Arena Älvhögsborg - förälder/barngympa

Den 15 oktober åkte jag och Elliot ner till Arena Älvhögsborg för att vara med på deras förälder/barn-gympa. Elliot var då 5 veckor och egentligen borde väl barnen vara åtminstone 5 månader för att kunna tillgodogöra sig "träningen" och få ut något utav det.
Jag resonerade som så här:
* Jag mår väldigt bra och känner att jag vill prova på något annat än appen MammaMage.
* Det är träning som är anpassad för "mammor".
* Elliot är väldigt enkel att ta med sig på saker och ting.
* Elliot tycker om musik och när det är ljud runt omkring honom.
* Fokus ligger på barnets bästa och det är fritt fram att avbryta träningen och ta hand om sin bebis; amma, byta blöja, trösta osv. Är det någonstans jag ska prova så är det väl där?

Material och bebis "framplockat"

Passet började klockan 10 och vi var där cirka 20 minuter innan. Elliot somnade i bilen och fortsatte sova när jag lade över honom i vagnen. Det kändes fel och lite osäkert att väcka honom så jag bar in hela liggdelen i salen och plockade sedan fram pilatesboll, pilatesring, mattor, vikter och gummiband.  Lade även fram en filt och lite "underhållning" till Elliot.

Träningen drog igång och efter uppvärmningen bestod passet av 10 stationer som utfördes av alla samtidigt på den egna platsen. I flera av övningarna var bebisarna inkluderade och det verkade riktigt mysigt för dem som kunde "använda" sina barn som vikter m.m. Elliot var såklart också mysig men på ett annat sätt. Han sov den första halvtimmen och sedan låg han på sin filt och tittade i taket och på mig någon gång ibland. Positivt var att jag fick möjlighet att köra alla övningar tre gånger. Tackar!
Efter passet "knöt Elliot kontakt" med Elton och Folke som också var där och tränade. Kul!

Veckan därpå åkte vi ner igen. Det blev ett liknande scenario och han sov i typ 20-25 minuter av passet. Sedan låg han på sin filt igen och var lite mer intresserad av mig, hurra! Jag justerade några övningar för att anpassa dem efter hans ålder och det faktum att han inte är helt stabil i nacken ännu. Han skötte sig exemplariskt och var väldigt nöjd efteråt. Låg och jollrade i vagnen medan jag hann duscha och göra mig iordning och sedan somnade han medan jag och Jojjo gick till Swania och åt lunch. Vaknade först när det var dags för dessert. Mammas duktige kille!!

Träningspass nummer 2.
Klädd i bodyn som moster Annelie målade på babyshowern vi bjöds på innan han kom till världen. 

I tisdags kom ett sms från Ida (Eltons mamma) som är instruktör för förälder/barngympan. Elton var förkyld och de behövde en ersättare till passet. Angela (Folkes mamma) hade inte möjlighet och Ida ville därför kolla med mig och Elliot innan de tog beslut om att eventuellt ställa in passet. Jag avvaktade någon timme med att svara då jag tyckte att Elliot blivit lite rosslig och var osäker på om vi skulle våga lova något. Planen var sedan tidigare i veckan att åka ner som deltagare men då kan man ju bara avboka om det kommer något i vägen. Senare på dagen rosslade det inte längre och han var pigg och glad så när Ida ringde svarade jag att vi kunde ställa upp.
Dags för Elliot att göra debut som instruktör =)

Natten mellan tisdag och onsdag var den första natten sedan BB som han inte kunde sova. Vi var vakna mellan 02.50-07.15 (någon tupplur på 10 min här och var) och jag började fundera på om någon av oss skulle orka åka och vara dugliga som instruktörer. Elliot vaknade kl 08.45 och var återigen på bra humör. Han fick i sig lite "mat", dock mycket mindre än vanligt, och jag hann slänga i mig lite flingor med mjölk. Den närmsta halvtimmen lyckades han spy ner både mig och sig själv rejält två gånger och lite lättare en gång. Det blev också ett klädombyte i samband med blöjbyte utan att gå in på detaljer. Vid det laget började jag bli lite stressad, skulle vi komma iväg?

