Klänningar

Idag har vi varit på dop för Elliots kusin, Felicia Vilda Isolde.
Då saker och ting kräver lite mer planering nu än tidigare började jag leta efter mina klänningar här hemma redan förra veckan. Jag hittade dem inte då men tänkte att de säkert låg på vinden där allt annat som plockades bort under graviditeten har hamnat. I torsdags letade jag på riktigt eftersom jag visste att det skulle bli lite stress idag med att fixa både mig och Elliot (Victor behövde sova på grund av nattjobb). Jag hittade dem inte då heller! Jag letade verkligen överallt, i köket, i badrummet, på vinden, i resväskor, bland julsakerna - you name it, men ingen framgång.
Hörde av mig till Elin och båda mina systrar även fast jag egentligen visste att detta var klänningar som de antagligen inte hade lånat. I ärlighetens namn passar väl ingen av dem på ett dop i mars men jag blev så irriterad av att inte hitta dem så jag kunde inte släppa tanken. Fortsatte letandet i fredags och även lite imorse men de är fortfarande spårlöst försvunna. Vad tusan!
Ska bli väldigt spännande att se om, när och var jag hittar dem - kan jag ha tagit med fel påse när jag har åkt till klädåtervinningen? Då borde jag ju hitta den andra kassen??

Jojjo var med på lite babysim med mig och Elliot igår och därefter följde vi med upp till henne. Där provade jag ut säkert fem klänningar och ett par skor som jag fick låna med mig hem. Just då hade jag fortfarande en liten förhoppning om att hitta något eget som jag trivs i men jag ville gardera mig och hon har väldigt många fina klänningar. Kul för en föräldraledig mamma att klä sig i lite dyrare outfits för en gångs skull, hihihihi. Kändes riktigt lyxigt även fast hon ska ha dem tillbaka...

Jag var nog inte riktigt på klädhumör idag för inget kändes helt bra. Jag tror att jag målat upp en bild i huvudet av vad jag ville ha på mig, men jag fick ju för tusan inte fram den och då är det inte lätt att göra rätt... Trött man kan bli på sig själv ibland. Klockan gick och det var liksom hög tid att få på sig kläder och komma iväg. Vädret (två grader och mulet) avgjorde och det blev en klänning som Elin lånat ut/gett (?) mig för ett bra tag sedan. Den trodde jag inte det skulle bli då jag inte trivs så vidare värst bra i holkärm eller bredare band. Med en kavaj över kunde jag släppa det.

 Det jag kommer skriva om nu handlar enbart om MIG och tankar kring MIN kropp och mina kläder. När det gäller andra har jag aldrig ens reflekterat eller brytt mig och kommer antagligen inte göra det heller. Smaken är som baken och det som sitter dåligt på mig kan vara som gjutet för någon annan. Jag tror att jag för några år sedan skrev ett blogginlägg om opraktiska träningskläder - sådana där som är supersnygga men (i mina ögon) inte lämpar sig för träning. Exempelvis minimala sporttoppar eller linnen med massa smala band i snyggt mönster.
Med sporttopp under försvinner effekten av dem och utan sporttopp hålls inte bysten på plats. Kanske skulle man kunna ha dem för en lite sportigare vardagslook eller om man har stenhårda silikonbröst som inte rör sig. Jag förstår det helt enkelt inte. När jag tränar vill jag fokusera på träningen och känna att saker och ting är där det ska vara, hihihihi. Tant? Tråkig? Otrendig?
Jag tycker själv att jag är väldigt praktisk. Skulle kunna skriva om hotpants också men nöjer mig med konstaterandet att cykelbyxor är det kortaste jag tar på mig till träningen... Vill vara bekväm!

Ok, det där blev ett sidospår om ett gammalt inlägg. Tillbaka till det som fick mig att reagera.
 Vid klädprovningen inför dopet fick jag verkligen panik över att det var urringning i klänningen. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför de hade designat klänningen på det viset. Vet inte om det det berodde på dagens klädhumör eller om jag fått en ny syn på min kropp sedan jag blev mamma.
Jag beklagade mig till Victor att jag kände mig avklädd och funderade på att ha ett linne under klänningen. Han tyckte jag var otroligt fånig och jag försökte acceptera klänningen och känna mig bekväm. Det gjorde jag egentligen inte men det fick det bli den ändå. Tog som sagt var på mig en kavaj och sedan bar jag ändå runt på Elliot en stor del av tillställningen. Nu har jag inte världens största byst men jag tror helt ärligt att jag hade trivts väldigt mycket bättre med en mindre. En liten byst ser aldrig slampig ut och det ser inte ut som att man vill visa upp sig.
Victor: Det är väl ingen på dopet som kommer kolla där ändå? 
Jag: Nä precis! Varför ska jag då ha en klänning med en glipa som säger - kolla in här... 

Klänningen var på hela dopet. Jag kände mig inte jättebekväm och jag drog i den där stackars glipan titt som tätt för att göra den så liten som möjligt, ändå kändes det som att jag visade allt.
I övrigt var det en väldigt fin och behaglig klänning men om jag fortsätter känna på detta viset kommer den nog inte användas igen... Ska försöka reda ut dessa tankar och komma till grund med vad de beror på. Axlar, rygg, armar, nyckelben osv har jag inga problem att vara bar om men det är just "mjölkbehållarna". Där kanske vi har svaret trots allt, jag ser mig själv som en matförpackning.
Låter detta helt skumt eller är det någon som känner/känt samma sak?

Får poängtera ytterligare en gång att jag sett många tjejer som klär superbra i urringningar och med inlägget menar jag alltså inte att det på något sätt är fel att visa sin byst MEN jag trivs uppenbarligen inte med att göra det...

Jag kan verkligen inte ta selfies (nu är det väl i och för sig groupies som gäller) men fick göra ett försök för att  visa vad  det är jag skriver om. En annan reflektion; varför lägger man automatiskt huvudet på sne när man fotar sig själv i spegeln?
Eller är det bara ett nybörjarfel?