Reflektioner kring mitt deltagande i SM 2015

Tre månader sedan jag var inne och skrev här... jag är inte redo att avsluta bloggen så jag tänker att jag haft en längre paus och att det kommer att bli sporadiskt skrivande om större saker. 

En stor sak är att vi i TKSK, Trollhättans Kettlebell Sportklubb, nyligen arrangerade SM i Long Cycle. Vi var arrangörer 2013 men nu, 17 oktober, var det alltså dags igen. 

Kettlebell som sport är fortfarande litet i Sverige så det är en vågskål i hur man ska ta sporten vidare. Å ena sidan behöver vi höja nivån/svårighetsgraden/kraven så att det krävs träning för att kunna delta, lite oseriöst om första tillfället att lyfta blir mitt i ett Svenskt mästerskap. Å andra sidan måste vi hitta en nivå så att aktiva lyftare känner att det är möjligt att delta, risken är annars att det blir en tävling för några få en klubb inbördes beundran.

Till årets SM gjordes några förändringar:

* två klot för damer 2x12kg eller 2x16 kg (tidigare 1 klot; 16, 20 eller 24 kg)

* tyngre klot för herrar 2x24 eller 2x32 kg (tidigare fanns 2x20kg samt 2x28kg)

Då tanken med sporten är att lyfta så tunga klot så korrekt och länge som möjligt (10 min max) tog vi också ett beslut att ändra i poängsättningen för de olika klotvikterna. Tyngre klot skulle premieras för att undvika taktiska val att välja lättare klot och "kötta på". Vid tävlan med lättare klot fick lyftaren 1 poäng/reps och vid tävlan medan tävlan med tyngre klot gav 3 poäng/reps. 

Speciell känsla sekunderna innan startsignal

Om man bortser från några små missar från min sida under fredag kväll och tidig lördagsmorgon så flöt tävlingen på riktigt bra och vi höll de tider vi angivit på minuten. Det tycker jag är både viktigt och proffsigt, både för arrangörer, publik och deltagare. Jag tycker om att ha full koll på allting men det har blivit betydligt svårare sedan Elliot kom till världen och det var väl inte optimalt att Victor jobbade hela denna helgen. Jag hade alltså med mig Elliot under förberedelserna på fredag kväll och på lördag fram till 45 minuter innan tävlingsstart. Han pockade på min uppmärksamhet typ hela tiden och det var svårt att hålla fullt fokus på det man höll på med för tillfället. Lite lätt disträ... 

När barnvakten kom och hämtade Elliot kunde jag landa i att det var SM och att det skulle bli bra.

Min flight har dragit igång. 

Det svåraste när man arrangerar tävlingar i kettlebell är domarfrågan. Vi har nästan inga "renodlade" domare, alltså personer som bara dömer utan att varken tävla själva eller coacha andra (typ vår Daniel Haag). Om vi hade haft fler sådana personer hade det inte behövt vara en svårlöslig ekvation när man ska göra ett startschema. Vi lyckades få till en bra lösning där domarna fick gott om tid till sin egen flight samtidigt som de inte dömde någon lyftare när som någon från deras klubb tävlade. 

Tyvärr blev det några bortfall på domarsidan vilket krävde justeringar i ordningen och därefter blev det några förändringar i viktklass och då blev det svårt att få till det lika bra igen. Tur att vi alla är flexibla och anpassningsbara, stort tack till alla er som var domare och läser detta. 

Här insåg jag att jag höll ett jämnt 11-tempo. 

Nog pratat om tävlingens upplägg, jag skulle ju skriva för att reflektera om min prestation. 

Fast i och för sig så speglar nog detta inlägg mina tankar ganska bra. Jag var nästan mer spänd och förväntansfull över hur tävlingen som arrangemang skulle gå än mitt lyftande... 

Hur som helst. Sist jag deltog i SM var alltså 2013 här i Trollhättan. Då tävlade jag med 24 kg i OALC (One Arm Long Cycle). Jag gjorde personbästa och körde på i drygt 7 minuter. På plats bestämde jag mig direkt för att nästa mål var att klara 10 min med god teknik, stabilt tempo och jämn fördelning på höger och vänster sida. På SM 2014 var jag enbart med som coach eftersom jag under detta år blev gravid och fick Elliot. Han var 3 veckor när vi var i Östhammar och det kändes lite tidigt  med tanke på kejsarsnitt och regler kring lyftande efter ett sådant ingrepp. 

Inför årets SM var min ambition den samma, att lyckas träna upp mig med 24 kg. 

Ganska snart efter att vi tog bollen att vara arrangörer dök diskussionen om damernas lyftande upp. 

I olika forum på Facebook framfördes tankar kring att det är dags för damer att också lyfta med två klot och då majoriteten (av dem som skrev och var aktiva på FB) röstade för två klot blev det så. 

Jag stod såklart för vårt beslut, men blev tveksam till om jag själv skulle tävla med tanke på att vi knappt kört med två klot på våra träningar i TKSK. Samma dag som beslutet togs testade vi för första gången på riktigt och det var banne mig kul, dock en helt annan sak mot att lyfta ett klot.  

Efter detta tillfälle har inställningen till tävlan i SM varit som en berg- och dalbana. Ena träningen känns det lätt och väldigt bra medan det nästa gång kan kännas helt omöjligt att få till tekniken och då  blir det genast en mer negativ inställning... 

I somras började Elliot tycka om att gå, inte själv utan med hjälp av mina två händer som stöd. 

Jag är speciellt lång, men att gå runt så hela dagarna var inte gott för ryggen. När jag sedan gick till träningen och gav mig på LC med 2x16 kg fick jag inte till tekniken alls och fick såklart väldigt ont i ländryggen. Tog då beslutet att gå tillbaka ett steg, börja från grunden och fokusera på teknik, rytm och andning med 2x12 kg. Så rätt! Genast blev träningen roligare och all stress försvann. 

Med tre månader kvar till SM kändes det rimligt att hinna vänja kroppen vid två klot och stå 10 min. 

Tidsbrist/ny fas i livet/prioritering - jag vet inte vad jag har för anledning men träningsmängden är under all kritik. Det har liksom bara blivit de tillfällen då vi kör LC med TKSK på måndagar så i snitt kan man väl säga 15 min LC i veckan... Det är typ ett under att vi alla lyfter så bra som vi ändå gör. 

Självklart är det bättre än ingenting och det är så himla kul att träna tillsammans med övriga i TKSK. 

Både jag och Erika gjorde personbästa på SM. 

Jag väger ganska mycket mindre nu än vad jag gjort vid tidigare tävlingar så förutom att jag fick nya motståndare fick jag också starta i en tidigare flight. Ganska gött att inte vara sist ut i damklassen! 

Tävlan på hemmaplan är något speciellt och även om jag inte kände någon press så ville jag såklart prestera mitt allra bästa. Kettlebell, precis som många andra sporter, beror på dagsform och blir det fel från start är det svårt att komma i fas och prestera på topp. Känslan i magen när det är dags att ställa sig på plattformen är svår att beskriva, typ som en blandning mellan hunger, illamående och suget som blir i magen när man åker en svindlande karusell. Härligt!! 

Startsignalen ljöd och jag satte igång. Det kändes bra och vid tre-fyra minuter insåg jag att jag hade hittat mitt flow, mitt tempo och bestämde mig för att hålla det. Det är ju när jag stannar upp för att justera grepp eller vila som jag tappar allt så det var helt enkelt bara att köra på. Jag höll hela vägen och stod 10 minuter. Med 110 reps med 2x12 kg blev det nytt personbästa och jag är så nöjd med min insats. Det räckte inte till någon pallplats men det visste jag sedan innan med tanke på poängsättningen. Jag hade väl kanske tänkt att mina motståndare skulle lyfta mellan 40-60 reps men inte då, vinnare i min viktklass - Maja Edlund, gjorde 86 reps. Hennes klubbkompis i +73 kg stod för dagens prestation och gjorde 94 reps med samma vikt. Helt galet!! Något att jobba på! 

