våra (späd)barn använda/vänja sig skärmar. I tidigare inlägg har jag skrivit om podcasten Pampers Barnvagnspromenader där programledaren Tove ställer lyssnarnas frågor till den oberoende experten och legitimerade barnmorskan Louise Hallin. Hon är av samma åsikt som den amerikanska barnläkarakedemin och rekommenderar att barn under 2 år inte ska titta på TV/skärmar över huvudtaget. (källa:http://www.lakartidningen.se) Det finns inga bevis för att användningen av skärmar stimulerar barn intellektuella utveckling, även om de som säljer spel, filmer och appar för bebisar hävdar att deras program gör det. Barnläkaren och professorn Hugo Lagercrantz menar att effekten av t.ex. program som Baby Einstein har motsatt effekt. Ju mer tid småbarn tillbringar framför TV'n desto färre ord lär de sig, och desto sämre blir deras koncentrationsförmåga när de börjar skolan. (källa: http://www.tryggabarn.nu). Det finns heller inga bevis för att det är skadligt för barn att använda skärmar men den tid som ägnas till passivitet framför en skärm minskar tiden för spontana lekar, de fantasilekar som stimulerar barnets kreativitet. Louise Hallin har i tidigare nämnda podcast pratat om att barn MÅSTE få ha tråkigt för det är då hjärnan sätter igång och arbetar, den vill komma på något att göra för att inte ha tråkigt. Att ha tråkigt är den bästa "medicinen" för att utveckla fantasi och kreativitet och det är förmågor som jag verkligen vill att Elliot ska utveckla. Jag hade själv väldigt bra fantasi när jag var liten (lite väl bra enligt min mor) 
och jag behövde oftast inte bli underhållen av mina föräldrar och de hade ingen platta och/eller 
DVD att ge mig. 

När barnen blir lite äldre, ungefär 2-5 år, rekommenderas max 1 timme framför TV/skärm per dag och helst en skärmfri dag per vecka. I den här åldern, och självklart tidigare om barnet redan tittar, ska en vuxen sitta med och titta. Vi kan tycka att ett barnprogram verkar bra, mysigt, roligt eller liknande men det kan vara figurer eller händelser som barnet upplever som skrämmande. Sitter vi bredvid märker vi detta och kan diskutera och/eller förklara vad som sker, eller stänga av om det är alldeles för läskigt. Enligt Hugo Lagercrantz fungerar barnets utveckling dessutom bättre om barnet kan ställa frågor till en vuxen medan den tittar på ett program/spelar ett spel. De vill ofta prata om vad de ser och vänder sig gärna till föräldern för att få bekräftelse på. Trots att Elliot inte är så gammal ännu kan jag verkligen instämma i båda dessa  påståenden/åsikter. Vi har köpt några leksaker till honom som är ämnade för barn i hans ålder, och när vi visade honom en mask som rör sig framåt när man drar den bakåt blev han verkligen rädd och han vill gärna ha koll på var i rummet den är. Han släpper den inte med blicken och om den kommer nära så åker händerna upp i luften och han liksom gnyr. I våra ögon är det en oskyldig, färgglad, söt liten mask, men någonting med den skrämmer honom. Att barn söker bekräftelse från sina föräldrar har vi också redan märkt, speciellt när vi sitter och läser med honom. Vi har en bok som heter Husdjur och där kan man trycka på en liten knapp för att höra hur de olika djuren låter. Detta är väldigt roligt och varje gång djuren låter tittar han på oss som för att kontrollera att vi också hört. När han gör något nytt, t.ex. smackar med munnen eller liknande kollar han stolt på oss tills vi ger honom en reaktion, oftast ett leende. 
Då blir han nöjd och kan fortsätta =)

Så här kan det se ut när Victor läser för Elliot - jajamän, jag hör också marsvinet =)

Jag vill här poängtera att vi absolut kommer låta Elliot titta på TV, se på film och spela diverse spel. Jag hoppas dock att vi klarar av att motstå frestelsen att ge honom en skärm eller sätta på ett TV-program när han är kinkig. Börjar man är det säkert svårt att sluta så jag har mantrat; barn måste få ha tråkigt i huvudet, men märker att jag ger honom olika leksaker om han blir ovanligt gnällig. Kanske inte är så mycket bättre det men han får åtminstone leka med dem då istället för att sitta passiv och bara ta emot intryck. Jag ser verkligen fram emot när vi tillsammans kan kolla på alla förtrollande Disney-filmer och tar del av alla fantastiska filmatiseringar av Astrid Lindgrens verk. Så nyfiken på vilken som kommer att bli hans favorit. Jag förstår att vi inte alltid kommer att sitta bredvid honom men min förhoppning är att titta på filmerna tillsammans med honom första gången för att se vad han tycker om dem. Jag har t.ex. fortfarande inte sett Ronja Rövardotter för det var någonting i den (fåglarna?) som skrämde mig. Den såg jag för övrigt själv och stängde av. 

Verkar inte komma till något avslut i mitt resonemang, kommer på nya infallsvinklar hela tiden men tror jag åtminstone klargjort för mig själv vad jag tycker och tänker. Nu finns det på pränt och jag kan gå in och läsa (kanske skämmas) om två-tre år när Elliot verkligen kan uttrycka sin önskan om att t.ex. titta på Bamse, spela Smurfarna eller liknande. För att stärka min åsikt ytterligare har jag även kollat vad Statens Folkhälsoinstitut anser och barnläkaren Sven Bremberg poängterar att det inte finns mycket forskning i frågan och att det kan vara nödvändigt att TV'n står på en kort stund för att man som förälder ska hinna göra någonting annat. Han tillägger dock att barn under 2 år inte ska se på TV utan att en vuxen sitter med och tittar på programmet/spelet. (källa: http://www.svd.se/nyheter)  
I samma artikel säger hjärnforskaren Martin Ingvar att vuxnas kommunikation med barnen minskar när en TV står på och när vi pratar mindre med våra barn försenas deras språkutveckling:
- Hur många ord ett barn talat med vuxna är avgörande för hur bra det går i skolan. 

