Mammagris

Vår lille Elliot har blivit en riktig liten mammagris.

Jag har en ganska länge legat på Elliots pluskonto när det gäller nattning och tröst men sedan en knapp månad tillbaka har han utvecklat detta till att gälla närvaro. Är han hos mig så går det mesta bra oavsett om vi är på babysim, besöker nya miljöer eller träffar nya människor. Det funkar hos Victor också, men inte riktigt lika frekvent. Han vill gärna ha koll på var jag befinner mig och blir lite orolig när han inte ser eller hör mig. Det kan räcka att jag går ner och hänger tvätt eller duschar. 

Visst, det är roligt att vara omtyckt men det är liksom inte hållbart i längden och jag tycker lite synd om Victor. Enligt Elliot är han ena stunden världens roligaste pappa som kan busa, mata och till och med "natta", medan han i nästa inte är alls lika bra som mamma. Detta visas klart, tydligt & bestämt.

En av många mysiga stunder

De första 4-5 månaderna sov Elliot väldigt bra, och med det menar jag att han sov i sin egen säng och oftast hela nätter utan att vakna. En kombination av att han var förkyld och började använda nappen mer samtidigt som han lärde sig att vända från ryggläge till magläge gjorde att sömnen blev mer orolig och vi lät honom sova mellan oss några nätter. Han somnade då snabbare och vi kunde vända rätt honom och/eller stoppa i nappen utan att själva "vakna på riktigt". 

För kanske tre veckor sedan testade vi att natta honom i hans säng igen men den var nu inte lika poppis. Det kändes som att han förstod att vi skulle "försvinna" och han började hålla fast i ett finger, dra tag i mitt hår eller gosa kind mot kind. Tre sätt som också innebär att han märker när vi går därifrån och då vaknar... För att undvika snedbelastning, ryggskott eller andra trevliga åkommor tog vi tillbaka honom till vår säng och nu i skrivande stund slår mig tanken att det också var då det mammiga verkligen började. Hur nära mig kan han egentligen sova? 

Hans händer är i min mun, i min näsa, slår och klappar mig på kinderna, drar i mitt hår och håller på tills han hamnat så nära att jag funderar över om han verkligen får luft? Jag tycker också det är mysigt att vara nära, men han reagerar på minsta lilla rörelse och börjar då om hela komma-nära-processen... Han gör detta i sömnen så han är ju utvilad på morgonen, men både jag och Victor vaknar och försöker få honom att bli lugn och stilla igen. Amning är då ett säkert kort men det vill jag inte göra hur många gånger som helst, två gånger per natt tycker jag räcker. 

Elliot lägger sig fortfarande sent på kvällen och just nu är det tur eftersom jag typ blir fast i sängen med honom när jag nattar. Han lägger sig oftast mellan 21.30-22.00 och det är egentligen en perfekt tid för mig som lätt är uppe för länge... jag hoppas dock det ser annorlunda ut när han börjar lägga sig klockan 19. Det känns som att det är då min kväll börjar, ibland tränar jag till 20. 

Lite mys efter maten, enligt Eliot är jag nu väldigt långt bort!

Mammagrisen får väl helt enkelt hålla på, 5-9 månader är tydlig en känslig tid i utvecklingen och de behöver extra mycket trygghet. Antagligen beror det på att de börjar förflytta sig samtidigt som de blir medvetna om vem som är vem och då också vet vem de vill hålla koll på och ty sig till. 

Det kommer komma en tid då han inte vill vara hos mig alls, en tid då pappa är det absolut bästa som finns. Därefter kommer säkerligen också en tid då ingen av oss duger och vi är de mest pinsamma och jobbiga människorna på jorden så jag ska passa på att njuta, utan att spä på beteendet. 

För sömnens skull behöver vi nog få honom att åtminstone sova själv mellan oss. 

Att ligga still i samma position en hel natt och undermedvetet vara lite spänd är inte superskönt och trots att han fortfarande sover bra och vi inte går upp förrän 8.30-9.30 så känner jag mig aldrig lika utvilad som tidigare. Han är dessutom vaken mer på dagarna så det finns inte många tillfällen att ta en liten tupplur... ojojoj, så synd det kan vara om mig alltså. 

Nä, nu är det dags för nattning. Blir faktiskt lite sömnig av allt prat om sömn och närhet. 

Antagligen har ni blivit det också men om ni läst ända hit så får ni sova så gott!