Jag lämnar nu 12kg-kloten bakom mig och nästa mål är att stå 10 minuter med 2x14 kg och därefter är det dags för de gula jäklarna. Det kanske låter som ett onödigt och långsamt upplägg men jag är verkligen rädd för att skada mig, jag vill vara fullt funktionell i mitt arbete som idrottslärare och i min roll som mamma. Förhoppningsvis kommer det fler tävlingar och de är många som äldre än mig som presterar riktigt bra... Jag har tid på mig! 

Det var roligt att tävla här hemma och det var kul att TKSK fick förtroendet att arrangera SM ännu en gång. Nästa gång ser jag dock fram emot att enbart fokusera på tävlandet och kanske få bo på hotell någonstans. Tänk, att ladda upp med hotellfrukost och bra med sömn. Kommer bli toppen! 

Tack alla inblandade! 

9 månader

Mor!
Förälder!
Vårdnadshavare!

För nio månader sedan förändrades mitt liv på ett fantastiskt sätt. Vår underbare Elliot kom till världen efter att ha tillbringat lika lång tid inuti mig som han nu funnits på utsidan. Människokroppen är ju helt galet, ofattbart makalös och jag fascineras över dess förmåga att skapa liv och att det trots allt så ofta går bra. En liten störning under celldelningen kan kan få förödande konsekvenser och det var läskigt att ge sig ut i detta opåverkbara tillstånd som alltså kallas graviditet.

Saker och ting skedde i min kropp utan att jag kunde göra något åt det. Det var otäckt men också spännande. Allt annat försöker jag organisera och kontrollera men har hände det saker vecka för vecka och jag kunde bara förundrat titta på och tillsammans med Victor läsa i böcker och appar om att organismen i min livmoder nu var som en jordnöt, sedan som ett päron osv... Ju mer jag tänker på hur mycket som sker där inne desto mindre förstår jag mig på detta mirakel.

9 månader var en lång tid att vänta på något som man inte riktigt visste vad det var, ändå känns det som att jag var gravid en väldigt kort tid och jag hann aldrig tröttna på det. Tror jag, kanske minns det jag vill minnas?? Jag vet att jag saknade att få träna hårt men i övrigt tyckte jag det var mysigt. Vi planerar inga fler barn just nu men jag kommer på mig själv att på riktigt bli avundsjuk när jag ser folk som är gravida eller bär runt på en helt nyfödd liten krabat.

9 månader efter förlossningen känns Elliot som en självklar del av vårt liv men allt känns ändå fortfarande nytt. Det sker nya saker varje dag, den ena fasen avlöser den andra. Man anar en ny förmåga och helt plötsligt är den där och/eller ersätts av en ny... Det går såå fort! Alla som har egna barn uppmanade mig att verkligen njuta av tiden och ta en dag i taget eftersom tiden kommer flyga iväg. Visst, visst sa jag och tyckte att jag förstod, men det här är galet. Jag umgås med Elliot säkert 20 timmar om dygnet (sovande till viss del såklart) och ger honom så mycket uppmärksamhet jag kan, ändå känns det som att jag inte ser när han utvecklas... Ena morgonen märker vi att han är på väg att ta sig an en ny förmåga och redan nästa dag kan han bemästra den mer eller mindre. Detta sker dessutom utan att vi instruerar honom hur han ska göra. Han härmar såklart det han ser oss göra men vi kan ju inte förklara hur han ska göra för att lyckas och en hel del grejer är nog bara inprogrammerade i vår fantastiska kropp. Jag tror till exempel inte han har sett oss vända eller rulla runt speciellt ofta, hihihi.

Att han lär sig helt på egen hand är väl kanske en sanning med modifikation, självklart underlättar vi hans lärande genom att uppmuntra framsteg och hjälpa till där vi kan. Jag tycker dock ändå att det är fascinerande med deras vilja till utveckling och deras oändliga tålamod. Jag kan ju bli frustrerad om jag inte får upp den sista maten på gaffeln på andra försöket men Elliot, och säkert alla andra barn, kämpar och kämpar för att få i sig ett litet riskorn med sitt nyfunna pincettgrepp. Coolt!

De verkar heller aldrig tänka negativt om sig själva. Elliot kan t.ex. inte krypa ännu och trots att vi försöker få honom att lära sig (kryper runt hemma på golvet) verkar han väldigt nöjd med att åla på sitt egna sätt. Han tycker sig dessutom redan kunna gå och lägger inga tankar på att han håller stenhårt i våra händer och att benen titt som tätt går i kors. Nejdå, han är ju upprätt och kommer framåt!! 

Jag ska försöka anamma denna livsinställning lite mer och se hur mycket mer jag faktiskt lyckas med... 

Under 9 månader förändrades min kropp och allt registrerades genom besöken på MVC. På egen hand tog vi dessutom ett foto på magen i profil varje vecka. Den 9 september 2014 kom Elliot till världen och tjoff var denna dokumentation finito. Nu registreras hans utveckling och hur många foton det blir om dagen vågar jag inte kontrollera. Ingen konstig förändring egentligen men det hade ju varit lite intressant att även följa kroppens återhämtning stegvis. Jag tror att jag är back in business och fysiskt redo att köra på som innan med träning men jag märker att jag prioriterar annorlunda nu (trodde jag aldrig) och väljer Elliots "bästa" framför att åka iväg varje kväll. Den träningen som blir av njuter jag desto mer utav. 

Min kropp har förändrats av att bära och nära ett barn. Om det är vad vågen visar som är viktigt så borde jag vara nöjd. Jag väger bra mycket mindre nu än innan jag blev gravid och jag är på den vikt jag tidigare önskat gå ned till. Antagligen var det aldrig någon stor önskan för jag tog aldrig tag i mig själv för att nå dit och nu när jag är där så bryr jag mig inte. 

Jag har tappat mycket muskler och det stör mig faktiskt. Dels för att jag är klenare på träningen men också för att inga kläder sitter som de ska. I-landsproblem jag vet, men det är inte roligt att prova igenom en hel sommargarderob och ha två-tre plagg som inte åker av eller sitter tajkon. 

Nu ska jag ju tänka mer positivt och helt enkelt lösa "problemet" med att bygga upp delar av min kropp igen! 

De som går i varje fall, omformationen av brösten är bara att acceptera! 

Det här tog sin lilla tid som vanligt. Elliot har säkert utvecklats massor under tiden och jag får spana in på vilket sätt. Ser fram emot kommande 9 månader som säkerligen bjuder på en massa härligheter. 

Mina tankar om CrossFit OPEN 2015

De flesta som tränar och/eller är intresserade av CrossFit tycker att mars månad är lite extra speciell. 

Det är nämligen då hela CrossFit Games drar igång och först ut är OPEN, den del av tävlingen där ALLA får och kan vara med. Under fem veckor släpps fem deltävlingar och det gäller såklart att prestera så bra man kan utifrån sina förutsättningar i alla dessa olika moment. 

WOD'en släpps på torsdag natt och sedan har man fram till måndag kväll på sig att få sin omgång bedömd av en domare. Man får göra så många försök man orkar och sedan registrerar man det bästa på Crossfit hemsida och kan se hur man står sig till andra i boxen, staden, landet, Europa & världen. 

Skärmbild från CrossFit Games

Förra året var jag (inte officiellt) gravid i tredje månaden när vi körde CrossFit OPEN och jag höll igen lite för att inte riskera något. I år var jag tveksam till om jag skulle delta eftersom jag började med CrossFit igen när Elliot var två månader och sedan fått till 1-2 träningar i veckan och då med klart lägre vikter än tidigare. Dagen innan det var dags för 15.1 kunde jag inte låta bli och jag anmälde mig. Mest för att se vilka moment jag tappat mest i och på så vis veta vad jag ska fokusera på de gånger jag har möjlighet att träna. Jag är nöjd med beslutet, OPEN är skitkul och jag har verkligen fått ett kvitto på vad som är mina GOATS, övningar som man har svårt för. 

Jag har gjort en liten sammanställning för hur det har gått i de olika tävlingarna och hur jag har placerat mig i vår egna box gentemot de andra tjejerna, gentemot hela boxen, gentemot tjejerna i CF THN och CF Trestad, Sverige, Europa och slutligen världen. Ganska intressant, hihihihi. 

