Nytt liv

Hur många gånger börjar man ett nytt liv?
Varje nyår?
Varje höst?
Varje månad?
Varje måndag?

14 juni 2014 - ett härligt pass på Spikön

Det nya livet kan innebära olika saker, oftast att man ska sluta med något "dåligt/onyttigt" och börja med något "bra/hälsosamt". Det kan också innebära att man ska nå ett mål eller utveckla en sida hos sig själv. Jag har börjat nytt liv X antal gånger. Det mest frekventa har varit att jag ska dra ner på/sluta med godis och på andra plats kommer nog att NU, nu jäklar ska jag ta tag i löpningen eller  NU, nu ska jag satsa på kettlebell och verkligen träna målinriktat. Hittills har jag inte lyckats med de nya liven. Antagligen är jag väl egentligen nöjd med hur jag har det ändå... eller?

Detta inlägg ska inte handla om några löften eller små förändringar. Detta inlägg ska handla om att jag verkligen har börjat ett nytt liv och det finns ingen återvändo. På sätt och vis har jag redan lyckats med förändringen och sett ur ett annat perspektiv vet jag inte förrän om väldigt många år om jag har lyckats eller ej. Detta inlägg ska nämligen handla om att Elliot har kommit till världen och att  jag och Victor har blivit föräldrar. I listan på alla de roller vi innehar (kollega, kamrat, tränare, lärare) kan jag nu lägga till mamma. Ett ord som i mina öron fortfarande innebär min egen mamma...

Den 1 februari gjorde jag ett graviditetstest som visade sig vara positivt. Därefter började en tid med mycket glädje, hemlighetsmakeri, läsning om fostrets utveckling, lite oro och planering. Vi var båda fast beslutna om att vi absolut inte ville veta kön på barnet. Vi kände att vi ville ha kvar denna stora överraskning och kunde inte riktigt förstå vad vi skulle med informationen till. Jag är såå glad att vi
höll fast vid detta beslut även om man ibland var så nyfiken att man kunde spricka.

Jag har så länge jag kan minnas velat ha barn men samtidigt varit otroligt rädd och skeptisk till både graviditeten och förlossningen. Jag hade inte behövt oroa mig, graviditeten flöt på väldigt bra. Tror jag var illamående på morgonen en eller kanske två gånger och sedan hade jag lite ont mellan skulderbladen i en till två veckor. Utöver det har jag mått hur bra som helst och jag har kunnat träna på (anpassat såklart) under alla månaderna. Jag gick upp 9-10kg totalt och kände mig aldrig klumpig. Visst kände jag mig stor och orörlig i förhållande till mitt vanliga jag men jag trodde det skulle vara väldigt mycket värre. Jag är framförallt glad över att jag slapp må illa, det var nog min största fasa.
Gällande cravings så tycker vi att jag kom undan bra där också. Jag var väldigt törstig och ville helst ha kranvatten. Ett lite större sug efter saftig frukt hade jag också men det brukar jag å andra sidan ha under sommaren så jag vet inte om det berodde på graviditeten eller den varmare årstiden.

Redo för träning i den härliga sommarvärmen =)

Som jag skrev har träningen fungerat bra. Jag slutade med mina pass redan i maj men det var snarare på grund att anläggningen ändrade till färre pass under sommarschemat än att jag inte orkade eller klarade av det. Nu i efterhand känns det ändå som ett klokt beslut - nu kunde jag fokusera på min egen träning och verkligen bara göra sådant som kändes ok och anpassa mig efter dagsformen. Crossfit var helt perfekt. Någon kanske blir förvånad över detta men det som var så bra med denna träningsform var att man ändå alltid individanpassar träningen eller dagens WOD. Det var liksom ingen som blev påverkad av att jag gick upp och ner på boxen istället för att hoppa, eller att jag rodde när de andra sprang osv. Tack vare årstiden var jag också ute och gick samt simmade lite då och då. Några gånger hade jag kanske övertro på mig själv, jag minns att jag deltog i en WOD där man skulle välta traktordäck när jag var i vecka 35 och det gjorde lite ont i ena ljumsken efteråt. Jag minns också att jag och Victor var ute och gick en kväll och jag fick en impuls att jag ville stå på händer. Inte jättelämpligt...