Det gjorde vi och vi klev in i salen när det var 15 minuter till start. Tog återigen in hela liggdelen för han såg lite småtrött ut. Plockade fram allt material och förberedde musiken. För enkelhetens skull hade Ida mailat passet till mig så att det inte blev massa nytt för deltagarna och tidskrävande för mig att komma på - känns inte som ett pass man slänger ihop. Viktigt att tänka på vad som är bra för den här typen av målgrupp. I samma stund som jag satte på musiken somnade Elliot och han stensov hela passet. Han var så lugn att jag vid några tillfällen fick kontrollera att han andades (denna ständiga oro). Det gjorde han!

Det var väldigt roligt att få kliva in i instruktörsrollen igen även om det är ett väldigt annorlunda pass i jämförelse med t.ex. kettlebell, BodyCombat och CrossFit som jag är van vid. Fick dock en lyckokänsla i kroppen av att få "göra nytta" och av att se alla glada bebisar som jollrade gott och i vissa fall skrattade högt när mammorna lyfte dem högt upp eller busade med dem medan de tränade triceps. Tänk vad härligt när Elliot får vara mer delaktig, jag tror han kommer älska det!
Det kommer i varje fall jag att göra - är det aktuellt med en sådan här grupp på vårschemat tro?

Debut som instruktör! Ganska avslappnad i rollen =)

Wrapped in fleece

För 1-2 veckor sedan var hela lilla familjen ute på Överby för att ta beslut om inredning till vårt blivande badrum. Vi började kika redan i somras men nu var det alltså dags att komma till skott.

Det blev handfat, spegel och kommod från Kvik. Vi kommer antagligen komplettera med ett sidoskåp samt en stående spegel längre fram men vi vill först se hur mycket utrymme vi egentligen har att röra oss med. Kvik hade inte de blandare som vi önskade så de fick vi beställ från nätet. Spännande! 

När Victor slutförde affären smet jag och Elliot in på Team Sportia. Jag älskar sportaffärer och kan lätt fördriva ganska mycket tid där. Inköp av nya inspirerande träningskläder får vänta tills jag får besked om att det är fritt fram att köra på igen. Dessutom väntar jag till jul/nyår då det kommer vara rea på sådant som i mina ögon kommer kännas nytt. Får tänka på att det är en annan typ av inkomst nu plus att renovering av badrum inte är direkt gratis.

Råkade "springa på" den här fina fleecetröjan. Jag har inte känt att jag behöver en ny fleecetröja men däremot behöver jag praktiska amningskläder. Perfekt! Bara att slå sig ner, knyta upp och börja mata. Dessutom verkar det som att man kan skyla sig lite med den. Jag är nämligen inte helt bekväm i att amma offentligt (ännu). Den kommer även vara funktionell och varm under höstens promenader. Tyckte även att priset var helt ok. 

Idag fick jag ett sms att Team Sportia har 25% på allt i butiken för att de firar 25-årsjubileum. Typiskt, men å andra sidan kanske den är slutsåld och då spelar ju procenten ingen roll. Kanske hinner ut till Överby imorgon och göra ett eller annat fynd... något behöver jag väl? 

Jollyroom

Jag tycker om att handla på nätet. Jag kan då passa på att surfa runt i olika butiker när jag har tid (sen kväll, ibland natt, tidig morgon) och slipper irra runt i butiker och leta, utan att veta vad jag letar efter. Dessutom känns urvalet mycket större på nätet, det är inte bara det allra senaste och det som är på modet just nu. Jag är inte så bra på mode, det tar typ 1 år för mig innan jag vant mig vid nyheterna, hahaha.

Sedan finns det vissa saker som jag aldrig kommer att köpa, efter 32 år har jag ändå lite koll på vad den här kroppen inte ska kläs i. Korta, vida tröjor är ett sådant exempel eller sådana där vidriga (enligt mig) shorts som är höga i midjan och korta vid skinkorna.... herre jösses! Känns som de är felsydda!

Oftast handlar jag på La Redoute (Nike + "neutrala kläder"), Ellos (ofta bra erbjudanden som t.ex. 40% på dyraste varan m.m) och HM (inte bästa kvalitén men bra pris för enstaka användning). Nikestore är jag inne på väldigt frekvent men jag försöker hålla mig ifrån impulsköp där eftersom det lätt blir väldigt dyrt. Fönstershopping är inte helt fel det heller.