Tabellen läses så här: I WOD 15.1 kom jag på fjärde plats av damer i THN, 10 plats i vår box, plats 311 i Sverige osv..
Den röda raden är min totala placering. 

Nedan följer skärmavbilder av alla workouts som ingick i CrossFit OPEN 2015 och en kommentar om hur jag kände innan, under och efter utförandet. Är det någon läsare som inte är insatt i CrossFit blir det mycket termer men med risk för att det blir ett sjukt långt inlägg ger jag mig inte in i några längre beskrivningar. Det går ju väldigt lätt att googla om man är nyfiken, hihihi. 

Under tidig amning fredag morgon den 27 februari kikade jag på CrossFit hemsida och blev väl inte överlycklig när den första övningen är toes-to-bar. En övning där jag mest hänger och dinglar. Visst, jag klarar den, men inte flera i rad och då tar det väldigt lång tid och i en AMRAP (as many rounds as possible) på bara 9 minuter behöver det gå fort. Marklyft på 34 kg är inga problem och 5 snatch på den vikten har också fungerat så det kändes lugnt. 

Jag anmälde mig som sagt och gav mig på 15.1 & 15.1a. Toes-to-bar gick sådär och även om det var relativt lätt vikt i skivstångsövningarna så tog det i underarmarna vilket gjorde att det blev ännu tyngre att hänga i riggen... 99 reps innebär att jag hann 3 varv + 9 toes-to-bar. Direkt därefter startade klockan på nytt och på 6 minuter skulle man göra en så tung repetition som möjligt av clean & jerk. Jag tycker om den övningen men var lite osäker eftersom jag tappat mycket styrka under graviditeten/hemmatiden. Började på 40 kg och ökade sedan med 5 kg i taget. Så här i efterhand inser jag att det var onödigt, jag skulle sparat kraften till fler försök på den tyngre vikten. Nu hann jag bara testa en gång på 61 kg och då lyckades jag inte. Fick stanna på 57.5 kg. I tabellen står det dock 125 lb och det är ju bara 56 kg. Nåja, det har nog inte så stor betydelse för slutresultatet =)

Elliot ammar ofta någon gång mellan 05-07 så det blev lite rutin under dessa fem veckor att då passa på att kolla vad den nya utmaningen kunde bestå av. Andra veckan blev jag lite besviken om jag ska vara ärlig. Den var exakt likadan som en av deltävlingarna förra året. Kanske kul att kunna jämföra men jag tycker det är roligare med nya utmaningar. Speciellt då den som kom tillbaka var den som var svårast förra året... i varje fall för mig. Dock var det under denna utmaning som jag lärde mig att göra chest-to-bar 2014. Målet var alltså att göra fler repetitioner än föregående år. 

Om man hann med två rundor på 3 minuter fick man gå vidare till nästa omgång på 3 minuter och hann med med två rundor även då fick man gå vidare till ytterligare 3 minuter osv. Antalet repetitioner ökade i varje omgång... Jag behövde dock aldrig oroa mig för det. Detta träningstillfälle blev hela 3 minuter för mig, kort men effektivt, hahahaha. 37 reps blev mitt resultat så jag var tre ynka reps ifrån att få gå vidare. Som vanligt vilar jag lite för länge i varje paus jag tar, grrrr. 

Det blev åtminstone tre reps mer än förra året och jag lyckades med chest-to-bar typ varje gång. 

Vecka 3 och workout 15.3 - första reaktionen: SERIÖST?! Vad håller de på med? 

Kunde de inte vänt på steken så att alla vi som inte kan göra muscle-ups åtminstone kunde få några poäng? Andra reaktionen - jaha, men då blir det 0 poäng, vad ska jag göra på söndag istället, fika kanske? Tredje reaktionen - va, får man inte "nolla"? Är det alltså ok att köra scaled (lite lättare version) på en workout och RX (rekommenderad) på övriga? Hmmm, hur ser den ut? 

Det blev den skalade versionen för mig och alla andra tjejer i vår box. Det där med muscle-ups är något vi behöver jobba mer på... hur sjutton det nu ska gå till, känns helt omöjligt. Den skalade versionen är enklare i den mening att det inte är några musle-ups men den blev sjukt jobbig eftersom den istället innebar att det bara var att kötta på. Vi skulle på 14 minuter göra så många omgångar som möjligt av 50 wallballs med 4.5 kg och 200 singelhopp. Jag valde att vara bland de första, dels för att få det gjort men också för att Elliot var med i lokalen och var lite mammig. 

Jag hittade ett jämnt tempo och delade upp wallballs i 15-10-10-10-5 och hoppade nästan unbroken. 

Det blev tre hela rundor, 50 wall balls och 48 singelhopp... Återigen är det mina pauser som blir för långa men jag var helt klart nöjd med 848 reps. Tänk att man kan bli så svettig på 14 minuter. 

Den fjärde workouten kändes vid första anblicken som en rolig utmaning men 8 min kändes som kort tid för att hinna någonstans med dessa övningar. Handstående pushups ger lite yrsel och jag är långsam i nedtagningen av clean. 56 kg är också ganska tungt om man efter 15.1a tänker att 57.5 kg är mitt max. Med förväntan i kroppen tog jag och Elliot en promenad till boxen på söndagen. 

Elin var barnvakt åt Elliot så även denna gång bad jag om att få vara bland de första startande. Jag valde att inte känna på övningarna innan (lyckas jag inte på försöket så har jag negativa tankar när det väl är dags) mer än att vi var tvungna att mäta avståndet för handstand pushup. Klockan startade och vi drog igång. Första omgången kändes riktigt bra och jag blev förvånad att jag fick upp vikten i clean  utan stora problem. Fick bra självförtroende och blev peppad av detta. Lite skev i kroppen (av allt bärande av Elliot?) gjorde att jag fick stanna någon sekund extra i varje HSPU så att domaren såg att båda mina hälar var över linjen, lite störigt mot slutet när det var många. Fick gå ner lite oftare och låta blodet rinna bort från huvudet... Missade en clean men lyckades direkt efter igen så det drog inte ner mitt humör. 8 minuter gick snabbt och jag hade gärna fortsatt för den här var rolig. 

52 reps blev det och jag hann alltså 3/3, 6/3, 9/3, 12/6 och sedan 7 HSPU. Mycket mer än jag trodde!

Sista deltävlingen hade jag inte möjlighet att vara med i boxen på söndagen och jag trodde först att jag skulle behöva strecka mitt deltagande. Först kändes det gött för det verkade vara en tuff workout men sedan kändes det väldigt tråkigt att inte fullfölja när man påbörjat. Skickade ut en förfrågan i vår facebookgrupp för att se om någon kunde döma mig på måndagen och det fanns flera villiga. 

Här kommer man inte undan så det var bara att bita i det sura äpplet och köra. 

Vid lunchtid måndagen den 30 mars passade Johanna Elliot och jag hoppade upp på roddmaskinen och inväntade Daniels signal. Jag hade kollat övriga deltagares tider för att få en uppfattning om hur lång tid det kunde tänkas ta på ett ungefär. Det varierade mellan 10-20 minuter så jag hoppades på cirka 18 minuter. Jag och roddmaskinen brukar nämligen inte komma så bra överens. 

Min tid blev 14.58 och jag var HELT slut. Jag kan verkligen inte RO, jag sliter och sliter men kommer absolut ingenstans och jag tror jag håller andan under tiden för när jag klev av så fick jag flåsa ett bra tag innan jag kunde ge mig på thrusters och då fick jag typ hålla andan igen för jag hade så hög puls. Väldigt skum känsla som inte riktigt går att beskriva... Jag önskade att det skulle varit en WOD på tid men nu var jag liksom tvungen att fortsätta tills allt var klart. Bläää! 

Att rodd är en GOAT känns inte roligt någonstans, inte en övning jag känner för att öva på precis men det är väl så det får bli. Åtminstone lite teknikträning... 

OPEN är klart för den här gången och med tanke på "omständigheterna" är jag nöjd med min insats. Jag hoppas kunna prestera bättre nästa år MEN då krävs det att jag får till fler CF-träningar och att jag då fokuserar på de moment som jag har svårast för... blir ju lätt att man passar på att träna det som är roligt när man får chansen. Nästa år kan jag i varje fall inte skylla på graviditet eller förlossning! 

