Vätternrundan 2012

Fredagen den 15 juni 2012 klockan 20.14 var det dags för Vätternrundan. Ett cykellopp som jag länge fasat för. Min oro har mest cirkulerat kring tristess och skav, baserat på erfarenhet av Halvvättern 2011. Det visade sig vara helt andra saker som satte käppar i hjulet längs resan. Fredrik hämtade mig strax efter 12 och vi tog svängen förbi Sportson där vi hämtade min cykel. Därefter fortsatte vi till Motala med ett litet lunchstopp - pastasallad i massor. Jag imponerade på mig själv genom att vara vaken nästan hela vägen, råkade kanske slumra lite i tjugo minuter... Fredrik hittade en perfekt parkering på gångavstånd från starten och mässområdet. Drygt 4 timmar till start och vi hann hämta ut nummerlappar, shoppa i Team Sportias tält, blir nervösa, byta om samt fixa till cyklarna. Det är inte en grej som ska med när man vill vara förberedd på solnedgång, natt, gryning, regn, vind och en väldigt lång stund på cykelsadeln. Dessutom vill man ha med så lite extra vikt som möjligt. Svår ekvation, men jag tycker faktiskt att jag lyckades rätt så bra. 

Redo för start -  1 timme kvar 

Jag hade följande på mig:

* Cykelskor + överdrag/regn- och vindskydd från Craft 

* New Line långa kompressionssockor 

* Craft cykelbyxor med padding

* Craft underställströja (tvekade först men är mer än nöjd med detta beslut)

* Craft cykel t-tröja (herr) 

* Bandana - runt hals och nacke

* Solglasögon med två olika linser 

* Cykelhandskar 

* Hjälm 

Detta hade jag med mig: 

* Långa löpartights från Nike 

* Craft underställsvantar 

* En extra bandana (till huvudet)

* Torra strumpor

* Två slangar 

* Pump

* Vattenflaska 

* En liten plastpåse med ringblomsalva

* Stift med Arnicasalva

* Enervit GT Sport (ska motverka kramp)

* Dumlekolor och Minisnickers (bästa packningen) 

* Ipod med musik och ljudbok (användes ej)

* PowerBar Gel Blasts (blev rekommenderad av cyklist i kassakön)

Brukar aldrig kunna äta/dricka gel och liknande men de här funkade bra och var grymt goda. Glömde dem under loppet och smakade första gången i sista depån så jag kan inte yttra mig om effekten. 

Som ni förstår så genomförde både jag och Fredrik Vätternrundan och jag kommer i detta inlägg försöka beskriva känslan/känslorna längs loppet, med utgångspunkt i depåer och tidavläsare. 

Längs vägen kontrollerades vår tid vid fem tillfällen, förutom start och mål. 

Starten gick som sagt 20.14. Vi kom iväg bra och fick upp ett rätt så högt tempo. Hade ingen display att kika på men kan gissa att vi rätt ofta låg på cirka 30km/h. Det är snabbt för att vara mig. Jag hade lovat att försöka hänga med i klungorna och jag tyckte det gick fint. Fredrik L och Fredrik W (instruktör från Älvhögsborg som startade samtidigt som oss) drog ifrån och hakade på nya klungor i ett rasande tempo och jag kände att jag inte riktigt hängde med dem så jag anslöt till några tyskar. Blev lite orolig över att tappa bort dem så tidigt men anade att första depån närmade sig och hoppades på att hitta dem där. Trampade på utanför den tyska klungan, de var inte så stabila så jag vågade inte ligga nära. Såg en skylt med texten DEPÅ 100 m (Hästholmen) men tyskarna svängde inte av och jag kunde därför inte heller svänga av och sedan kändes det skumt att vända om och cykla in igen. Jag fortsatte alltså att trampa på och fick en liten dipp när jag insåg att jag skulle få klara mig på egen hand resterande 25.6 km. Inte kul!! Efter bara en liten stund hör jag mitt namn, där kom Anette från Älvhögsborg och hennes pojkvän cyklande. Lycka!! Jag skulle inte bli ensam! Vi höll ihop medan solen gick ner och längs vägen blev vi peppade av grupper som satt och grillade längs vägen, en riktigt, riktigt trevlig fredagkväll med en viktig fotbollsmatch för Sverige. Avundsjuk? Ja, lite måste jag nog erkänna. 

Cyklade igenom Gränna (mysig liten stad) och strax därefter var det en DEPÅ och nu var det dags för mig att både äta och dricka lite. Herregud 8 mil avklarade utan paus och på 2 timmar 40 minuter! WOW! Fick lite hopp om en bra nybörjartid och fick ännu mer energi. Jag följde Fredrik via Vätternrundans SMS-tjänst och precis när jag klev av cykeln i depån plingade det till att Fredrik nu var i Gränna. Det stämde mycket bra och vi återfann varandra i depån!!! Jippi! 