OK. 
Detta inlägg påbörjades alltså den 12 april och idag är det den 3 maj. Två gånger har inlägget försvunnit för att jag har glömt att spara och datorns batteri har dött... Det har då tagit emot att börja om och kommer ihåg hur jag strukturerat upp tankarna. Några punkter har tillkommit, några saker har säkert försvunnit, men jag har lyckats bra med att göra ett sjukt långt inlägg om en väldigt kort åsikt/idé/önskan; att vi ska vänta med att presentera TV, iPad och iPhone m.m för Elliot. 

Det finns säkert massvis med frågor som är viktigare och andra föräldrar kanske fokuserar på andra saker. Vi (jag & Victor) gör säkerligen sådant som ni tycker är väldigt konstigt. Kanske är det fel: 
* att vi ger både burkmat och hemmagjord mat 
* att han få ett smörgåsrån efter maten eller om han sitter med när vi fikar 
* att han får sova mellan oss 
* att vi låter honom vara uppe sent
* att jag fortfarande ammar 
* att han är med på träningen med TKSK
* att vi inte har massa filtar och overaller på honom när vi går ut 
* att hans favoritleksak är en rengjord snusdosa 
* att vi inte enbart har ekologiska träleksaker
* att vi använder gåstol
... som ni ser, även denna lista kan göras lång.

Jag är på riktigt nyfiken, har ni några idéer som ni brinner extra för, som ni tycker är extra viktigt och som ni hoppas kunna leva upp till? Har ni äldre barn - hur har det gått? Lyckades ni eller gav ni vika? Och ni som inte har barn - är det någon fråga som ni tycker eller tror att ni kommer tycka är viktig om ni skaffar barn. Alla åsikter är välkomna!  

Mysig stund innan läggdags.

- Små barn behöver inte TV. Den riktiga världen är fullt tillräcklig. Att leka eller läsa med mamma eller pappa gör att  hjärnan utvecklas på ett bättre sätt. I många TV-program förekommer klipp, zoomningar - något som är förvirrande för det lilla barnets hjärna. Före två års ålder är hjärnan inte mogen att bearbeta sådana intryck över huvud taget. Djupseendet är inte heller färdigutvecklat, vilket för att barnen flackar med blicken över teveskärmen. Risken är att synteserna, kontakterna mellan nervbanorna, kopplas fel, säger Hugo Lagercrantz. (källa: http://www.tryggabarn.nu)

Pistoler

Tisdagens crossfitpass inleddes med teknikträning på pistoler. Jag har tidigare klarat med vikt, av någon anledning blir de lättare men i tisdags insåg jag att det var "ganska lätt" om jag höll i min egen fot. Yeehooo, så jäkla kul när det lossnar och går lite framåt. Själva passet i sig gick lite sämre, jag fick sjuk mjölksyra i armhävningarna men tog mig i "mål" på 21.42.

2 varv av: 

50 marklyft 42,5 kg 

50 handrelease pushup

25 boxjump 60 cm

25 lateral burpees (över skivstången). 

Klänningar

Idag har vi varit på dop för Elliots kusin, Felicia Vilda Isolde.
Då saker och ting kräver lite mer planering nu än tidigare började jag leta efter mina klänningar här hemma redan förra veckan. Jag hittade dem inte då men tänkte att de säkert låg på vinden där allt annat som plockades bort under graviditeten har hamnat. I torsdags letade jag på riktigt eftersom jag visste att det skulle bli lite stress idag med att fixa både mig och Elliot (Victor behövde sova på grund av nattjobb). Jag hittade dem inte då heller! Jag letade verkligen överallt, i köket, i badrummet, på vinden, i resväskor, bland julsakerna - you name it, men ingen framgång.
Hörde av mig till Elin och båda mina systrar även fast jag egentligen visste att detta var klänningar som de antagligen inte hade lånat. I ärlighetens namn passar väl ingen av dem på ett dop i mars men jag blev så irriterad av att inte hitta dem så jag kunde inte släppa tanken. Fortsatte letandet i fredags och även lite imorse men de är fortfarande spårlöst försvunna. Vad tusan!
Ska bli väldigt spännande att se om, när och var jag hittar dem - kan jag ha tagit med fel påse när jag har åkt till klädåtervinningen? Då borde jag ju hitta den andra kassen??

Jojjo var med på lite babysim med mig och Elliot igår och därefter följde vi med upp till henne. Där provade jag ut säkert fem klänningar och ett par skor som jag fick låna med mig hem. Just då hade jag fortfarande en liten förhoppning om att hitta något eget som jag trivs i men jag ville gardera mig och hon har väldigt många fina klänningar. Kul för en föräldraledig mamma att klä sig i lite dyrare outfits för en gångs skull, hihihihi. Kändes riktigt lyxigt även fast hon ska ha dem tillbaka...

Jag var nog inte riktigt på klädhumör idag för inget kändes helt bra. Jag tror att jag målat upp en bild i huvudet av vad jag ville ha på mig, men jag fick ju för tusan inte fram den och då är det inte lätt att göra rätt... Trött man kan bli på sig själv ibland. Klockan gick och det var liksom hög tid att få på sig kläder och komma iväg. Vädret (två grader och mulet) avgjorde och det blev en klänning som Elin lånat ut/gett (?) mig för ett bra tag sedan. Den trodde jag inte det skulle bli då jag inte trivs så vidare värst bra i holkärm eller bredare band. Med en kavaj över kunde jag släppa det.