Någon av er som läser som deltagit? Vad tyckte ni om de olika deltävlingarna? 

Pistoler

Tisdagens crossfitpass inleddes med teknikträning på pistoler. Jag har tidigare klarat med vikt, av någon anledning blir de lättare men i tisdags insåg jag att det var "ganska lätt" om jag höll i min egen fot. Yeehooo, så jäkla kul när det lossnar och går lite framåt. Själva passet i sig gick lite sämre, jag fick sjuk mjölksyra i armhävningarna men tog mig i "mål" på 21.42.

2 varv av: 

50 marklyft 42,5 kg 

50 handrelease pushup

25 boxjump 60 cm

25 lateral burpees (över skivstången). 

Klänningar

Idag har vi varit på dop för Elliots kusin, Felicia Vilda Isolde.
Då saker och ting kräver lite mer planering nu än tidigare började jag leta efter mina klänningar här hemma redan förra veckan. Jag hittade dem inte då men tänkte att de säkert låg på vinden där allt annat som plockades bort under graviditeten har hamnat. I torsdags letade jag på riktigt eftersom jag visste att det skulle bli lite stress idag med att fixa både mig och Elliot (Victor behövde sova på grund av nattjobb). Jag hittade dem inte då heller! Jag letade verkligen överallt, i köket, i badrummet, på vinden, i resväskor, bland julsakerna - you name it, men ingen framgång.
Hörde av mig till Elin och båda mina systrar även fast jag egentligen visste att detta var klänningar som de antagligen inte hade lånat. I ärlighetens namn passar väl ingen av dem på ett dop i mars men jag blev så irriterad av att inte hitta dem så jag kunde inte släppa tanken. Fortsatte letandet i fredags och även lite imorse men de är fortfarande spårlöst försvunna. Vad tusan!
Ska bli väldigt spännande att se om, när och var jag hittar dem - kan jag ha tagit med fel påse när jag har åkt till klädåtervinningen? Då borde jag ju hitta den andra kassen??

Jojjo var med på lite babysim med mig och Elliot igår och därefter följde vi med upp till henne. Där provade jag ut säkert fem klänningar och ett par skor som jag fick låna med mig hem. Just då hade jag fortfarande en liten förhoppning om att hitta något eget som jag trivs i men jag ville gardera mig och hon har väldigt många fina klänningar. Kul för en föräldraledig mamma att klä sig i lite dyrare outfits för en gångs skull, hihihihi. Kändes riktigt lyxigt även fast hon ska ha dem tillbaka...

Jag var nog inte riktigt på klädhumör idag för inget kändes helt bra. Jag tror att jag målat upp en bild i huvudet av vad jag ville ha på mig, men jag fick ju för tusan inte fram den och då är det inte lätt att göra rätt... Trött man kan bli på sig själv ibland. Klockan gick och det var liksom hög tid att få på sig kläder och komma iväg. Vädret (två grader och mulet) avgjorde och det blev en klänning som Elin lånat ut/gett (?) mig för ett bra tag sedan. Den trodde jag inte det skulle bli då jag inte trivs så vidare värst bra i holkärm eller bredare band. Med en kavaj över kunde jag släppa det.

 Det jag kommer skriva om nu handlar enbart om MIG och tankar kring MIN kropp och mina kläder. När det gäller andra har jag aldrig ens reflekterat eller brytt mig och kommer antagligen inte göra det heller. Smaken är som baken och det som sitter dåligt på mig kan vara som gjutet för någon annan. Jag tror att jag för några år sedan skrev ett blogginlägg om opraktiska träningskläder - sådana där som är supersnygga men (i mina ögon) inte lämpar sig för träning. Exempelvis minimala sporttoppar eller linnen med massa smala band i snyggt mönster.
Med sporttopp under försvinner effekten av dem och utan sporttopp hålls inte bysten på plats. Kanske skulle man kunna ha dem för en lite sportigare vardagslook eller om man har stenhårda silikonbröst som inte rör sig. Jag förstår det helt enkelt inte. När jag tränar vill jag fokusera på träningen och känna att saker och ting är där det ska vara, hihihihi. Tant? Tråkig? Otrendig?
Jag tycker själv att jag är väldigt praktisk. Skulle kunna skriva om hotpants också men nöjer mig med konstaterandet att cykelbyxor är det kortaste jag tar på mig till träningen... Vill vara bekväm!

Ok, det där blev ett sidospår om ett gammalt inlägg. Tillbaka till det som fick mig att reagera.
 Vid klädprovningen inför dopet fick jag verkligen panik över att det var urringning i klänningen. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför de hade designat klänningen på det viset. Vet inte om det det berodde på dagens klädhumör eller om jag fått en ny syn på min kropp sedan jag blev mamma.
Jag beklagade mig till Victor att jag kände mig avklädd och funderade på att ha ett linne under klänningen. Han tyckte jag var otroligt fånig och jag försökte acceptera klänningen och känna mig bekväm. Det gjorde jag egentligen inte men det fick det bli den ändå. Tog som sagt var på mig en kavaj och sedan bar jag ändå runt på Elliot en stor del av tillställningen. Nu har jag inte världens största byst men jag tror helt ärligt att jag hade trivts väldigt mycket bättre med en mindre. En liten byst ser aldrig slampig ut och det ser inte ut som att man vill visa upp sig.
Victor: Det är väl ingen på dopet som kommer kolla där ändå? 
Jag: Nä precis! Varför ska jag då ha en klänning med en glipa som säger - kolla in här... 

Klänningen var på hela dopet. Jag kände mig inte jättebekväm och jag drog i den där stackars glipan titt som tätt för att göra den så liten som möjligt, ändå kändes det som att jag visade allt.
I övrigt var det en väldigt fin och behaglig klänning men om jag fortsätter känna på detta viset kommer den nog inte användas igen... Ska försöka reda ut dessa tankar och komma till grund med vad de beror på. Axlar, rygg, armar, nyckelben osv har jag inga problem att vara bar om men det är just "mjölkbehållarna". Där kanske vi har svaret trots allt, jag ser mig själv som en matförpackning.
Låter detta helt skumt eller är det någon som känner/känt samma sak?

Får poängtera ytterligare en gång att jag sett många tjejer som klär superbra i urringningar och med inlägget menar jag alltså inte att det på något sätt är fel att visa sin byst MEN jag trivs uppenbarligen inte med att göra det...

Jag kan verkligen inte ta selfies (nu är det väl i och för sig groupies som gäller) men fick göra ett försök för att  visa vad  det är jag skriver om. En annan reflektion; varför lägger man automatiskt huvudet på sne när man fotar sig själv i spegeln?
Eller är det bara ett nybörjarfel? 

Alla hjärtans dag

14 februari - Alla hjärtans dag! 
Ett kommersiellt jippo? Bonusdag för kärleken? Löjligt påfund?
Åsikterna är många och jag lägger ingen värdering i det hela utan skriver helt enkelt ett inlägg om hur vi firade denna dag. Victor hade ledig helg så antagligen hade det blivit god middag och mys ändå, men vi gjorde den lite extra trevlig bara för att det var just denna specifika dag.

En liten alla hjärtans dag-hälsning skickades till mostrarna, mormor, morfar och farmor. 

Lagom till frukosten fick Elliot en liten present. Den kom på posten redan i onsdags men vi väntade och gav den som en Alla Hjärtans dag-present. Det han fick var en napphållare som jag beställt hos designfrida på Facebook. Vi blir tokiga på letandet efter napparna och förhoppningsvis kommer vi nu ha lite bättre koll på vart åtminstone en napp befinner sig. Elliot verkar dessutom uppskatta att kunna leka med nappen och "radbandet". Pris för denna variant (ugglan var något dyrare än det andra pyntet) 170 kr + 14 kr i frakt.

Elliot fick en napphållare i present. Beställs på designfrida där man kan komponera utifrån egna önskemål.
Citat från sidan: Jag använder mig ut av säkerhets träpärlor och färg som är salivbeständiga och giftfria.Jag använder endast nickel- och rostfria clips. Snörena är färgäkta och salivbeständiga. De är slitstarka och tål hårda tag.