Då har den här damen blivit långrandig igen. Jag skulle egentligen bara skriva att jag verkligen rekommenderar Jollyroom.se. Eftersom jag bara haft barn i drygt en månad har jag inte jättestor erfarenhet av barnbutiker på nätet men jag har hunnit handla två gånger på Jollyroom och jag imponeras framförallt av deras ursnabba leveranser. De har också haft allt jag sökt efter (även om jag inte köpt det). En konkurrerande sida har flera av produkterna jag sökt efter på sin hemsida men när man sedan klickar på varan så finns den inte och man får välja att bevaka produkten och få ett mail när varan åter finns i lager... har fortfarande inte fått mail om någon av de varor jag bevakar. Lika bra det för jag har nu köpt dem på Jollyroom =)

Just nu har Jollyroom Oktoberfest med galet många bra erbjudanden. Varje timme mellan 18-23 måndag - torsdag denna vecka öppnas sidor med tokrea. Priserna gäller en timme och man kan inte se vilka erbjudanden det blir timmen eller dagen därpå. Lite gambling alltså - slår man inte till kanske man missar en vara man behöver och om man köper kanske den kommer i annan färg eller modell en senare timme och då kan det bli mycket shopping. Svåra val, hiihhiih. Än så länge har jag bara kikat. Elliot behöver faktiskt ingenting just nu och julen närmar sig med stormsteg...

På Jollyroom har jag bland annat köpt dessa superfina förvaringsboxar (gorillan och draken) som vi har på hyllorna i vårt skötbord. Jollyroom har 55 härliga produkter från 3 sprouts i sitt utbud och jag kommer definitivt att köpa fler. Det lutar åt en badrumsförvaring, en tvättkorg eller en större leksaksförvaring... 

Mammamage - ny typ av träning

 Efter ett kejsarsnitt (kanske även vaginal förlossning?) rekommenderas man att vänta med (ansträngande) träning i 8 veckor eller tillnamn varit på kontroll hos sin barnmorska/gynekolog. Under graviditeten har kroppen förändrats och för att ge plats åt fostret delar sig magmusklerna. De djupa magmusklerna blir långa och slappa medan de yttre flyttas åt sidan. Väldigt enkel beskrivning men det är ungefär detta som kallas för diastas. Innan man utsätter kroppen för tung träning behöver man låta magmusklerna hitta varandra igen. På de allra flesta går magmusklerna tillbaka inom några veckor men det är viktigt att kontrollera "sin diastas" innan man drar igång. Det är alltid bra att stärka sina inre bukmuskler men efter en graviditet verkar det vara prio ett. Åtminstone om man inte vill förvärra separationen och orsaka åkomma på musklerna som försvårar träningen längre fram. 

Träning är en stor del av mitt liv och jag vill kunna fortsätta att utmana mig och utvecklas inom både CrossFit och kettlebell, två träningsformer som ställer högra krav på bålstabiltet och styrka. Hela min kropp skriker efter att få komma igång och köra på ordentligt, flåsa, svettas och få träningsvärk. 

MEN, jag har bestämt mig för att göra RÄTT för att det inte ska bli fel i förlängningen. Jag ska ta tillfället i akt att verkligen hitta samt träna min inre magmuskler. Jag skulle behövt det tidigare men det har inte blivit av, jag har velat göra tyngre övningar. Nu måste jag och nu ska jag. 

Under graviditeten köpte jag boken Träning för nyblivna mammor av Olga Rönnberg. Samma dag som jag plockade fram den hittade jag av en slump (App Store eller en artikel) appen Mammamage. 

Det verkade vara snarlikt fokus så jag bestämde mig för att testa, jag tilltalades av att det var angivet hur länge jag skulle hålla på, när jag skulle vila och att nästa nivå inte låstes upp förrän den första var avklarad osv. Jag hade skyndat fram till nästa annars. 

Inledande text i appen Mammamage:

Frågar dina kompisar om du är gravid, fast du inte är det? Kan du göra 100 situps men har ändå inte platt mage? Blir magen spetsig när du gör situps? Då kan du ha mammamage. Mammamage är en slapp och uttöjd mage som ger dålig stabilitet. Ofta kan magmusklerna på kroppens framsida ha separerat. Separationen kallas diastas och ger ännu sämre funktion och stabilitet. 

När man klickar på den upplåsta nivån kommer man till en sida när man rekommenderas att utföra träningen 5-6 dagar i veckan (märkte att man får en påminnelse om det går för lång tid mellan tillfällena man använder appen... ooopps). Det står också hur många gånger till man behöver göra den aktuella nivån innan det är dags att göra ett test och kontrollera att man är redo för nästa nivå. 