 Det jag kommer skriva om nu handlar enbart om MIG och tankar kring MIN kropp och mina kläder. När det gäller andra har jag aldrig ens reflekterat eller brytt mig och kommer antagligen inte göra det heller. Smaken är som baken och det som sitter dåligt på mig kan vara som gjutet för någon annan. Jag tror att jag för några år sedan skrev ett blogginlägg om opraktiska träningskläder - sådana där som är supersnygga men (i mina ögon) inte lämpar sig för träning. Exempelvis minimala sporttoppar eller linnen med massa smala band i snyggt mönster.
Med sporttopp under försvinner effekten av dem och utan sporttopp hålls inte bysten på plats. Kanske skulle man kunna ha dem för en lite sportigare vardagslook eller om man har stenhårda silikonbröst som inte rör sig. Jag förstår det helt enkelt inte. När jag tränar vill jag fokusera på träningen och känna att saker och ting är där det ska vara, hihihihi. Tant? Tråkig? Otrendig?
Jag tycker själv att jag är väldigt praktisk. Skulle kunna skriva om hotpants också men nöjer mig med konstaterandet att cykelbyxor är det kortaste jag tar på mig till träningen... Vill vara bekväm!

Ok, det där blev ett sidospår om ett gammalt inlägg. Tillbaka till det som fick mig att reagera.
 Vid klädprovningen inför dopet fick jag verkligen panik över att det var urringning i klänningen. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför de hade designat klänningen på det viset. Vet inte om det det berodde på dagens klädhumör eller om jag fått en ny syn på min kropp sedan jag blev mamma.
Jag beklagade mig till Victor att jag kände mig avklädd och funderade på att ha ett linne under klänningen. Han tyckte jag var otroligt fånig och jag försökte acceptera klänningen och känna mig bekväm. Det gjorde jag egentligen inte men det fick det bli den ändå. Tog som sagt var på mig en kavaj och sedan bar jag ändå runt på Elliot en stor del av tillställningen. Nu har jag inte världens största byst men jag tror helt ärligt att jag hade trivts väldigt mycket bättre med en mindre. En liten byst ser aldrig slampig ut och det ser inte ut som att man vill visa upp sig.
Victor: Det är väl ingen på dopet som kommer kolla där ändå? 
Jag: Nä precis! Varför ska jag då ha en klänning med en glipa som säger - kolla in här... 

Klänningen var på hela dopet. Jag kände mig inte jättebekväm och jag drog i den där stackars glipan titt som tätt för att göra den så liten som möjligt, ändå kändes det som att jag visade allt.
I övrigt var det en väldigt fin och behaglig klänning men om jag fortsätter känna på detta viset kommer den nog inte användas igen... Ska försöka reda ut dessa tankar och komma till grund med vad de beror på. Axlar, rygg, armar, nyckelben osv har jag inga problem att vara bar om men det är just "mjölkbehållarna". Där kanske vi har svaret trots allt, jag ser mig själv som en matförpackning.
Låter detta helt skumt eller är det någon som känner/känt samma sak?

Får poängtera ytterligare en gång att jag sett många tjejer som klär superbra i urringningar och med inlägget menar jag alltså inte att det på något sätt är fel att visa sin byst MEN jag trivs uppenbarligen inte med att göra det...

Jag kan verkligen inte ta selfies (nu är det väl i och för sig groupies som gäller) men fick göra ett försök för att  visa vad  det är jag skriver om. En annan reflektion; varför lägger man automatiskt huvudet på sne när man fotar sig själv i spegeln?
Eller är det bara ett nybörjarfel? 

Instruerande och Göteborg

När jag skrev rubriken till detta inlägg för lite drygt 1 vecka sedan skulle det handla om just den onsdagen. När jag nu har tid och ro i kroppen till att sitta och skriva kommer det handla om lite annat och lite mer än bara just den dagen... inte så överraskande kanske. 

Jag började instruera när jag var ungefär 14 år, minns inte exakt. Denna "karriär" började inom NIF-gymnasterna där jag hade hand om deras KidsAerobics. Jag fick även ha en del vanlig aerobics, eller workout som det då också kallades... jösses, känns som stenåldern! 

När Älvhögsborg öppnade upp ett större gym (tidigare fanns det lite maskiner på Hyllan) och utvecklade sin gruppträning började jag träna där och precis lagom till att mitt årskort gick ut (och jag som studerande på gymnasiet funderade över hur sjutton jag skulle ha råd med ett nytt) hade jag ett möte med Maria som var gruppträningsansvarig. Jag fick ha ett provpass för henne och tre instruktörer och därefter fick jag ett fast pass: Aerobic UH (utan hopp) *** - de där plupparna stod för svårighetsgraden och jag fick alltså lov att göra avancerade pass. Hur tusan fixade jag det? 

Mina aerobicspass nu för tiden är typ för lätta för att ens kallas basic. 

Det var i varje fall så det började. Jag älskade det och det dröjde inte länge förrän jag kastade mig in i nya träningsformer. Jag missar säkert något men jag vet att jag åtminstone instruerat i följande: KidsAerobics, FunkyBoyz, styrkestep, StepUp, 20/20/20, taebox, boxing, cirkelträning, styrkapass (ungefär som PUMP), BodyCombat, spinning, kettlebell, aerobics, Kinesis, gym.

Utvecklingsmässigt kan man säga att jag har gått ifrån att vara instruktör till att bli coach.

Jag har numera mer fokus på att coacha deltagarna till rätt teknik istället för att se det som ett träningspass för min egen del. Har jag spinning eller BodyCombat är det självklart annorlunda - där SKA jag vara med och köra på minst samma nivå som deltagarna. Inom träningsvärlden finns det få saker som gör mig så arg som när instruktörer inte tar i och ändå försöker få med gänget... 

"Åh, det är tungt nu men vi fixar det..." och så sitter de inte ens på cykeln!! 

När jag är coach på exempelvis träningarna med TKSK kan jag säga att jag ser att det är tungt nu men att jag tror att de kommer att fixa det osv... stor skillnad! Det var svårt att göra denna omställning men jag har TKSK att tacka för detta. Där har jag hittat ett nytt sätt att instruera/coacha och det har hjälpt mig när jag har hoppat in som instruktör på CrossFit Trollhättan. Där är man inte heller med och kör utan går runt och kollar teknik, svarar på frågor, håller koll på tiden och guidar deltagarna genom träningen. Ibland frustrerande för att man smittas av all träningsglädje,  men det är också oerhört fascinerande att få lov att se människor utvecklas och klara nya saker.  