Jag jobbade några timmar på förmiddagen och sedan åkte vi ut till Coop och handlade inför kvällens middag. Därefter slappade vi en stund och när Victor drog igång med matlagningen underhöll jag Elliot och när han sov passade jag på att städa lite här hemma. Trevligare att äta i ett rent kök! 

Redo för 4-rätters =)

Victor tycker verkligen om att laga mat och sätta ihop menyer osv. När han är ledig och har både tid och "anledning" att göra fler rätter än vanligt njuter han till fullo (och jag med). Denna kväll blev det en meny med 4 rätter. Med ett leende säger han också, det blir två desserter eftersom du uppskattar det mer än förrätterna... gulligt och sant, men lite tragiskt... jag har verkligen blivit en socker-junkie! 

MENYN

Förrätt

Crème Ninon (grön ärtsoppa med 1 dl champagne i)

Huvudrätt 

Ryggbiff med tomat- och löksallad och potatispolenta (mosad hemmagjord gnocchi)

Efterrätt

Friterad camembert med vaniljglas och varm hjortronsylt

Efterrätt nr 2 

Kanelriddare (typ fattiga riddare men gjorda på en bit kanellängd) med lime- och basilikagrädde och varma bär. 

Som jag (vi) njöt. 

Tror vi åt i 2,5 timmar. Förrätten var ljuvlig och då ska tilläggas att jag typ avskyr vanlig ärtsoppa. Den var len, hade inga bitar och smakade ganska sött. Det blev kvar till en rejäl portion var dagen efter och den var lika god då. Victor lyckades väldigt bra med köttet till huvudrätten och även han själv blev nöjd, inte lätt när vi vill ha helt olika varianter, jag vill ha mitt kött tillagat well-done och han vill ha så rött kött som möjligt. Egentligen skulle det varit gnocchi till köttet men något hände i tillagningen av detta och Victor räddade situationen med att mosa dem till polenta. Det kommer vi nog göra igen för det var verkligen supergott. Den första efterrätten har vi ätit förut och det är konstigt att jag tycker om den som inte gillar ostar... men är det dessert och sött så går det tydligen ner. Det friterade passar väldigt bra ihop med glassen och hjortronsylten. Mums! 

Den andra efterrätten intogs när vi hade plockat undan och diskat det mesta. Skönt att ha ordning igen men framförallt gött att låta all mat sjunka. Jag undrade för en stund om det skulle gå att få ner mer, men jag hade inte behövt oroa mig, det slank ner - utan problem. 

Han hade skurit varsin skiva från en kanellängd och sedan tillagade han dem så som man gör fattiga riddare. Så enkelt (tror jag) och verkligen jättegott. Speciellt ihop med en underbar basilika- och limegrädde och varma bär som alltid går hem hos mig. Kan verkligen rekommenderas! 

Elliot var vaken när vi åt förrätten men sedan somnade han och sov hela middagen. Lyxigt att sitta och njuta av maten samtidigt och kunna prata om diverse saker utan att vi både stirrar på och gullar med Elliot. Det går liksom inte att låta bli när han sitter med i sin stol. 

Efter middagen var det dags att kika på Melodifestivalen som vi spelat in. Då vaknade Elliot och han underhöll oss nog med än de olika bidragen. Jag tyckte Linus Svenning var bäst, Victor "röstade på" Mariette och Elliot skrattade och skumpade lite extra när låten Groupie framfördes. 

Ett foto från 17 september då Elliot är 8 dagar och första gången vi har ögonkontakt "på riktigt".

Så var det det där med gåvor på Alla Hjärtans Dag... Enligt Wikipedia är blommor den vanligaste gåvan och därefter en middagsbjudning. Lite oromantiskt av oss kanske, men vi hade bestämt att handdukstorken som äntligen blivit levererad skulle bli vår gemensamma present och att vi bara skulle ge varandra något lite symboliskt för att det är lite kul att både ge och få presenter. 

Efter huvudrätten var det så dags att byta gåva. Victor var först ut och han fick mina ögon att tåras. Inte så ovanligt nuförtiden men jag blev verkligen rörd. 

Victor tycker om att teckna och önskar själv att han oftare (än en gång om året) tog sig tid för att sitta ner och låta pennan göra sitt. Han har gjort tre-fyra porträtt tidigare (varav ett är på mig) men har aldrig gjort en avbildning i profil och heller aldrig tecknat en bebis eller ett barn. Man kan därför minst sagt säga att han har utmanat sig med denna present... speciellt då jag är hemifrån max två timmar i taget och oftast har han då Elliot här hemma och han brukar hålla sig vaken. Jag förstår inte när han har hunnit slå sig ner, hitta fokus och lyckas få till denna underbara tavla. 

Jag blev såå glad och tacksam! Bättre present än alla blommor och chokladaskar i världen!

Vad jag köpte till Victor nämner vi inte ens här... så pinsamt oromantiskt i jämförelse! 

Tavlan jag fick av Victor i Alla hjärtans dag-present!
Fotat med iPhone i dålig ljus så bilden gör inte motivet riktigt rättvist då flera skuggor "försvunnit".

Det var vår Alla Hjärtans Dag 2015. 

Det var tre dagar sedan, livet rullar på som vanligt, det var på sätt och vis en dag som alla andra och det viktiga nu är att hålla kärleken och andra relationer vid liv och visa uppskattning under resten av året. Några ord, en kram, en tanke kan göra någons dag så otroligt mycket bättre. 

Mål med 2015

På nyårsafton gick vi laget runt under middagen och lät alla nämna sina mål/förväntningar med/på det nya året. När jag var yngre (jopp, den gamla som talar) hade jag långa listor med nyårslöften. Det var det ena förbudet efter det andra och allt skulle förbättras...  Det skulle springas mer, ätas mindre sött, sparas mer pengar, umgås mer, jobbas mer, städas mer, tas hand om kroppen bättre, brys mer om utseendet (typ sminka mig till vardags), you name it! Det gick väl sådär om jag ska vara ärlig.

Jag tröttnade på att bli besviken på mig själv och först drog jag ner på antalet löften till max tre inför det nya året men när även det misslyckades började jag & Elin prata om mål istället. Det känns mer positivt och på något sätt blir det roligare att nå ett mål än att (försöka) hålla ett löfte. Sakerna på listan är inte så värst annorlunda som när det handlade om löften men  vår inställning påverkar oss ofantligt mycket.

Vi är snart två veckor in i det nya året och jag är såå glad att jag inte lovat mig själv (och andra) att jag ska sluta med sötsaker... det hade redan varit kört, hihihihi. Alldeles för mycket goda saker kvar här hemma sedan högtiderna för att det ska fungera. Kanske, kanske gör ett försök när förrådet är slut...

Man får lite "belöningar" i appen när man når sitt mål (mitt är 3000 fuel) flera dagar i rad. Än så länge ser det bra ut =)

Jag kommer nu spalta upp alla mina mål, stora som små, för det nya året och om det blir alldeles för många så får jag väl helt enkelt stryka några. Under 2015 ska jag försöka...

• ... komma upp 3000 fuel (okänt energimått) varje dag, på mitt aktivitetsband från Nike som jag fick av Victor i höstas.
• ... att sakta men säkert ta mig tillbaka till det gröna klotet (24kg) i Long cycle.
• ... delta i åtminstone två kettlebelltävlingar, klubbmästerskap räknas också. 
• ... lära mig att göra flera kipping pullups i rad. Målet är att göra 10 st på nyårsafton 15/16. 
• ... variera och fokusera i min egen träning så att det blir kvalité i den nu när det inte blir lika mycket kvantitet som tidigare. 
• ... vara lika mycket utomhus med Elliot tidigare.
• ... vårda mitt och Victors förhållande så att vi inte bara är föräldrar. 
• ... äta upp all den frukt jag köper (köper t.ex. en ananas, äter halva samma kväll och glömmer sedan bort den i kylskåpet - inte bra). 
• ... hitta en rutin som gör mig mer effektiv när jag börjar arbeta som lärare igen. Tanken är att jag då ska slippa jobba lika mycket hemma. 
• ... vara en så bra mamma som möjligt. 
• ... smyga igång som instruktör igen. 
• ... kombinera mina olika roller (kollega, vän, instruktör, syster osv) och inte låta ALLT kretsa kring Elliot. Jag ska alltså försöka komma ihåg att det finns annat att prata om även om han är i MINA tankar konstant och för tillfället är mitt största intresse. 
• ... ta mig runt Vårruset (längre än så sträcker jag mig inte gällande löpning).
• ... njuta av tiden som föräldraledig, ta vara på tiden och försöka vara här och NU. 
• ... fortsätta med MammaMage-träningen. Så fort jag började träna vanligt tappade jag intresset för dessa små, men väldigt, väldigt viktiga övningar! 
• ... komma i fas med framkallningen av mina foton. De är nu sorterade, daterade och mappade!
• Jajaja, här kommer den..... med ett stort streck under försöka.... dra ner på sockerintaget!!! 