Hoppade på cyklarna igen och bestämde oss för att hålla ihop. 27km till Jönköping och det kändes fortsatt bra. Midnatt närmade sig och i vissa skogspartier var det riktigt mörkt. Tempot skulle visst hållas ändå och det var bara att följa de små lyktorna på alla cyklar. Läskigt men mysigt! I Jönköping fick vi mos, köttbullar, lingonsylt och MJÖLK. Åh, så gott! Me like! 1/3 avklarat och jag kände mig otroligt pigg och fräsch. Inget skav och ingen tristess!! I Jönköping drog jag dock på mig långbyxor för att inte bli kall under natten. Det var ingen tidkontroll i denna depå men det kändes som att vi fortfarande låg väldigt bra till. 46 km till nästa depå som jag tror heter Bankeryd. Längs vägen kom det någon enstaka regndroppe och  vi började ana att det regn som nämnts i alla väderprognoser nu kommit till oss. Vi fortsatte och tänkte att ju fler mil vi lagt bakom oss om det blir värre desto bättre. Tryck och dra, tryck och dra! Om jag har räknat och kollat rätt så hade vi i Bankeryd cyklat 138 km på 5 timmar 8 minuter! 

Fredrik Wikman var både pigg och stark så här någonstans drog han ifrån mig och Fredrik som började känna att vi aldrig cyklat längre än 15 mil (i varje fall inte jag). Vi höll ett fortsatt tempo men det började kännas att man varit ute ett tag. Dock inte ingen dipp i humöret och det förvånade mig eftersom jag hade X antal dippar och periodvis tyckte det var pest och pina att cykla när jag genomförde HalvVättern 2011. En positiv överraskning och jag lät detta ge mig energi. Mina dumlekolor gav också otroligt mycket energi. En lite kola i varje depå höll blodsockret uppe! 

Nästa depå och tidkontroll var Hjo. Där bjöds det på mat och frukost, INOMHUS! Ojojoj. Vilken känsla att få sätta sig ner med sin tallrik vid ett bord. Egentligen var jag inte så jättehungrig men hade redan innan bestämt att jag skulle äta så fort tillfälle gavs, om så i förebyggande syfte. När min bit av den lasagne som serverades låg på tallriken slank det dock ner utan problem. En lite lurig depå, den liksom lockar om hur gött man kan ha det och jag kan tänka mig att flera bestämmer sig för att bryta när de sitter och har det lite gött. Då lockar cykelsadeln och en kall natt inte jättemycket. För att inte gå i fällan åt vi upp, besökte toaletter och smörjde nacken med mitt nyinköpta stick med liniment. Riktigt bra! Nästan i klass med RUMPRÄDDAREN som verkligen höll vad den lovade. 

I Team Sportias tält köpte jag ett litet kit som jag blivit rekommenderad. Ringblomsalvan kallas även RUMPRÄDDAREn och den ska smörjas i cykelbyxorna eller direkt på huden i "sadelområdet". Den har en mjukgörande och lite elastisk effekt vilket gör att man inte får skav på samma sätt som annars.
Jag var skeptisk men den var grym. Arnicasalvan är ett liniment som även går att använda vid massage. 

När vi lämnade Hjo kom regnet. 

- Ok, cirka 12 mil kvar och antagligen regn hela vägen. Vad gör vi? 

Jo, vi trampade vidare och efter cirka 1 mil var vi genomvåta och skrattade mest åt eländet. Tog oss till Karlsborg där vi drack lite varm te och ljummen blåbärssoppa för att få upp lite värme. Passade även på att hoppa och skutta lite för att få cirkulation i fötterna som nästintill var borta. Suck! Vi tyckte nog båda två att det var pest och pina men knep ihop för att inte dra ner stämningen. Det blir ju inte roligare om vi börjar gnälla liksom... Till nästa depå, Boviken, var det dessutom "bara" 23 km och det är ju ingenting i sammanhanget. Tillbaka till cyklarna och upp på sadeln igen. 

-Ajajajaj, vad nu?! Så stel, så kall, så ont i knän. Trampa, aj, trampa, aj....  

Behöver jag säga att tempot drogs ner avsevärt i samband med regnet? 
Dålig sikt, ont i leder, lite rädsla för blöta vägar och allmänt mindre energi. 

Efter tidtagningen innan Hjo, Nätbäcken(?), var det ingen tidkontroll på 86 km och jag kan tänka mig att många av de som följde oss via sms trodde att vi brutit loppet när de inte fick något sms på de 5 timmar som dessa 86 km tog. Det hade vi inte, vi frös bara väldigt, väldigt, väldigt mycket. 