Försöker promenera oavsett väder - frisk luft är gott och Elliot trivs väldigt bra i vagnen. 

Totalt verkar det finnas 7 nivåer och utmaningen ökar för varje nivå. Kul!! 

Min träning med Mammamage drog igång måndagen (såklart) den 15 september och då var Elliot 6 dagar gammal. Jag hade då varit ute på två promenader och hade en känsla av att det kunde vara värt att prova. Visst, jag kände att jag har ett snitt på/i magen men jag kan klara av min vardag. De fyra övningarna som ingick i denna nivån verkade dessutom inte vara så avancerade. 

Övning 1 - kändes helt ok. 

Övning 2 - en övning som återkommer i olika former i flera nivåer, vet inte om jag gör rätt. Lite "svår".  

Övning 3 - min favoritövning på denna nivå. Vet inte om jag mer drar in magen än vad jag drar ihop den???
Den känns mer lös än hård, hihihi. 

Övning 4 - Här gjorde jag nog lite för mycket för jag lyfte benet upp till 90 grader för att "känna något"... Kanske borde fokusera ännu mer på att verkligen hålla magen? 

Jag tycker att det är en bra app men jag upplever inte att jag tränar. Det visste jag redan innan men jag blir ändå frustrerad av att sitta rätt upp och ner och knipa istället för att gå ut och springa (ja, till och med löpning lockar). Trots detta har jag hängt i och det blir 3-5 ggr/vecka och det är jag nöjd med. Jag kompletterar med 1 promenad/dag på ca 50-90 minuter och då försöker jag tänka på hållningen och att spänna magen. 

Några övningar återkommer i flera nivåer, men det är faktiskt lite spännande att öppna upp en ny och se vad den har att erbjuda. Jag har idag fått öppna nivå 5 och i denna verkar man lägga till lite armrörelser och det är hela 6 övningar, jihooo! I början gjorde jag gympan sent på kvällen framför tv'n men nu har jag börjat gympa ihop med Elliot så när han ligger på mage och övar på att lyfta sitt lilla huvud ligger jag bredvid och tränar min mage. Riktigt mysigt. 

Här är en övning från vardera nivå som jag tagit mig igenom (+ nr 5 som börjar idag). En viss stegring syns.

Ibland används träningsmattan även till relax ihop med pappa Victor. 

Nytt liv

Hur många gånger börjar man ett nytt liv?
Varje nyår?
Varje höst?
Varje månad?
Varje måndag?

14 juni 2014 - ett härligt pass på Spikön

Det nya livet kan innebära olika saker, oftast att man ska sluta med något "dåligt/onyttigt" och börja med något "bra/hälsosamt". Det kan också innebära att man ska nå ett mål eller utveckla en sida hos sig själv. Jag har börjat nytt liv X antal gånger. Det mest frekventa har varit att jag ska dra ner på/sluta med godis och på andra plats kommer nog att NU, nu jäklar ska jag ta tag i löpningen eller  NU, nu ska jag satsa på kettlebell och verkligen träna målinriktat. Hittills har jag inte lyckats med de nya liven. Antagligen är jag väl egentligen nöjd med hur jag har det ändå... eller?

Detta inlägg ska inte handla om några löften eller små förändringar. Detta inlägg ska handla om att jag verkligen har börjat ett nytt liv och det finns ingen återvändo. På sätt och vis har jag redan lyckats med förändringen och sett ur ett annat perspektiv vet jag inte förrän om väldigt många år om jag har lyckats eller ej. Detta inlägg ska nämligen handla om att Elliot har kommit till världen och att  jag och Victor har blivit föräldrar. I listan på alla de roller vi innehar (kollega, kamrat, tränare, lärare) kan jag nu lägga till mamma. Ett ord som i mina öron fortfarande innebär min egen mamma...

Den 1 februari gjorde jag ett graviditetstest som visade sig vara positivt. Därefter började en tid med mycket glädje, hemlighetsmakeri, läsning om fostrets utveckling, lite oro och planering. Vi var båda fast beslutna om att vi absolut inte ville veta kön på barnet. Vi kände att vi ville ha kvar denna stora överraskning och kunde inte riktigt förstå vad vi skulle med informationen till. Jag är såå glad att vi
höll fast vid detta beslut även om man ibland var så nyfiken att man kunde spricka.