För dryga fem månader sedan kom Elliot till världen och han har minst sagt påverkat mitt instruerande. Förut kunde jag tacka ja till att hoppa in som instruktör med en timmes varsel, men nu ska det tajmas in med amning, sömn och dessutom är det en fördel om Victor inte är på jobbet. Två gånger på två månader har detta klaffat... ganska bra odds eller? Avslöjar dock inte hur många förfrågningar jag kunde ha besvarat...

Elliot är ganska loj i sin instruktörsroll

Han har dock bidragit till att jag börjat träna MammaMage och gå på Arena Älvhögsborgs förälder/barn-gympa under ledning av Ida och Elton. De har tyvärr varit sjuka några gånger under dessa två terminer och då har jag och Elliot hoppat in som instruktörer. Så himla kul, för oss! 

De första gångerna sov han i vagnens liggdel 45 minuter av passet, någon gång var han lite kinkig, förra veckan somnade han när jag gjorde armhävningar med puss på honom och denna veckan var han vaken hela passet men låg mest och spanade på vad vi höll på med. Det är fantastiskt roligt att träna (och instruera) ihop med sitt barn så jag har redan börjat spåna på hur man kan bygga vidare på detta med någon form av cirkelträning för föräldrar med något större barn eller kanske CrossFit Kids. Verkar dock som utbildningarna bara går i USA än så länge. 

Förra veckan var Victor ledig på onsdagen så medan jag & Elliot instruerade var han inne på gymmet och körde ett pass. Efter dusch var det nämligen dags för hela lilla familjen att åka till Göteborg och träffa Emil, Cilla och lilla Felicia, Elliots minsta kusin som bara är två månader yngre än vad han är. Vi blev bjudna på underbara pajer med massa tillbehör till lunch och för att undvika den värsta paltkoman tog vi en promenad i Skatås (säger man så?). Vi stannade vid lite vatten (ber om ursäkt för dålig lokalkännedom) och tittade på fåglarna. Vet inte hur mycket barnen såg men det var mysigt ändå. Jag var dock lite hönsmamma och när de kom för nära och såg ut att vilja attackera "hotade" jag dem med foten och schasade undan dem. Löjligt enligt Victor... hmmm! 

Frisk men lite kylig vind gjorde att det var gott att komma in i värmen efter dryga timmen utomhus. En kopp te och en löjligt go kladdkaka med chokladklet I och chokladglass TILL satt fint för en sockergris som mig. Stackars Elliot kommer bli sockerberoende genom mjölken! 

Det är häftigt att se Felicia gå igenom samma utvecklingssteg som Elliot precis passerat. När man ser henne göra vissa saker inser man att den "tiden redan är förbi" med Elliot. Hur och när hände det?

Tidigare har de inte varit så intresserade av varandra men nu fick de kontakt och vi kunde se att de faktiskt såg varandra och nog uppfattade att det var en annan bebis framför dem. De ville gärna röra varandra och det är ju sött. Det gäller dock att vara beredd då de har dålig kontroll på sin styrka i händerna och kan nypas riktigt hårt! 

En riktigt bra dag och vi ska verkligen försöka se till att de träffas regelbundet. 

Tusen tack Emil och Cilla för god mat och superb fika, hihihihi. 

Fågelskådning! 

Hmmm, stark vind i ansiktet var något nytt... 

På torsdagen samma vecka var en sådan där dag då det klaffade och jag kunde hoppa in och ta ett cykelpass 45 min. Fixade med musik och laddade ordentligt här hemma. En timme innan jag skulle åka märkte jag att min spellista i Spotify inte gick att göra offline.... WTF! 

Det finns inte wifi eller möjlighet till uppkoppling över huvudtaget i cykelsalen så jag fick lite lätt panik. Både jag och Victor försökte på alla möjliga sätt och via Facebook fick jag en rad olika tips av mina kära instruktörskollegor. INGET HJÄLPTE!! Ett tag var jag nära på att ringa och be dem ställa in passet. Har jag inte haft pass på nästan ett år känns det inte så lätt att bara improvisera... 

Sista utvägen var att logga in på min Spotify på Victors iPad och vips så gick det att göra alla låtar "gröna". När det var klart hade jag fem minuter på mig att bli klar och åka iväg. Väl framme och i salen fungerade allt och passet kändes helt ok, men den där stressen är hemsk! 

Nöjd efter att ha klarat passet - både med flås och musik. 

Vissa tycker att jag är galen/en dålig mamma men första gången jag tog med Elliot på träning med TKSK var  han 13 dagar gammal. Victor jobbade, jag tyckte Elliot var för liten för barnvakt och samtidigt ville jag inte ställa in träningen. Det var en chansning och det visste deltagarna om. Det funkade riktigt bra och sedan dess har han varit med ungefär varannan gång beroende på hur Victor jobbar. Så snart han vant sig vid "riktig" mat kan han nog börja ha barnvakt men han tycker om att vara med och om det är någon gång han verkligen tränar sin rygg genom att ligga på mage så är det på dessa träningar. Han är såå fascinerad av vad deltagarna gör med alla färgglada klot. 

Det ska ju även vara bra för barn att se vuxna i rörelse och inte bara sittandes vid datorer och/eller smartphones.... Vårt beteende smittar visst av sig på dem redan i väldigt tidig ålder, kanske därför så många ettåringar kan använda tekniska prylar. Frågan är om det är en positiv utveckling?? 

Det får nog bli ett eget inlägg när jag är mer påläst i frågan. 

Elliot med sin kettlebell, än så länge är den mest ett redskap att gnugga tandköttet mot. 

En nackdel kan dock vara att jag märker en viss skillnad i mitt coachande  när han är med på träningarna. En viss procent av mig fokuserar (oundvikligen) på honom och inte på deltagarna. Barnvakt i salen kanske är den bästa lösningen? 