Se på tusan, det blev en hel del. Jag kan säkert komma på fler men sista målet kanske ska bli att jag ska försöka lära mig att åtminstone ibland fatta mig kort... hahahaha, lycka till! Jag känner inte att jag kan stryka något av dessa mål så jag behåller dem. Tror faktiskt jag ska skriva ut dem så jag har dem synliga. En anledning till att man ibland misslyckas kanske kan vara att man helt enkelt glömmer bort vad man önskade och hoppades på. Så får det bli. 

Gällande förhoppningar så skulle jag helt klart kunna göra en lång lista även där men jag nöjer mig med önskan om att jag, min familj och mina vänner får vara friska på alla sätt och vis. Sedan ser jag såklart fram emot allt vad året har att erbjuda med väder, vind, vardag och fest. Ett socialt år där jag framförallt ska njuta av att se Elliot utvecklas från spädbarn till en liten individ. Bring it on! 

**********          **********

Ett tips när ni sätter upp träningsmål. Utgå från den så kallade SMART-metoden: 

Målet ska vara specifikt: t.ex. 10 kipping pullups.

Målet ska vara mätbart: på nyårsafton ska jag klara 10 kipping pullups

Målet ska vara angeläget: det ska vara viktigt för mig att nå mitt mål för att bli motiverad. Om jag klarar kipping pullups kommer det underlätta och förbättra mina resultat på flera CrossFit-wodar. 

Målet ska vara realistiskt: i dagsläget klarar jag 3-4 i rad med gung emellan utan att hoppa ner så det borde gå om jag får till tekniken och verkligen tränar. 

Målet ska vara tidsbestämt: det måste finnas en slutdatum för "mätningen". Två veckor, en månad, ett år - det beror lite på hur nära målet man befinner sig just nu.  

LYCKA TILL!!!

Kloka ord kan man aldrig få för mycket av!

Liten blir stor

För exakt tre månader sedan kom vår son Elliot till världen. Tre månader sedan!!! 

Vad händer? Jag hinner inte med. Trots att jag ser honom i stort sett varje minut varje dag undrar jag när han växer och utvecklas i den rasande takt som han ligger inne med... Slumrar jag till då och då? 

När han var 6 veckor lyckades vi fånga första "riktiga" medvetna leendet på bild och efter det har han varit glad nästan konstant. Att le, jollra och "prata" är hans största nöje för tillfället, förutom att sova och äta som fortfarande är väldigt uppskattat. Han vill vara med där det händer och favoritpositionen är helt klart att hänga på ena axeln (åtminstone när han är hos mig). 

En typisk dag för denna lille grabb ser ut så här (mer eller mindre): 

08.30 Jag tittar ner i sängen och där ligger Elliot och pratar. 

Tar ibland nappen och somnar om eller så går vi upp... 

09.00 Äter frukost och sitter sedan i babysittern och tittar på när jag (och pappa) äter.

Byter blöja och får på sig dagens första omgång med kläder. Busar lite.

11.00 Äter igen och somnar oftast ifrån maten. Får sova i babynestet eller i vagnen (vid promenad).

13-13.30 Vaknar på bra humör och redo för att prata och busa lite igen. 

Sitter med under lunchen, får ny blöja och sedan är det väl dags för mat igen. 

15.30 Somnar en kortis medan jag fixar med dagens projekt eller mig själv, typ dusch.

16.00 Resten av dagen är väldigt mycket mer oregelbunden än förmiddagen. 

Är Elliot hemma med pappa för att jag tränar så sover han långa stunder. Är jag hemma och Victor på jobbet så växlar det mellan sova, bli buren, joller och äta lite oftare. Är vi båda hemma får han oftast leka lite med Victor eller sitta med i köket när Victor lagar mat. Spännande!

19-20.00 Runt den här tiden brukar han somna in i en slags försömn inför natten. När han vaknar ur denna period brukar han nämligen få på pyjamas, ny blöja, mat och sedan sova i sin spjälsäng. Vilken tid det blir beror lite på när han vaknar och när vi lägger oss. Ingen fast rutin ännu. 

Cirka 23 Lägger sig för natten och somnar utan problem (om vi inte bråkar med sidokudde) till ljudet av speldosan i vår babywatch. Snuttar på sin tumme och när han inte orkar bråka med den får han sin napp och då tar det inte många minuter innan han sover och då ramlar nappen oftast ur. 

04-04.30 En vanlig tid för att vakna och få lite mat. Hade helst velat busa men jag försöker att inte falla för det utan ger mat och byter ibland blöjan. I med nappen och han somnar om.

(06.00 - Bråkar med sin tumme - får nappen och somnar om). 

Ett flertal nätter har nattamning och hjälp med nappen inte behövts, han har sovit hela natten igenom.

Detta är såklart inget fast schema, ofta bryts det av olika aktiviteter som besök, mamma/barngympa, öppna förskolan, träning, promenader och liknande. Han känns dock harmonisk och det är ganska lätt att tolka hans signaler. Börjar han gnälla så är han i stort sett alltid trött eller hungrig. 

Vad har då hänt i utvecklingen? 

* Han är över 60 cm lång

* Han har passerat 6500 gram

* Han ser sina leksaker - skäller på sin groda och pratar glatt och lent till kaninen

* Han suger på sina händer (nu har han kommit på att han kan ta handen till munnen och 

behöver inte jaga handen med huvudet - något som var väldigt gulligt)

* Han jollrar och testar olika ljud

* Han ler med läten (anar vi det första skrattet)

* Han har vänt sig från mage till rygg tre gånger (medvetet eller ej?)

* Han känner igen oss

* Han äter längre perioder (tidigare 4-8 min, nu 7-15 min)

* Det är roliga att bada, framförallt att plaska

* Vi kan resa honom till sittande om vi tar tag i händerna

* Huvudet är mer stilla i magliggande position (fortfarande lätt uttråkad här)

* Ligger mer och mer åt höger (ej i sidokudden)

Snart ska han få fira sin allra första jul och efter nyår gissar jag på att tiden går ännu snabbare. Mer rutiner, mer projekt, mer vaken tid och ännu mer utveckling. Ska bli spännande! 

Eftersom det inte går att bromsa tiden ska jag verkligen försöka ta tillvara på varenda stund. 

Detta, att sitta ner och reflektera över vad som sker/har skett, är faktiskt riktigt roligt! 

I full färd med att skälla på sin groda... vad har den stackaren gjort för ont?

Skallasymmetri, sidokudde och tummen

Elliot har sedan födseln föredragit att ligga med blicken (och huvudet) vänd åt vänster när han ligger ner på rygg (vilket spädbarn gör väldigt ofta). Vi observerade detta tidigt och till en början skojade vi om det och försökte på olika sätt locka honom att titta på oss eller leksaker som vi höll på höger sida. Vi nämnde det sedan för vår BVC-sköterska när han passerat 1 månad lite drygt och hon sa då att det syntes att hans skalle var lite tillplattad på vänster sida. Vid den eller träffen bekräftades dock att han utan problem vänder sig åt höger om vi är där eller han hör ljud från det hållet. Puh, vi blev lugnade av detta men lovade att fortsätta att vända honom åt höger så mycket som möjligt. Det har vi verkligen gjort men eftersom han sover i sin egna säng är det svårt att kontrollera konstant. Dessutom sover han 4-5 timmar i följd och då sover vi också. Ligger han åt vänster under så lång tid varje natt är det kanske inte så konstigt om det blir ojämnt belastat. SUCK!