Jag har så länge jag kan minnas velat ha barn men samtidigt varit otroligt rädd och skeptisk till både graviditeten och förlossningen. Jag hade inte behövt oroa mig, graviditeten flöt på väldigt bra. Tror jag var illamående på morgonen en eller kanske två gånger och sedan hade jag lite ont mellan skulderbladen i en till två veckor. Utöver det har jag mått hur bra som helst och jag har kunnat träna på (anpassat såklart) under alla månaderna. Jag gick upp 9-10kg totalt och kände mig aldrig klumpig. Visst kände jag mig stor och orörlig i förhållande till mitt vanliga jag men jag trodde det skulle vara väldigt mycket värre. Jag är framförallt glad över att jag slapp må illa, det var nog min största fasa.
Gällande cravings så tycker vi att jag kom undan bra där också. Jag var väldigt törstig och ville helst ha kranvatten. Ett lite större sug efter saftig frukt hade jag också men det brukar jag å andra sidan ha under sommaren så jag vet inte om det berodde på graviditeten eller den varmare årstiden.

Redo för träning i den härliga sommarvärmen =)

Som jag skrev har träningen fungerat bra. Jag slutade med mina pass redan i maj men det var snarare på grund att anläggningen ändrade till färre pass under sommarschemat än att jag inte orkade eller klarade av det. Nu i efterhand känns det ändå som ett klokt beslut - nu kunde jag fokusera på min egen träning och verkligen bara göra sådant som kändes ok och anpassa mig efter dagsformen. Crossfit var helt perfekt. Någon kanske blir förvånad över detta men det som var så bra med denna träningsform var att man ändå alltid individanpassar träningen eller dagens WOD. Det var liksom ingen som blev påverkad av att jag gick upp och ner på boxen istället för att hoppa, eller att jag rodde när de andra sprang osv. Tack vare årstiden var jag också ute och gick samt simmade lite då och då. Några gånger hade jag kanske övertro på mig själv, jag minns att jag deltog i en WOD där man skulle välta traktordäck när jag var i vecka 35 och det gjorde lite ont i ena ljumsken efteråt. Jag minns också att jag och Victor var ute och gick en kväll och jag fick en impuls att jag ville stå på händer. Inte jättelämpligt...

8 juni 2014 - Impuls att stå på händer nere vid kanalen

När graviditeten närmade sig sitt slut blev barnmorskan osäker på hur fostret låg och jag fick därför
åka upp till NÄL för att göra ett ultraljud till. Detta ultraljud visade att bebisen inte hade vänt sig utan låg med huvudet uppåt. Vi fick information om att de ville göra ett vändningsförsök och att de brukar lyckas med ungefär 50%. Om det inte gick skulle det antagligen bli kejsarsnitt.
Den 27 augusti tog jag ledigt från jobbet för att åka till NÄL och försöka vända på bebisen. En mindre trevlig upplevelse där två personer hängde i och på min mage när de gjorde var sitt försök. Jag fick höra att vårt barn var både envetet och starkt och det gick inte att flytta på det en centimeter. Vi blev tillfrågade om vi ville prova att föda sätesbjudning eller ha en tid för planerat kejsarsnitt - vi fick en stund på oss att diskutera och sedan kom de tillbaka. Jag visste att jag absolut inte ville prova sätesbjudning och vi fick således en tid för kejsarsnitt en vecka innan beräknad födsel. 
Eftersom jag innan graviditeten alltid sagt att jag banne mig ska göra kejsarsnitt blev jag väldigt förvånad när jag kände mig lite snuvad på konfekten. Uppenbarligen har jag gått och förberett mig på att genomgå en förlossning & nu kunde jag alltså sluta grubbla på hur det skulle kännas och/eller gå.
Jag är ganska bra på att anpassa mig och efter några dagar hade jag förlikat mig med tanken och hoppades att bebisen inte skulle få för sig att vända sig någon dag innan så att kejsarsnittet ställdes in i väntan på en vaginal förlossning. Någon måtta på förändringar får det faktiskt vara.
Den 1 september slutade jag jobba och under denna "sista" vecka skulle jag ha njutit av en massa träning men jag blev megaförkyld så jag fick avstå helt och hållet. Klassisk ledighetsförkylning. Jag ska inte vara ledig! Veckan ägnades istället åt att göra ärenden, klippa och färga håret, äta middag på restaurang med goda vänner samt vara domare på CrossFit Trollhättans boxtävling.
Måndagen den 8 september var en skum dag. Vi visste att det var sista dagen utan barn och att nedräkningen till att bli föräldrar minst sagt var igång. Vi försökte agera normalt och gjorde en del ärenden, lunchade hos min mamma och jag avslutade sedan dagen med att ha träning med TKSK.