Tidsuppfattningen var som bortblåst efter Karlsborg och nu handlade det bara om att "överleva", att genomföra loppet och försöka kontrollera köldskakningarna i kropp, fingrar och ansikte. I Boviken var det väldigt nära att vi bröt loppet. Fredrik såg ut att ha lämnat sin kropp, hans ansikte var liksom tom och det såg faktiskt läskigt ut. Nu i efterhand förstår jag att jag också såg väldigt skum ut. När Fredrik tyckte att vi skulle bryta trodde jag nämligen att det var på grund av hur han kände sig, men han kom med förslaget när han såg hur jag skakade. Det kunde vara farligt att fortsätta eftersom det knappt gick att växla och styra ordentligt. Att trampa var en pina men det gick i varje fall. Vi försökte återigen få i oss lite varm dryck, men innehållet i koppen skvalpade typ över för att man huttrade så jäkla mycket. Brrrrr! Vi sökte också skydd under ett tält, och där var vi inte ensamma. Ett flertal cyklister som brutit försökte hålla sig varma i väntan på bussarna tillbaka till Motala. Det har aldrig varit så många som brutit och transportresurserna var inte riktigt tillräckliga, väntetiden var cirka 2 timmar. OH NO!! Det gör jag bara inte - då cyklar jag hellre långsamt och går i mål på riktigt!! Medan vi stod och vägde fram och tillbaka i tältet såg vi hur en kille fick värmande fotmassage av två massörer. Vi tvekade inte en sekund utan ställde oss direkt i kön. Har ingen aning om hur länge vi blev kvar i Boviken, men denna lilla behandling on the way räddade vår resa. De torkade rent våra fötter, knådade dem lite varma och masserade in ormsalva. Därefter fick vi bandagestrumpor runt fötterna och upp på vaderna. Avslutningsvis fick vi även bullpåsar runt fötterna och sedan ner i dyngsura skor igen. Hos "bulltanterna" bad vi även om påsar som vi satte över vantarna och sedan segade vi oss iväg. Det regnade nu ännu mer men det kändes lite bättre när fötterna vaknat till liv igen och vi småpratade till och med en liten bit. Det var 30 km till nästa depå och riktigt så länge höll inte energin. När vi närmade oss Hammarsundet var vi redan dyblöta igen och vi kunde hälla flera deciliter vatten ur påsarna runt händerna. Vi behöll dem ändå, de skyddade mot vinden.

I Hammarsundet fyllde vi på med mer varm dryck och nickade instämmande till varandra. Vi fortsätter. 40 km kvar. Vi kommer att klara det! Och avtar inte regnet något?? Bara 17 km till sista depån men det kändes mycket längre. Nu värkte knäna bra mycket och jag kunde inte bestämma mig för om det var bättre med mycket motstånd och mer smärta, färre gånger, eller om lågt motstånd och fler tramp, tätare smärta var att föredra. Ont gjorde det oavsett. Mellan tidkontrollerna Aspa och Medevi var det 22 km men det tog nästan 2 timmar. Herregud - tur att vi inte hade någon tidsuppfattning. Rullade vi ens fram? Vi måste ha stannat väldigt länge i depåerna...

I Medevi möttes vi av uppehåll, levande musik och reportrar från Corren som haffade oss för en intervju. Att vi släppt tankarna på en bra tid märktes av när vi käckt och glatt lät damen fråga på fråga och sedan ställde upp på en bild där vi har "armbrytning" på min sadel. En sista vetebulle och sedan var det 23 km kvar. 23 små ynka km av 300 km. I motvind men uppehåll och en liten tendens till sol.
Vi njöt! Vi berömde varandra! Vi behöll det lugna tempot och jag tror vi kom i mål med ett leende trots en mycket lång sista mil. En highfive innan vi passerade mållinjen och jag tackade gudarna för att jag slapp genomföra detta lopp på egen hand och hörde redan en lite fågel kvittra:
- Visst ska du göra det igen, med mer träning och bättre väder?? 
Jag sköt undan dessa tankar och låter de gro något år eller två. Jag ska njuta av att jag trotsade vädret och fullföljde loppet trots totalt 16 mil träning. Vi är nu halvvägs igenom vår Svenska Klassiker och nästa moment blir Vansbrosimmet den 8 juli! Jag har varit orolig för att frysa under simningen men det kan inte ens vara i närheten av hur kallt detta lopp var. Brrrr. Nästan så jag fryser bara jag tänker på det. Fy sjutton alltså. Vad skulle man haft på sig??

LYCKLIGA deltagare av VÄTTERUNDAN 2012 - vi gjorde det! 

Hemresan gick bra. Knäna värkte och ljumskarna var lite stela men annars kändes det väldigt bra. På kvällen var det smärtsamt att sig upp och ner i soffan så jag höll mig så stilla det bara gick. På söndagen däremot var även knäna ok men jag avstod från träning och lät kroppen vila. Skönt, kroppen är en fantastisk manick, som klarar av mer än vad man tror. Imponerande!!

Bra jobbat alla som cyklade och tusen tack till Fredrik L för gott samarbete, till Anette och Ronny för pepp när jag trodde jag var själv och Fredrik W för bra draghjälp i början och skjuts hem. Tack också alla som följde oss via sms. Jag ville inte att ni skulle få ett "hon-har-brutit-sms" så ni stöttade mycket bra. Tack också Victor och Mika som skickade en peppbild mitt i natten. Me like!!