Igår (fredag) var hela familjen i Göteborg igen. Jag skulle på kvartalsutbildning i BodyCombat och Victor jobbade dagtid. Jag & Elliot tog därför tåget till Göteborg och mötte upp Victor för att få i oss lite mat tillsammans innan det var dags för mig att åka vidare till Mölndal och Nordic Wellnes. 

Det min första kvartalsutbildning efter förlossningen och det kändes bra. Jag är dock inte lika taggad som vanligt att dra igång och instruera Combat. Kan hänga ihop med att jag nästan bara coachat de senaste 7 månaderna... jag ska vara med releasen om två veckor och sedan får vi se hur vi går vidare. Det var ett bra pass, några nyheter, ganska enkla kombinationer men svår takt?

Blir en ny utmaning att få till tid att öva in programmet, hörlurar medan jag ammar kanske? 

Ett väldigt långt inlägg om egentligen ingenting men det är ju så det brukar bli. 

Baby, baby, baby...

Igår blev Elliot 5 månader och vi är inne i februari månad. Om jag tidigare tyckt att tiden går snabbt så är det inget mot vad den gör nu. Jag trodde jag skulle tycka det var lite långtråkigt att "gå hemma" hela dagarna, att jag skulle bli rastlös och klättra på väggarna. Det gör jag inte! 

Jag tycker det är riktigt mysigt och vi försöker hitta på någonting varje dag. 

De första fyra månaderna var vi ute på en långpromenad varje dag men det har inte blivit av nu när det är slask och/eller frusen modd. Det är för krångligt med vagnen tycker jag, det går att ta sig fram men det är skumpar och studsar för Elliot (som är oberörd) och jag halkar fram i ett mycket långsammare tempo än vanligt. Det är mer frustrerande än avkopplande. 

Istället fylls nu dagarna av diverse babyaktiviteter som jag tänkte skriva NÅGRA rader om. 

BABYSIM

Sedan fyra veckor tillbaka går Elliot i babysim på Massage- och vattenbolaget som hyr in sig i varmbassängen på Arena Älvhögsborg. På torsdagar klockan 9.05 plumsar vi i plurret för att öva upp vattenvanan under 30 minuter. Babysim var en självklarhet för oss och det var typ planerat innan vi ens visste att "vi var gravida". Jag var med någon/några gånger när Zacharias var bebis och jag minns att jag tyckte det var så mysigt. Den känslan sitter kvar även nu när vi börjat. 

Elliots första dopp i en bassäng.

Elliot är en kvällsmänniska och sover mer än gärna länge på morgonen. Vi har därför fasat lite för hur det ska gå att simma så tidigt som klockan 09.05 och provat lite olika metoder. Första gången fick han sova så länge som möjligt och sedan åkte vi direkt till badhuset. Det gick sådär, han grät flera gånger i bassängen och somnade till när de skulle flyta på rygg. Efter badet sova han i över tre timmar. Andra gången väckte vi honom tidigt så att han hann äta här hemma, vara vaken en stund och sedan sova i vagnen när vi tog en promenad till Älvhögsborg. Då gick det något bättre men han ville helst plaska själv med mig och Victor och inte ha samvaro med de andra barnen. Tredje gången fick han mat 5-10 minuter innan vi gick i vattnet och då gick det ännu bättre. En mätt, utvilad pojk verkar vara receptet och vi försöker verkligen få honom i säng lite tidigare på onsdagar för att han ska vara pigg lite tidigare på morgonen. Det går sådär, han vill helst busa när vi "nattar". 

Tredje veckan bestämde jag mig för att gå och prova den "öppna tiden" som ingår i babysimmet. På fredagar kl 18-19 är varmbassängen bokad för alla oss som går en kurs hos Massage- och vattenbolaget. Detta för att kanske kunna bada med övriga familjen eller öva lite extra på det man gjort på kursen. Victor jobbade så jag chansade och gick dit själv. Vilken skillnad!!! Elliot plaskade runt på både mage och rygg i 30 minuter. Allt var roligt och spännande! Kvällsmänniska var det ja! 

Lite leksaker sätter fart på de små benen.

Fjärde gången, nu i torsdags, så gick vi inte på simningen på morgonen. Elliot hade varit orolig/otålig i flera dagar och sovit väldigt oregelbundet så det kändes bara fel att väcka honom och flänga iväg. Vi visste heller inte om hans beteende berodde på tänder, magknip eller förkylning. Dessutom var Victor sjuk så då hade jag fått åka själv. Vi lät honom helt enkelt sova och det var ett klokt val. På torsdag eftermiddag blev han sig lik igen. Även denna vecka hade vi ett lyckat bad på fredagssimningen och sedan deltog jag, Elliot och Jojjo i lördagsgruppens babysim. De följer samma schema som på torsdagarna. Frågan är hur vi ska göra alltså, det var sån jädra skillnad i Elliots sinnesstämning. Antagligen för att det är kl. 17.30, det var bara tre andra barn och helt tomt omklädningsrummet eftersom badet är stängt för allmänheten. Ska prova någon torsdag till men fortsätter han vara trött och kinkig är det det nog bättre om vi sluter an till lördagsgruppen - det är ju trots allt MEST för hans skull vi går i babysimmet, då får det gärna bli så bra som möjligt. 

När jag ändå skriver om babysimmet måste jag ge en stor, stor eloge till Monica (vår simlärare). Hon är superengagerad i både barn och föräldrar, är väldigt tillmötesgående och gör allt för att vi ska trivas. Kan VERKLIGEN rekommendera att delta i någon kurs hos Massage- och vattenbolaget! 

BABYMASSAGE

När vår föräldragrupp hade återträff ett tag efter alla förlossningar så ägde den rum på Familjecentrum på Karlstorp. Jag hade varit där några gånger tidigare på Öppna förskolan men i samband med att vi alla delade med oss av våra förlossningshistorier fick vi verksamheten presenterad för oss. Bland annat fick vi göra en intresseanmälan för en kurs i babymassage. 