8 juni 2014 - Impuls att stå på händer nere vid kanalen

När graviditeten närmade sig sitt slut blev barnmorskan osäker på hur fostret låg och jag fick därför
åka upp till NÄL för att göra ett ultraljud till. Detta ultraljud visade att bebisen inte hade vänt sig utan låg med huvudet uppåt. Vi fick information om att de ville göra ett vändningsförsök och att de brukar lyckas med ungefär 50%. Om det inte gick skulle det antagligen bli kejsarsnitt.
Den 27 augusti tog jag ledigt från jobbet för att åka till NÄL och försöka vända på bebisen. En mindre trevlig upplevelse där två personer hängde i och på min mage när de gjorde var sitt försök. Jag fick höra att vårt barn var både envetet och starkt och det gick inte att flytta på det en centimeter. Vi blev tillfrågade om vi ville prova att föda sätesbjudning eller ha en tid för planerat kejsarsnitt - vi fick en stund på oss att diskutera och sedan kom de tillbaka. Jag visste att jag absolut inte ville prova sätesbjudning och vi fick således en tid för kejsarsnitt en vecka innan beräknad födsel. 
Eftersom jag innan graviditeten alltid sagt att jag banne mig ska göra kejsarsnitt blev jag väldigt förvånad när jag kände mig lite snuvad på konfekten. Uppenbarligen har jag gått och förberett mig på att genomgå en förlossning & nu kunde jag alltså sluta grubbla på hur det skulle kännas och/eller gå.
Jag är ganska bra på att anpassa mig och efter några dagar hade jag förlikat mig med tanken och hoppades att bebisen inte skulle få för sig att vända sig någon dag innan så att kejsarsnittet ställdes in i väntan på en vaginal förlossning. Någon måtta på förändringar får det faktiskt vara.
Den 1 september slutade jag jobba och under denna "sista" vecka skulle jag ha njutit av en massa träning men jag blev megaförkyld så jag fick avstå helt och hållet. Klassisk ledighetsförkylning. Jag ska inte vara ledig! Veckan ägnades istället åt att göra ärenden, klippa och färga håret, äta middag på restaurang med goda vänner samt vara domare på CrossFit Trollhättans boxtävling.
Måndagen den 8 september var en skum dag. Vi visste att det var sista dagen utan barn och att nedräkningen till att bli föräldrar minst sagt var igång. Vi försökte agera normalt och gjorde en del ärenden, lunchade hos min mamma och jag avslutade sedan dagen med att ha träning med TKSK.

Några timmar kvar (en natt) till förlossning...

Tisdagen den 9 september var en stor dag. Den är solklar men ändå väldigt diffus och luddig. Det är dagen då min och Victors son kom till världen och det kunde knappast gått till på ett bättre sätt. Man läser väldigt mycket dåligt om sjukvården i dagstidningar men det kan inte gälla personalen på operation, förlossningen och BB. De var professionella och hjälpsamma men gav oss samtidigt mycket tid på tu man hand så att vi kunde prata utan att bli störda, grubbla högt utan att någon svarade och sedan vänja oss vid vår son men ändå ha hjälpen en knapptryckning bort.
Vi är supernöjda.

En skum känsla att kliva in genom dessa dörrar.

07.15 kom vi in på förlossningen där vi fick ett rum. Med hjälp av ultraljud kontrollerade de att bebisen inte hade vänt på sig och sedan fick vi information om hur allting skulle gå till. Vi fick byta om till andra kläder, jag fick en kateter i urinröret och en nål (till smärtstillande) på ovansidan av
handen. När klockan närmade sig 08 rullades vi in på operation och där vet jag inte hur många det var som hälsade på oss; kirurg, barnläkare, barnmorskor, sköterskor - you name it. Fick ytterligare information om vad som skulle se och därefter fick jag ryggmärgsbedövning (eller liknande). Benen blev varma och domnade sedan bort. Jag kände beröring men inte smärta. Skumt!!
Ett skynke sattes upp och sedan tog själva ingreppet max 20 minuter. Jag vet inte var jag fick mitt lugn ifrån men jag andades fokuserat och småpratade med Victor som satt vid min sida hela tiden.