Några timmar kvar (en natt) till förlossning...

Tisdagen den 9 september var en stor dag. Den är solklar men ändå väldigt diffus och luddig. Det är dagen då min och Victors son kom till världen och det kunde knappast gått till på ett bättre sätt. Man läser väldigt mycket dåligt om sjukvården i dagstidningar men det kan inte gälla personalen på operation, förlossningen och BB. De var professionella och hjälpsamma men gav oss samtidigt mycket tid på tu man hand så att vi kunde prata utan att bli störda, grubbla högt utan att någon svarade och sedan vänja oss vid vår son men ändå ha hjälpen en knapptryckning bort.
Vi är supernöjda.

En skum känsla att kliva in genom dessa dörrar.

07.15 kom vi in på förlossningen där vi fick ett rum. Med hjälp av ultraljud kontrollerade de att bebisen inte hade vänt på sig och sedan fick vi information om hur allting skulle gå till. Vi fick byta om till andra kläder, jag fick en kateter i urinröret och en nål (till smärtstillande) på ovansidan av
handen. När klockan närmade sig 08 rullades vi in på operation och där vet jag inte hur många det var som hälsade på oss; kirurg, barnläkare, barnmorskor, sköterskor - you name it. Fick ytterligare information om vad som skulle se och därefter fick jag ryggmärgsbedövning (eller liknande). Benen blev varma och domnade sedan bort. Jag kände beröring men inte smärta. Skumt!!
Ett skynke sattes upp och sedan tog själva ingreppet max 20 minuter. Jag vet inte var jag fick mitt lugn ifrån men jag andades fokuserat och småpratade med Victor som satt vid min sida hela tiden.

Redo för operation/förlossning

Helt plötsligt hörde jag dem säga något i stil med; Åh, så fin! Vilken vacker bebis! 
Vi båda stelnade till och Victor som tyckte att skriket dröjde sa: Vad händer? Vad händer? 
Sedan hördes ett litet skrik och de "tryckte upp" bebisen i mitt ansikte och sa pussa mamma. Därefter lyfte de på filten som dolde könet och eftersom de visade organet ungefär 3 cm från mitt ansikte kunde jag ta miste på att det var en liten kille vi fått. Victor fick följa med barnmorskan för tvätt, mått, vikt och fix av navelsträng medan de började sy ihop mig. Jag låg bara och tänkte: jag har en son, jag är mamma till en pojke, mina aningar stämde, farfar kommer bli glad, jag har en son...
Helt plötsligt var de tillbaka med ett litet knyte i blå filt (samma oavsett kön) och vit mössa som de lade på mitt bröst. Han var 49,5 cm lång och vägde 3622 gram. Helt perfekt och världens sötaste!

Familjen samlad för första gången. Elliot är här 5 minuter gammal. 

Vi var någon/några timmar på förlossningen innan vi förflyttades till BB. Där skulle vi sedan få ordning på amning och blöjbyten. Jag var fortfarande bedövad från midjan och neråt så Victor fick ta hand om de första blöjorna och jag fick sköta maten. Vår bebis verkade vara en mycket nöjd, harmonisk kille som kunde äta bra direkt och bajsade både ofta och mycket. Blöjbyten var dock inte populärt - jäklar vad en sådan lite kan låta mycket. Stackarn skrek sig nästan hes vid varje byte.
Vi hade ett eget rum och det är jag väldigt tacksam för. Vi kunde göra det som passade oss utan att oroa oss för att störa någon annan.

Så här fick Victor och vår son mysa medan vi väntade på att min bedövning skulle släppa...

Dags att sova tillsammans för första gången. 