Vi tyckte det lät mysigt och anmälde vårt intresse. Detta var i oktober så när de ringde för att informera om kursstart här i januari hade jag nästan glömt bort det hela. Fyra fredagar kl. 10-11 samlas hela vår föräldragrupp (alla anmälde sig) på Familjecentrum och där får vi alltså praktisera babymassage på våra godingar under ledning av en "instruktör" som varit verksam i området i flera år. Båda föräldrarna är välkomna och man övar för att kunna göra det hemma längre fram.

Med mjukt underlag vågar vi låta honom sitta utan att hålla i .

Första gången var Victor med och vi bestämde att han skulle få vara den som masserade Elliot. Kan ju vara trevligt för honom att få vara lite mer delaktig när det är en aktivitet som ingen av oss gjort tidigare och dessutom står det i boken vi fått att massagestunden är ett bra sätt för pappan att få en liknande närhet till barnet som mamman får vid amningen. Det låter ju toppen!
Den första gången fick vi lära oss att massera ben och mage. Vår livsnjutare tyckte det var riktigt skönt och höll sig lugn och harmonisk hela massagen. Varje "session" avslutas med att barnen tas upp i famnen, inlindade i en filt/handduk, och så sjunger man Ami Tomake tillsammans. Barnen är nakna hela massagen och vi hade blivit tipsade att skydda oss med handdukar eftersom det lätt kommer kiss när de slappnar av. Vi klarade oss fint... fram till sångstunden, då fick Victor en liten dusch. 

Spännande att få massage för första gången, pappa Victor gör här sol och måne.

Vi fick som sagt en liten bok/ett litet häfte med alla övningar samt en liten flaska med massageolja som är lämplig för bebisar. Inför andra tillfället använde jag detta för att öva en gång här hemma. Riktigt mysigt och med lite träning så blir det nog ännu bättre. Nu växlade mitt fokus mellan Elliot och boken, samtidigt som jag parerade att inte bli prickad av strålen... 

Vid andra tillfället var Victor sjuk så då var det min tur att delta i kursen (tur att jag hade övat). 

Denna gång repeterade vi greppen för ben och mage samt kompletterade med att lära oss hur vi ska massera deras armar. Lite längre massagestund samt en intressant grannflicka gjorde att Elliot var lite mer otålig än första gången. Vi löste det med att ha fick sitta i mitt knä och bli masserad istället. 

Det bästa i hans tycke var att få studsa upp och ner i mitt knä, spritt språngande naken! 

Vi fick med oss både olja och en "instruktionsbok" hem.

Mamma/barn-gympa

Sedan Elliot var 1 månad har vi gått på mamma/barn-gympa på Arena Älvhögsborg. I början sov han hela träningarna och sedan började han vara vaken i ungefär 15-20 minuter. Den här terminen är han i rätt "ålder" och får ut mer av träningarna. Han skrattar när jag gör övningar över honom, tycker det är väldigt roligt att åka upp-och-ner framför spegeln i benböj eller sitta på min mage i höftlyften. Vissa gånger får jag som förälder ut väldigt mycket av träning och andra gånger är det mer en mysig stund tillsammans och det är ju liksom det som är syftet.

Tre gånger har vi hoppat in som instruktörer och det har väl gått sådär. Han har känt av pressen, hihihih, och valt att sova lite extra sjukt dessa gånger. Det har i och för sig underlättat för mig.

Sedan jag kom igång med min egna träning har jag blivit sämre på att använda mig av Mamma Mage-appen. Inte bra då jag är nästintill säker på att mina magmuskler inte gått ihop helt ännu. 

Ibland kommer jag på mig själv och tar tag i det. Då försöker jag inkludera Elliot och även göra hemma-träningen till en trevlig liten stund tillsammans. Höftlyft är en klar favorit! 

Elliot tycker antingen att det är väldigt roligt att träna ihop med mig, eller så ser jag väldigt rolig ut i den här vinkeln.

Det blev lika långt som vanligt men jag är ju som jag är. Man behöver ju inte läsa om man inte vill. 

Nu ska vi strax iväg till BVC för kontroll av vikt och längd. Dessutom ska han få sin andra omgång med sprutor... fy bubblan. Hoppas att han klarar sig undan feber och liknande... 

Psst, jag klarade mitt första mål 2015. Att komma till grön nivå (minst 3000 Fuel) 30 dagar i rad! 

Elliots namngivning

När Elliot var ungefär en vecka gammal hade vi bestämt oss för vad han skulle heta och när han var två veckor gammal skickade vi in papper till Skatteverket och fick hans namn registrerat. 

Egentligen är det väl då man får sitt namn, men i Sverige har vi enligt tradition döpt våra barn i kyrkan. Redan när Elliot låg i magen diskuterade vi hur vi kände kring det här med dop och kom ganska snabbt fram till att det inte var något för oss. Victor är varken döpt eller konfirmerad och har för länge sedan gått ur kyrkan så för honom var det inget naturligt inslag. Jag är fortfarande kvar i kyrkan men har på senare tid funderat mer och mer på att gå ur jag också, trots att jag är
både döpt och konfirmerad.  

Jag tycker dopet är en väldigt fin ceremoni och det blir en högtidlig stund för barnet och dess nära MEN jag köper inte hela Gud, Jesus-grejen och jag kan inte stå där och lova att ge mitt barn en kristen uppfostran osv... Jag har aldrig varit på en namngivning men tyckte att det lät som ett intressant alternativ och började googla och surfa runt på lite olika sidor när Elliot var ungefär 1 månad gammal. Då var vi mitt uppe i renovering/tillbyggnad av badrummet i källaren och Victor var inte direkt mottaglig för att diskutera upplägg för en namngivning. 

Vi tog därför ett beslut att vänta tills efter årskiftet och strax därpå satte vi datumet 17 januari och skickade ut inbjudningarna i början av december. Sedan dess har vi spånat lite till och från men det dröjde tills vi verkligen kom fram till vad som skulle ingå för att det skulle bli enkelt och personligt men ändå ett speciellt tillfälle och inte bara en vanlig fika. 