För två träffar sedan blev vi rekommenderade att köpa en sidokudde för att få honom att sova på höger sida. Direkt när vi kom hem googlade vi fram vad det var och jag (vi) kände direkt att vi inte ville "kila fast" vårt barn. Vi tyckte samtidigt att han börjat vända sig mer åt höger samt även sova åt detta håll lite då och då, i varje fall på dagtid. Vi bestämde oss för att strunta i kudden och istället arbeta mer aktivt här hemma...

På senaste träffen (17/12) nämnde sköterskan återigen att skallen var platt på vänster sida och när hon började prata om att spädbarn med skallasymmetri får gå hos sjukgymnast osv fick jag sjukt dåligt samvete för att jag inte köpt den där jäkla kudden... Hon påpekade dock att det INTE var så illa att vi skulle få remiss till sjukgymnast men hon bad mig överväga att prova en sidokudde. Väl hemma grymtade jag lite om detta; så farligt är väl inte, vi vuxna har också en favoritsida, det syns väl inte när håret växer ut, han vrider faktiskt på huvudet utan problem, hur gjorde man innan sidokuddar fanns osv... Någon dag senare klickade jag hem en sidokudde från Jollyroom. Jag vill ju såklart det bästa för mitt barn och om en sidokudde kan hjälpa honom med detta så får vi väl köpa en då.

DeltaBaby BabySleep Sidokudde
Kudden är speciellt framtagen för att göra det bekvämt för barnet att sova på sidan utan att rulla över på mage eller rygg. Barnet får maximal komfort på sidan och kan samtidigt röra armar och ben fritt. Kudden består av två skumgummidelar med ett tvättbart bomullsöverdrag som håller blocken ihop. Barnet hålls tryggt och bekvämt på plats. Rekommenderas av flertalet barnmorskor och passar barn mellan 0-6 månader. (bild och text från Jollyroom.se)

Vi har nu börjat använda kudden och det går väl sådär. Elliot som brukar somna utan minsta problem protesterar vid läggning och det blir liksom många, små, korta insomningar då han sover väldigt oroligt på sidan. Känns lite jobbigt då man vet att han hade somnat gott och på direkten om han hade fått sova på rygg istället. Men vi har lovat oss själva att försöka ett tag till.
Googlade precis på skallasymmetri för att veta lite mer om vad jag skriver om och då kände jag ännu mer att det är viktigt att vi åtminstone gör så gott vi kan och inte bara rycker på axlarna. Tror dock inte att han har "full asymmetri", om man nu kan säga så. Exempelvis så har inte hans panna kommit fram på framsidan... eller? Måste jag verkligen kontrollera imorgon!
Artikeln är från 2009 och publicerades i Vi Föräldrar.  Fördel - en seriös tidning. Nackdel - kanske kommit ny vetenskap om ämnet på 5 år? HÄR kan ni i varje fall läsa om vad man sa då. Ett tips som jag tar med mig är att låta honom vara ännu mer på mage när han är vaken, nu blir det bara några minuter vid något enstaka tillfälle per dag.

Vi har en envis grabb och för två dagar sedan när jag vaknade och gick upp så kikade jag som vanligt ner i spjälsängen för att säga god morgon till min glada skrutt. Där låg han i sin sidokudde på rygg, med huvudet åt vänster och var hur glad som helst... hmmm, hur gick det till?
Om han ändå lyckas med det är det ju verkligen ingen idé att vi offrar den behagliga insomningen?
Kanske ska ta med kudden till BVC och visa vår sköterska att vi faktiskt försöker.

En faktor som jag tror påverkar hela situationen med hans huvud är att han för typ två veckor sedan började bli nyfiken på sina händer och sin tumme. Sedan 6 veckor tillbaka använder han napp, speciellt när han ska sova. Han blir superlugn av att snutta på den och det har funkat bra för oss alla.
I tisdags var han ovanligt lugn i babygymmet och när jag kollade till honom satt tummen som en smäck i munnen. Mums vad gott! Vi vill helst inte att han fastnar för tummen men här finns det verkligen inte mycket vi kan göra. Ibland byter jag handen mot nappen men det är främst för att han blir irriterad när han inte får loss tummen från övriga fingrar. Motoriken är inte den bästa ännu!
Hur påverkar då detta hans skalle?
Jo, självklart är vänster tumme godare och/eller mer intressant och han har ännu inte förstått att man kan hålla huvudet stilla och föra tummen mot munnen, istället håller han tummen en bit bort och kämpar för sitt liv att få huvudet till handen/tummen. Nästan så han lyckas vända sig när frustrationen blir för stor. Jag försöker locka med höger hand men den fastnar inte på samma sätt. Är han vänsterhänt som sin mor?  

Första tumme-dagen! 

Medan jag har skrivit detta inlägg har han legat åt höger men för någon minut sedan började han smacka frenetiskt och sprattla med benen. Nu när jag kikar ner så har han fått tag på vänster tumme igen och kilen stöttar snarare hans arm än motverkar vändningen.... Dags för mamma att rycka in och leka vända pannkaka!

I samband med att han börjat suga på tummen har också hans sömnperioder förändrats. En natt sov han 6 timmar och 35 minuter utan att vilja ha mat och igår sov han i 8 timmar och 25 minuter. Jag vaknade med ett ryck och trodde genast att något hänt men det var nog som så att tummen stillat hans sugbegär. Det kan ju i och för sig vara en positiv effekt av det hela MEN om han då vänder sig åt vänster så blir det ju ännu längre tid på den sidan. Jag kan väl inte ställa klockan för att gå upp och vänta på honom stup i kvarten? Uppenbarligen vänder han ju ändå tillbaka sig direkt ändå! Ska resonera kring detta med vår BVC-sköterska på måndag när det är dags för träff igen.

Är det någon av er som läser som har erfarenhet av platt skalle och tips på hur man kan hjälpa barnet? Någon som tycker/tänker något om tumsugning?

En vändning till och sedan får det bli som det blir denna natt. Jag är trött och vill sova!

NäsFrida nässug

Elliot är förkyld. 

Snarare lite rosslig men det räcker för att jag ska tycka det är jobbigt. Det verkar inte som att han är besvärad av det och han är en fortsatt "glad skit". Han jollrar och ler mer och mer för varje dag men det är obehagligt att de rosslar så i näsan, speciellt när han ska sova. Jag blir nojjig och får för mig att han ska kvävas eller tappa andan i sömnen. Hör jag ingenting måste jag upp och kontrollera honom och låter det för mycket måste jag kolla vad det är som är problemet. 

Konstigt nog är jag inte så trött, kanske för att jag trots oron har lätt för att somna om. 

Vi ger honom saltvattenlösning från små pipetter som vi har köpt på Apoteket och det hjälper väldigt bra, känns som att det rosslar mindre direkt. Det är dock lite "läskigt" att ge honom dropparna, hans automatiska reflex är att dra inåt när det kommer något i näsan och då kommer det ner i svalget. Fy tusan, jag själv avskyr att ta nässpray av just denna anledning. Då är jag hellre täppt i näsan. 

Jag vill att han ska må så bra som möjligt så jag bortser från detta och ger dem ändå. Han skriker i några sekunder men sedan är han så nöjd, så nöjd. Väldigt härligt! 

Innan Elliot kom till världen var jag & Victor en sväng till Ullared för att handla förbrukningsvaror till hemmet och vår blivande bebis. Där sprang vi på NäsFrida och när jag såg den kom jag ihåg att jag någon gång hört att det är en väldigt bra sak att ha hemma när man har spädbarn. Vi slängde ned den i varukorgen och plockade samtidigt ner några extra filter. Det är jag glad för nu. 

En kväll när han var lite mer rosslig än tidigare bestämde vi oss för att hjälpa honom ytterligare. Vi plockade fram vår NäsFrida, läste igenom instruktionerna och sedan lämnade jag över "görandet" till Victor. Jag visste direkt att jag skulle vara alldeles för mesig för att det skulle göra någon nytta.