Redo för operation/förlossning

Helt plötsligt hörde jag dem säga något i stil med; Åh, så fin! Vilken vacker bebis! 
Vi båda stelnade till och Victor som tyckte att skriket dröjde sa: Vad händer? Vad händer? 
Sedan hördes ett litet skrik och de "tryckte upp" bebisen i mitt ansikte och sa pussa mamma. Därefter lyfte de på filten som dolde könet och eftersom de visade organet ungefär 3 cm från mitt ansikte kunde jag ta miste på att det var en liten kille vi fått. Victor fick följa med barnmorskan för tvätt, mått, vikt och fix av navelsträng medan de började sy ihop mig. Jag låg bara och tänkte: jag har en son, jag är mamma till en pojke, mina aningar stämde, farfar kommer bli glad, jag har en son...
Helt plötsligt var de tillbaka med ett litet knyte i blå filt (samma oavsett kön) och vit mössa som de lade på mitt bröst. Han var 49,5 cm lång och vägde 3622 gram. Helt perfekt och världens sötaste!

Familjen samlad för första gången. Elliot är här 5 minuter gammal. 

Vi var någon/några timmar på förlossningen innan vi förflyttades till BB. Där skulle vi sedan få ordning på amning och blöjbyten. Jag var fortfarande bedövad från midjan och neråt så Victor fick ta hand om de första blöjorna och jag fick sköta maten. Vår bebis verkade vara en mycket nöjd, harmonisk kille som kunde äta bra direkt och bajsade både ofta och mycket. Blöjbyten var dock inte populärt - jäklar vad en sådan lite kan låta mycket. Stackarn skrek sig nästan hes vid varje byte.
Vi hade ett eget rum och det är jag väldigt tacksam för. Vi kunde göra det som passade oss utan att oroa oss för att störa någon annan.

Så här fick Victor och vår son mysa medan vi väntade på att min bedövning skulle släppa...

Dags att sova tillsammans för första gången. 

Första natten sov jag inte mycket, om ens någonting. Elliot (som då var namnlös) sov som en stock men jag var orolig för plötslig spädbarnsdöd och ville kontrollera hans andning väldigt frekvent. På grund av mitt snitt skulle jag rulla upp från liggande till sittande på ett omständigt sätt som i mina ögon tog alldeles för lång tid när jag fick bråttom på grund av något skumt ljud eller inga ljud alls. Någon gång satte jag mig upp på vanligt vis och herre jädrar vad ont det gjorde. Det slutade därför med att jag hade honom bredvid mig denna första natt. För min sömn hjälpte det inte, nu var jag ju orolig att lägga mig, en arm eller täcket över honom. Hahaha!
Han överlevde och även om oron fortfarande finns där har den där smått hysteriska känslan lagt sig.

1 dag gammal och fortfarande utan ett bestämt namn - Vi provade med Julius, Isac och Elliot. 

Vi blev kvar på BB tre nätter och åkte hem till vårt hus fredagen den 12 september. Jag är glad att vi var kvar åspass länge. Vi hann med alla undersökningar, jag hann fråga alla frågor jag hade just då, mitt snitt kändes ok, amningen fungerade och jag kände mig "ganska trygg" i den nya rollen. Victor sov med oss de första två nätterna och den tredje testade vi att vara där själva. Victor jobbar ofta natt och det var skönt att prova på när det fanns hjälp inom räckhåll. Vi klarade oss "själva" riktigt bra =)

Vet inte hur många foton jag tog under våra dagar på BB.
Alla ansiktsuttryck är ju nya och allt så gulligt, pluttigt, sött, coolt... 

Victor hämtade oss efter lunch på fredagen och det kändes konstigt att kliva ut från BB, sätta bebisen i bilen och åka därifrån. Nu är han vårt ansvar. Vi ska se till att han får en bra uppväxt och blir en trygg person med kloka värderingar och lämpligt uppförande... Jösses!! Redan efter några timmar kände man att detta är person nummer 1 från och med nu. Mina behov kommer i andra hand och Victor på något sätt i tredje hand... Det kommer nog förändras men jag har aldrig varit med om att känna såå här starka känslor. Kommer göra allt för vårt lilla knyte.