Det finns väldigt många bra tips på internet och jag kopierade över intressanta punkter till ett dokument på datorn och där raderade vi sedan sådant som inte passade oss och till kvar fanns några punkter som blev ett alldeles lagom uppstyrt schema för oss och våra nära och kära. 

En idé som kom tidigt var att hålla ceremonin utomhus för att då kunna "fira/välkomna Elliot" genom att skicka upp Khom Loyer (lyktor av rispapper som bland annat används i Thailand på nyår). Framför oss såg vi hur trädgården var full med snö och lystes upp av våra ljusslingor och några marschaller samt hur den mörka himlen fylldes av gästernas Khom Loyer medan vi spelade upp låten Lilla Barn av Sarek, som vi till slut kommit fram till att använda...

Denna punkt blev inte riktigt som planerat men mer om det när jag nu slutar skriva om tankarna innan och istället fokuserar på att skriva om hur det faktiskt gick till när Elliot "fick sitt namn". 

Så här kan det se ut när det är riktigt mörkt och man har riktigt många lyktor.
Khom Loy

16.00 den 17 januari 2015 var det dags för Elliots namngivning och på inbjudan stod det att gästerna skulle klä sig efter väder då det hela skulle inledas med en ceremoni utomhus. Vi hade inte riktigt räknat med +2 grader och svinkall, hård blåst så vi fick låta gästerna komma in en stund först. När typ alla hade kommit (och Elliot höll på att somna) hälsade Victor alla välkomna och berättade kort om vad som skulle ske den närmsta stunden. Därefter åkte alla kläder på och vi samlades på altanen. 

Elliot fick sitta i sin bilstol för att komma undan vinden något. 

Hmmm, varför ligger jag här ute i blåsten och varför glor en massa människor på mig? 

Välkomna! 

Gäster redo för namngivning! 

På altanen hälsade jag också välkomna och förklarade lite kryptiskt varför vi var utomhus. 

Sedan skulle jag motivera vårt namnval och berätta dess innebörd. Det gick fint att förklara varför vi valt Elliot (ingen av mina elever har hetat/heter det, jag har alltid tyckt om namnet och Victor tyckte att det var det bästa av mina väldigt puttenuttiga namnförslag) och att det betyder kungen av djuren. När jag skulle säga att hans andranamn är Vasilis efter min farfar blev jag helt plötsligt sentimental och kunde inte prata på grund av en klump som växte i halsen... Det var jag inte beredd på! 

Jag fick pausa lite och försökte sedan igen - med samma resultat. Herrejösses, inte visste jag att detta var så känsligt men det blev nog så för att farfar stod mitt emot mig och log under tiden. Jag är väl heller inte världens bästa på att säga känslosamma saker, bättre på det i skrift tror jag. 

Emil, Cilla och lilla Felicia dök upp mitt i detta (de hade flängt från en annan tillställning i Göteborg) så det blev ett naturligt litet avbrott där jag kunde samla mig och fortsätta med valet av efternamn: Victors familjenamn Prästbacka som nu förs vidare till tredje generationen. 

Fler halvfrusna gäster

Victor läser dikten och jag lyssnar samtidigt på vad Elliot har att framföra

Victor läste sedan upp en dikten Ett nyfött barn. Den hittade vi på det vykort mamma och pappa skickade till oss i samband med att Elliot föddes och som låg i brevlådan när vi kom hem från BB. 

Därefter var det min tur igen - dags att presentera Elliots gudföräldrar/faddrar. 

"Rester av klumpen" var kvar och jag insåg direkt jag öppnade munnen att detta också var känsligt för mig. För bövelen! Jag höll mig inte alls till det jag planerat att säga men fick åtminstone fram att det är Mika och Elin som fått uppdraget och att vi känner oss nöjda med detta val redan nu... typ. 

Lite lätt rörd igen... hmmm, Victor och Mika ser lite förundrade ut över våra reaktioner... 

Sista delen av utomhuspartiet var att släppa upp och Khom Loyerna och Elin och Mika skulle släppa upp den första, dels för att de är gudföräldrar men också för att visa hur det ska gå till för dem som inte sett eller använt sådan förut... Det gick inte alls! Man kan planera mycket - men inte vädret! 

Det blåste så mycket att det inte ens gick att tända den. Efter några försök testade vi till och med att få fyr på den inne i uterummet och sedan ta ut den men lågan slocknade direkt... 

Jaha, så var det med det! Vi kunde alltså haft det hela inomhus för det var ju egentligen bara detta moment som var tvunget att ske ute. Några envetna försök till gjordes men det var ingen idé och på sätt och vis var det nog tur för vinden gick liksom åt sidan så om de hade stigit hade de nog blåst rakt in i grannarnas hus och det kunde ju slutat precis hur som helst. Nu har vi alltså en hög med Khom Loyer att skicka upp vid lämpligt tillfälle... 

Första försöket... 

Fullt fokus - ska vi få tänt den där rislyktan?

Det närmsta vi kom... tänkarens låga var vid liv i en hel sekund =)

Vi tackade gästerna för att de ställt upp på att stå ute och frysa och bjöd in dem i värmen till Victors het chiligryta med hembakat bröd. Jag var vrålhungrig (vi hann som vanligt inte äta lunch) och fick i mig tre skålar. Trodde den skulle vara för stark för mig som knappt saltar maten men med massa gräddfil i slank den ner utan problem. Elliot stensomnade när vi kom in så jag hann verkligen njuta. Medan vi åt rullade det ett bildspel med mappen Höst och vinter 2014, av de 1075 bilder som låg i den mappen var nog åtminstone 1050 på Elliot. Jösses, vad liten han var i början... 