Det gick sådär, Elliot gallskrek och det var inte lätt att pricka näsborren. Ännu svårare att faktiskt hålla kvar sugen och lyckas suga ut något innan han ryckte bort huvudet. Nu när vi använt den kanske 5 gånger inser vi att även Victor var lite för försiktig första gången. Nu håller han Elliots huvud lite mer bestämt och suger bra mycket hårdare. Jag står bredvid men tittar bort och håller för öronen. 

Jag tycker det känns fruktansvärt att göra något som får mitt barn att börja gråta... även fast jag vet att det är för en god sak, att det blir mycket bättre och att han blir lugn bara några sekunder senare. 

Skönt att vi är två och att Victor är såå mycket bättre än mig på saker som detta. 

Här finns ett filmklipp på hur NäsFrida används. 

Jag är så glad att vi köpte den här manicken och jag rekommenderar den verkligen. Den är enkel att använda (om man inte är lika mesig som mig), känns säker, är lätt att ta med och göra rent. 

Är det någon av er som läser som har använt den här? Vad tycker ni? 

Arena Älvhögsborg - förälder/barngympa

Den 15 oktober åkte jag och Elliot ner till Arena Älvhögsborg för att vara med på deras förälder/barn-gympa. Elliot var då 5 veckor och egentligen borde väl barnen vara åtminstone 5 månader för att kunna tillgodogöra sig "träningen" och få ut något utav det.
Jag resonerade som så här:
* Jag mår väldigt bra och känner att jag vill prova på något annat än appen MammaMage.
* Det är träning som är anpassad för "mammor".
* Elliot är väldigt enkel att ta med sig på saker och ting.
* Elliot tycker om musik och när det är ljud runt omkring honom.
* Fokus ligger på barnets bästa och det är fritt fram att avbryta träningen och ta hand om sin bebis; amma, byta blöja, trösta osv. Är det någonstans jag ska prova så är det väl där?

Material och bebis "framplockat"

Passet började klockan 10 och vi var där cirka 20 minuter innan. Elliot somnade i bilen och fortsatte sova när jag lade över honom i vagnen. Det kändes fel och lite osäkert att väcka honom så jag bar in hela liggdelen i salen och plockade sedan fram pilatesboll, pilatesring, mattor, vikter och gummiband.  Lade även fram en filt och lite "underhållning" till Elliot.

Träningen drog igång och efter uppvärmningen bestod passet av 10 stationer som utfördes av alla samtidigt på den egna platsen. I flera av övningarna var bebisarna inkluderade och det verkade riktigt mysigt för dem som kunde "använda" sina barn som vikter m.m. Elliot var såklart också mysig men på ett annat sätt. Han sov den första halvtimmen och sedan låg han på sin filt och tittade i taket och på mig någon gång ibland. Positivt var att jag fick möjlighet att köra alla övningar tre gånger. Tackar!
Efter passet "knöt Elliot kontakt" med Elton och Folke som också var där och tränade. Kul!

Veckan därpå åkte vi ner igen. Det blev ett liknande scenario och han sov i typ 20-25 minuter av passet. Sedan låg han på sin filt igen och var lite mer intresserad av mig, hurra! Jag justerade några övningar för att anpassa dem efter hans ålder och det faktum att han inte är helt stabil i nacken ännu. Han skötte sig exemplariskt och var väldigt nöjd efteråt. Låg och jollrade i vagnen medan jag hann duscha och göra mig iordning och sedan somnade han medan jag och Jojjo gick till Swania och åt lunch. Vaknade först när det var dags för dessert. Mammas duktige kille!!

Träningspass nummer 2.
Klädd i bodyn som moster Annelie målade på babyshowern vi bjöds på innan han kom till världen. 

I tisdags kom ett sms från Ida (Eltons mamma) som är instruktör för förälder/barngympan. Elton var förkyld och de behövde en ersättare till passet. Angela (Folkes mamma) hade inte möjlighet och Ida ville därför kolla med mig och Elliot innan de tog beslut om att eventuellt ställa in passet. Jag avvaktade någon timme med att svara då jag tyckte att Elliot blivit lite rosslig och var osäker på om vi skulle våga lova något. Planen var sedan tidigare i veckan att åka ner som deltagare men då kan man ju bara avboka om det kommer något i vägen. Senare på dagen rosslade det inte längre och han var pigg och glad så när Ida ringde svarade jag att vi kunde ställa upp.
Dags för Elliot att göra debut som instruktör =)

Natten mellan tisdag och onsdag var den första natten sedan BB som han inte kunde sova. Vi var vakna mellan 02.50-07.15 (någon tupplur på 10 min här och var) och jag började fundera på om någon av oss skulle orka åka och vara dugliga som instruktörer. Elliot vaknade kl 08.45 och var återigen på bra humör. Han fick i sig lite "mat", dock mycket mindre än vanligt, och jag hann slänga i mig lite flingor med mjölk. Den närmsta halvtimmen lyckades han spy ner både mig och sig själv rejält två gånger och lite lättare en gång. Det blev också ett klädombyte i samband med blöjbyte utan att gå in på detaljer. Vid det laget började jag bli lite stressad, skulle vi komma iväg?

Det gjorde vi och vi klev in i salen när det var 15 minuter till start. Tog återigen in hela liggdelen för han såg lite småtrött ut. Plockade fram allt material och förberedde musiken. För enkelhetens skull hade Ida mailat passet till mig så att det inte blev massa nytt för deltagarna och tidskrävande för mig att komma på - känns inte som ett pass man slänger ihop. Viktigt att tänka på vad som är bra för den här typen av målgrupp. I samma stund som jag satte på musiken somnade Elliot och han stensov hela passet. Han var så lugn att jag vid några tillfällen fick kontrollera att han andades (denna ständiga oro). Det gjorde han!

Det var väldigt roligt att få kliva in i instruktörsrollen igen även om det är ett väldigt annorlunda pass i jämförelse med t.ex. kettlebell, BodyCombat och CrossFit som jag är van vid. Fick dock en lyckokänsla i kroppen av att få "göra nytta" och av att se alla glada bebisar som jollrade gott och i vissa fall skrattade högt när mammorna lyfte dem högt upp eller busade med dem medan de tränade triceps. Tänk vad härligt när Elliot får vara mer delaktig, jag tror han kommer älska det!
Det kommer i varje fall jag att göra - är det aktuellt med en sådan här grupp på vårschemat tro?

Debut som instruktör! Ganska avslappnad i rollen =)

Wrapped in fleece

För 1-2 veckor sedan var hela lilla familjen ute på Överby för att ta beslut om inredning till vårt blivande badrum. Vi började kika redan i somras men nu var det alltså dags att komma till skott.

Det blev handfat, spegel och kommod från Kvik. Vi kommer antagligen komplettera med ett sidoskåp samt en stående spegel längre fram men vi vill först se hur mycket utrymme vi egentligen har att röra oss med. Kvik hade inte de blandare som vi önskade så de fick vi beställ från nätet. Spännande! 

När Victor slutförde affären smet jag och Elliot in på Team Sportia. Jag älskar sportaffärer och kan lätt fördriva ganska mycket tid där. Inköp av nya inspirerande träningskläder får vänta tills jag får besked om att det är fritt fram att köra på igen. Dessutom väntar jag till jul/nyår då det kommer vara rea på sådant som i mina ögon kommer kännas nytt. Får tänka på att det är en annan typ av inkomst nu plus att renovering av badrum inte är direkt gratis.

Råkade "springa på" den här fina fleecetröjan. Jag har inte känt att jag behöver en ny fleecetröja men däremot behöver jag praktiska amningskläder. Perfekt! Bara att slå sig ner, knyta upp och börja mata. Dessutom verkar det som att man kan skyla sig lite med den. Jag är nämligen inte helt bekväm i att amma offentligt (ännu). Den kommer även vara funktionell och varm under höstens promenader. Tyckte även att priset var helt ok. 

Idag fick jag ett sms att Team Sportia har 25% på allt i butiken för att de firar 25-årsjubileum. Typiskt, men å andra sidan kanske den är slutsåld och då spelar ju procenten ingen roll. Kanske hinner ut till Överby imorgon och göra ett eller annat fynd... något behöver jag väl?