Första natten sov jag inte mycket, om ens någonting. Elliot (som då var namnlös) sov som en stock men jag var orolig för plötslig spädbarnsdöd och ville kontrollera hans andning väldigt frekvent. På grund av mitt snitt skulle jag rulla upp från liggande till sittande på ett omständigt sätt som i mina ögon tog alldeles för lång tid när jag fick bråttom på grund av något skumt ljud eller inga ljud alls. Någon gång satte jag mig upp på vanligt vis och herre jädrar vad ont det gjorde. Det slutade därför med att jag hade honom bredvid mig denna första natt. För min sömn hjälpte det inte, nu var jag ju orolig att lägga mig, en arm eller täcket över honom. Hahaha!
Han överlevde och även om oron fortfarande finns där har den där smått hysteriska känslan lagt sig.

1 dag gammal och fortfarande utan ett bestämt namn - Vi provade med Julius, Isac och Elliot. 

Vi blev kvar på BB tre nätter och åkte hem till vårt hus fredagen den 12 september. Jag är glad att vi var kvar åspass länge. Vi hann med alla undersökningar, jag hann fråga alla frågor jag hade just då, mitt snitt kändes ok, amningen fungerade och jag kände mig "ganska trygg" i den nya rollen. Victor sov med oss de första två nätterna och den tredje testade vi att vara där själva. Victor jobbar ofta natt och det var skönt att prova på när det fanns hjälp inom räckhåll. Vi klarade oss "själva" riktigt bra =)

Vet inte hur många foton jag tog under våra dagar på BB.
Alla ansiktsuttryck är ju nya och allt så gulligt, pluttigt, sött, coolt... 

Victor hämtade oss efter lunch på fredagen och det kändes konstigt att kliva ut från BB, sätta bebisen i bilen och åka därifrån. Nu är han vårt ansvar. Vi ska se till att han får en bra uppväxt och blir en trygg person med kloka värderingar och lämpligt uppförande... Jösses!! Redan efter några timmar kände man att detta är person nummer 1 från och med nu. Mina behov kommer i andra hand och Victor på något sätt i tredje hand... Det kommer nog förändras men jag har aldrig varit med om att känna såå här starka känslor. Kommer göra allt för vårt lilla knyte.

SM i kettlebell (Long cycle) 2014

Förra helgen tillbringade vi mestadels i en bil men även i Uppsala och Östhammar. Det var nämligen Duderö IF i Östhammar som arrangeras SM i kettlebell i år. Vi var tre bilar som på fredagen den 3 oktober lämnade Trollhättan men på grund av olika arbetstider m.m så åkte vi på lite olika tider. För att minska restiden något hade vi bokat in oss på hotell i Uppsala för att sedan åka sista timmen till Östhammar på lördag morgon efter en god hotellfrukost. Från början skulle Victor ha jobbat men eftersom han spridit ut sina 10 pappadagar så sträckte de sig över denna helg. Puh, även fast Elliots gudföräldrar och andra hjälpsamma människor var med så vet jag inte om jag hade åkt själv. Han är ju inte ens en månad, vi har inga rutiner & han behöver "konstant" tillsyn. Stort tack till Victor alltså!

För vår del inleddes fredagen med att klockan 08.00 infinna oss på NÄL och deras öronavdelning för att göra ett hörseltest på Elliot. Det var avklarat på 30 sek och visade sig vara bra. Därefter var det begravning för min farmor. Aldrig roligt med begravningar men det blir ändå ett avslut och eftersom hon varit sjuk är det skönt att kunna konstatera att hon nu slipper lida. 

Efter en "flängig" dag var jag lite orolig för hur Elliot skulle klara av den långa bilresan på lite drygt 5 timmar. Det gick så fint, så fint. Han sov större delen, bräkte som ett lamm lite då och då, åt när vi åt och var allmänt smidig att ha att göra med. Började såklart fundera över hur natten skulle bli efter en annorlunda dag, mycket sömn på eftermiddag/kväll och en hotellsäng... Lite grubblig morsa, hihihi. Jag hade inte behövt vara orolig. Han åt och somnade sedan som en stock i hotellets resesäng. Jag och Victor kunde slappa i sängen och titta på Idol som vi visade på grund av bilresan. Så skönt! 

Dessutom sov han bra under natten med två utspridda, korta amningstillfällen. Det var heller inga problem på morgonen, vi kom upp i tid, han sov lugnt i vagnen medan vi åt frukost och sedan var det bara att ge honom mat och byta blöja innan vi åkte vidare. Nöjda föräldrar! 

Ny roll - domare istället för lyftare.
Förra året var det jag & Marie (röd tröja) som stod bredvid varandra och slet med 24 kg. 

