9 månader

Mor!
Förälder!
Vårdnadshavare!

För nio månader sedan förändrades mitt liv på ett fantastiskt sätt. Vår underbare Elliot kom till världen efter att ha tillbringat lika lång tid inuti mig som han nu funnits på utsidan. Människokroppen är ju helt galet, ofattbart makalös och jag fascineras över dess förmåga att skapa liv och att det trots allt så ofta går bra. En liten störning under celldelningen kan kan få förödande konsekvenser och det var läskigt att ge sig ut i detta opåverkbara tillstånd som alltså kallas graviditet.

Saker och ting skedde i min kropp utan att jag kunde göra något åt det. Det var otäckt men också spännande. Allt annat försöker jag organisera och kontrollera men har hände det saker vecka för vecka och jag kunde bara förundrat titta på och tillsammans med Victor läsa i böcker och appar om att organismen i min livmoder nu var som en jordnöt, sedan som ett päron osv... Ju mer jag tänker på hur mycket som sker där inne desto mindre förstår jag mig på detta mirakel.

9 månader var en lång tid att vänta på något som man inte riktigt visste vad det var, ändå känns det som att jag var gravid en väldigt kort tid och jag hann aldrig tröttna på det. Tror jag, kanske minns det jag vill minnas?? Jag vet att jag saknade att få träna hårt men i övrigt tyckte jag det var mysigt. Vi planerar inga fler barn just nu men jag kommer på mig själv att på riktigt bli avundsjuk när jag ser folk som är gravida eller bär runt på en helt nyfödd liten krabat.

9 månader efter förlossningen känns Elliot som en självklar del av vårt liv men allt känns ändå fortfarande nytt. Det sker nya saker varje dag, den ena fasen avlöser den andra. Man anar en ny förmåga och helt plötsligt är den där och/eller ersätts av en ny... Det går såå fort! Alla som har egna barn uppmanade mig att verkligen njuta av tiden och ta en dag i taget eftersom tiden kommer flyga iväg. Visst, visst sa jag och tyckte att jag förstod, men det här är galet. Jag umgås med Elliot säkert 20 timmar om dygnet (sovande till viss del såklart) och ger honom så mycket uppmärksamhet jag kan, ändå känns det som att jag inte ser när han utvecklas... Ena morgonen märker vi att han är på väg att ta sig an en ny förmåga och redan nästa dag kan han bemästra den mer eller mindre. Detta sker dessutom utan att vi instruerar honom hur han ska göra. Han härmar såklart det han ser oss göra men vi kan ju inte förklara hur han ska göra för att lyckas och en hel del grejer är nog bara inprogrammerade i vår fantastiska kropp. Jag tror till exempel inte han har sett oss vända eller rulla runt speciellt ofta, hihihi.

Att han lär sig helt på egen hand är väl kanske en sanning med modifikation, självklart underlättar vi hans lärande genom att uppmuntra framsteg och hjälpa till där vi kan. Jag tycker dock ändå att det är fascinerande med deras vilja till utveckling och deras oändliga tålamod. Jag kan ju bli frustrerad om jag inte får upp den sista maten på gaffeln på andra försöket men Elliot, och säkert alla andra barn, kämpar och kämpar för att få i sig ett litet riskorn med sitt nyfunna pincettgrepp. Coolt!

De verkar heller aldrig tänka negativt om sig själva. Elliot kan t.ex. inte krypa ännu och trots att vi försöker få honom att lära sig (kryper runt hemma på golvet) verkar han väldigt nöjd med att åla på sitt egna sätt. Han tycker sig dessutom redan kunna gå och lägger inga tankar på att han håller stenhårt i våra händer och att benen titt som tätt går i kors. Nejdå, han är ju upprätt och kommer framåt!! 

Jag ska försöka anamma denna livsinställning lite mer och se hur mycket mer jag faktiskt lyckas med... 

Under 9 månader förändrades min kropp och allt registrerades genom besöken på MVC. På egen hand tog vi dessutom ett foto på magen i profil varje vecka. Den 9 september 2014 kom Elliot till världen och tjoff var denna dokumentation finito. Nu registreras hans utveckling och hur många foton det blir om dagen vågar jag inte kontrollera. Ingen konstig förändring egentligen men det hade ju varit lite intressant att även följa kroppens återhämtning stegvis. Jag tror att jag är back in business och fysiskt redo att köra på som innan med träning men jag märker att jag prioriterar annorlunda nu (trodde jag aldrig) och väljer Elliots "bästa" framför att åka iväg varje kväll. Den träningen som blir av njuter jag desto mer utav. 

Min kropp har förändrats av att bära och nära ett barn. Om det är vad vågen visar som är viktigt så borde jag vara nöjd. Jag väger bra mycket mindre nu än innan jag blev gravid och jag är på den vikt jag tidigare önskat gå ned till. Antagligen var det aldrig någon stor önskan för jag tog aldrig tag i mig själv för att nå dit och nu när jag är där så bryr jag mig inte. 

Jag har tappat mycket muskler och det stör mig faktiskt. Dels för att jag är klenare på träningen men också för att inga kläder sitter som de ska. I-landsproblem jag vet, men det är inte roligt att prova igenom en hel sommargarderob och ha två-tre plagg som inte åker av eller sitter tajkon. 

Nu ska jag ju tänka mer positivt och helt enkelt lösa "problemet" med att bygga upp delar av min kropp igen! 

De som går i varje fall, omformationen av brösten är bara att acceptera! 

Det här tog sin lilla tid som vanligt. Elliot har säkert utvecklats massor under tiden och jag får spana in på vilket sätt. Ser fram emot kommande 9 månader som säkerligen bjuder på en massa härligheter.