Medan folk pratade, kollade bildspel, åt och minglade ansvarade Elin och Mika för att alla gäster skulle stämpla sitt fingeravtryck samt skriva sitt namn på en tavla som Emilia Holmeby (fruholmeby.blogg.se) från vår föräldragrupp gjort. De hade en sådan på sin namngivning och när jag kommenterade den på Facebook erbjöd hon sig att göra en till oss, vi nappade direkt. Ett väldigt trevligt inslag och flera av gästerna tyckte det var både käckt och fint. I mitt huvud skulle namnen stå i ballongerna men gästerna skrev sina namn ovanför ballongerna (fingeravtrycken) och det blev fint det också. Johan, Carro och Tyra fick förhinder i Stockholm så de firade Elliot igår (söndag) istället. Jag hade plockat fram stämplarna för att de också skulle stå med på tavlan med glömde bort det helt. Det ska ordnas innan den ramas in. Får bjuda hem dem snart igen helt enkelt. 

Min tur att stämpla och jag får professionell handledning

Ser att Elin gör lite narr av mig för att jag inte "vek" handen rätt när jag skulle stämpla.
Farfar Vasilis håller koll på ballongerna. 

Det nästan färdiga resultatet

Så fint ritat och skrivet att det såg tryckt ut - imponerande! 

Medan kaffet bryggdes passade vi på att öppna alla de presenter som stod på tv-bänken till Elliot. 

Han hade passande nog vaknat och fått mat så han kunde sitta med i sin alldeles egna stol. Han var dock mer intresserad av Saga än av alla de underbara saker som han fick av gästerna. 

Hur fina grejer som helst och väldigt användbara. Inte en pryl som kommer åka ner i en låda och glömmas bort. Tusen, tusen tack till er alla!! 

Presentöppning, finns det hjärterum finns det stjärterum

Hmm, lille farbrorn Elliot vill inte bli störd när han leker med sin Tiger.
Ganska snart kommer han dock att uppskatta sin personliga brandbil =)

Saga och krokodilen han fick av "farbror" Johan var väldigt intressanta enligt Elliot.

En samlingsbild av presenterna:
Blommor, en police-gå-bil, en personlig brandbil, en personlig bänk med förvaring (redan full med alla gosedhur), en hakklapp från katterna Diego och Lill-Babs, en gose-krokodil, söta bestick, den randiga Barnkammarboken, en aktivitetsleksak som spelar melodier, den handgjorda elefanten Elik (vinnare av Uppsala Stadsmissions designpris 2014) och en tavla med Elliot i skala 1:1 vid födseln. 

Riktigt cool tavla som jag själv varit inne och spanat in på internet.
personligfodelsetavla.se

I veckan pratade jag & Victor om Elliots namn för att försäkra oss om att vi var helt säkra på att han inte skulle ha något mellannamn från Victors sida. Som tur var behöll vi det vi tidigare sagt. Det hade ju blivit väldigt knasigt när han nu fått så många fina presenter där hela hans namn står utskrivet... Hur tänkte vi där egentligen? 

När presenterna var öppnade kallade vi fram Elliots gudföräldrar för att ge dem ett fadderbrev/intyg på sitt "uppdrag". Övriga gäster fick inte ta del av texten i fadderbrevet då Elin anade att hon kanske skulle bli blödig hon också. Vi pushade inte på detta, det viktiga är att vi fyra vet vad som står och istället fortsatte vi med att de dem varsin t-shirt som styrker deras nya roller: The Godmother & The Godfather. Elliot fick en matchade body med texten The GodChild. 

Tyst läsning av fadderbrevet 

Utdelning av "intygs-tröjorna"

Till fikat hade Victor gett sig på att baka tårtor och jag hade bakat småkakor. Denna gång utan hjälp av min lillasyster och då blev det faktiskt SMÅkakor... Jojjo har kafévana och detta gör att saker och ting har en tendens att bli väldigt stora. Det är snyggt och väldigt gott men jag ville att gästerna skulle orka äta av alla sorterna för att inte ha så mycket kvar här hemma när jag har möjlighet att nalla ur skåpen. Den planen sprack också. Vi har galet mycket kvar! Bjud gärna hit er själva på fika =)

Victors fina tårtor - första men förhoppningsvis inte sista gången,
Den vita prinstårtan innehåller mosad mango, vaniljcreme och grädde.
Chokladtårtan innehåller chokladmousse, hallongrädde och mosade blåbär. 

En lite ljusare bild på chokladtårtan

Småkakor à la Sofia: chokladbollar, hallongrottor, kolasnitt och kokoskakor med lakrits. 

Några få gäster hann fylla i den Baby Guest Book som Elliot fick i julklapp. Den handlar om sanningen om livet och tanken är att han ska få den när han är mogen för det, typ 18 år. Jag är därför lugn och tänker att de som inte hann skriva denna gång har X antal tillfällen på sig att göra detta.
Det är väldigt roligt att läsa vad ni skriver och ni sitter inne på enorma klokheter och erfarenheter. 

Tack även för detta! 

Mer än detta stod inte med i vår planering och bortsett från misslyckandet med ljuslyktorna var vi väldigt nöjda när gästerna började droppa av.Vi är glada och tacksamma över att Elliot kommer att ha alla dessa goa människor runt omkring sig under sin uppväxt. Vi är helt klart lyckligt lottade! 

******      ******

En liten "rolig" händelse: 

Vi tyckte Elliot var ovanligt varm under kvällen och han kändes till och med svettig periodvis. När alla gäster förutom Elin och Mika gått hem vaknade han och fick vara uppe med oss när vi satt i soffan och tjötade. Vi lät honom svalkas genom att ligga i bara blöjan en bra stund. 

Vid läggdags var han orolig och ville verkligen inte sova så vi tog upp honom till vardagsrummet igen och lät honom sitta med i sin babysitter. Helt plötsligt "small det till" i blöjan och utan att gå in på detaljer krävdes ett snabbt blöjbyte. När Victor höll på vid skötbordet slog tanken mig att det inte är konstigt att han är svettig och orolig i magen, han har ju ammat tre gånger sedan jag vräkte i mig het chiligryta med massvis av lök, chili, bönor och linser.... Stackars lilla barn! 

Hahahahha, hur sjutton tänkte jag där??!!

Inga rester för min del, nu blir det mjuka milda smaker som är lent och snällt för hans lilla mage. 

Matchande outfits!