SM arrangerades i Frösåkerhallen, en anläggning badhus och idrottshall. Det fanns rejält med utrymme och i lokalen fanns 4 plattformar för lyftare, en rejäl uppvärmningsyta och en liten kiosk. 

Direkt när jag kom in blev jag sugen på att delta. Jag började fundera över vilken vikt jag borde orka köra med samt hur farligt det egentligen kan vara. Mitt snitt gör ju inte direkt ont längre. 

Jag lyckades tygla mig och deltog enbart som coach och domare. Emellan varje omgång fick jag dock komma ihåg att jag även var där som mamma och vi lyckades tajma in så att jag hann amma/byta blöja när jag pausade från dömandet. Riktigt imponerad över hela lilla familjen med tanke på att vi inte har en enda rutin ännu och knappt känner vår lille gosse. 

Tänk om det fortsätter så här bra! 

Mina pojkar =)

TKSK ställde upp med fem deltagare; Jocke, Mika, Andreas, Johan & Maria. Sedan höstterminen startade har vi försökt att ha fokus på LC på våra träningar och deltagarna har varit både fokuserade och målmedvetna för att nå önskvärt antal repetitioner. Dagsformen har skiftat och det är svårt att få full kontroll på utvecklingen när vi bara har ett träningstillfälle i veckan. Vet att de tränar flitigt utanför klubbens tärningar också men som coach hade det varit skönt att erbjuda 2 tillfällen/vecka. 

Tävlande för TKSK + coach + maskot! 

 Jag satt som domare för andra deltagare i varje flight som någon från TKSK lyfte (förutom Mika). Det kändes inte så bra i mitt coach-hjärta. Hade jag sett listan i förväg kanske det hade gått att ändra på men nu var det ett jäkla pussel att få till domare till varje flight/heat/omgång så jag sade ingenting. Jag var dessutom säker på att alla fem visste vad de skulle göra och vad de behövde fokusera på. De presterade väldigt bra, fick inga no counts och hjälpte dessutom till att döma när de kunde. Detta tack vara stort engagemang av Thomas som kommit till oss och haft lite domarutbildning. 

En sån här medalj skulle jag också vilja ha =)
Brons: Johan, Jocke & Mika
Silver: Maria
Guld: Andreas (Candidate Master of Sport)

Det var väldigt roligt att vi kom iväg till SM även fast det var väldigt tråkigt att jag inte kunde tävla. Eftersom jag länge vetat att jag inte skulle kunna delta har jag inte kört LC på väldigt, väldigt länge men jag satt ändå och funderade över var jag kunde ha presterar, vilka jag hade tävlat emot och hur mitt resultat hade stått sig mot övriga lyftares. Spanade således lite extra på dem som körde med 24 kg och jag har för mig att det var 64, 81 och 87 reps. Jag gjorde 79 reps förra året och om jag hade deltagit så hade mitt största mål varit att lyckas göra 100 reps. Då hade jag dock behövt träna ordentligt... sååå, det får helt enkelt bli mitt mål till SM 2015! Då jäklar! 

Prisutdelningen drog ut tiden och vi kom iväg hemåt väldigt sent. Det blev mat i Uppsala och sedan försökte vi köra non-stop hemåt. Något snabbt stopp på en mack med amning fick det bli men annars raka vägen hem. Elliot sov men jag (som alltid stensover i bilar) sov inte en blund på hela vägen - vad har han gjort med mig den här lille gossen. Känner inte igen mig själv längre! 

Vi var hemma vid 01.30 och kom i säng vid 02. Elliot anade nog att vi var trötta och sov längre än vanligt mellan amningarna. Det tackar vi för! 

Idag har vi haft en lugn och skön dag, utan några projekt. Bara gos hela dagen och under tidig kväll tog vi en promenad till Kopparklinten. Riktigt skönt och väldigt vackert. 

Elliot var inte superintresserad av utsikten... 

Mollie Lindén - Purple rain

Så jädra bra!
Ligger i en säng på Radisson Blu i Uppsala och tittar på alla klipp från kvällens avsnitt (missade programmet då vi befann oss i bilen) på en iPad tillsammans med Victor. Mollie kliver in på scenen och från första till sista tonen har vi gåshud. Hon måste bara vinna (även fast Fanny de aguiar också är riktigt bra)!! Längtar redan till nästa fredag då det är dags igen!!