Tre månader sedan jag var inne och skrev här... jag är inte redo att avsluta bloggen så jag tänker att jag haft en längre paus och att det kommer att bli sporadiskt skrivande om större saker.
En stor sak är att vi i TKSK, Trollhättans Kettlebell Sportklubb, nyligen arrangerade SM i Long Cycle. Vi var arrangörer 2013 men nu, 17 oktober, var det alltså dags igen.
Kettlebell som sport är fortfarande litet i Sverige så det är en vågskål i hur man ska ta sporten vidare. Å ena sidan behöver vi höja nivån/svårighetsgraden/kraven så att det krävs träning för att kunna delta, lite oseriöst om första tillfället att lyfta blir mitt i ett Svenskt mästerskap. Å andra sidan måste vi hitta en nivå så att aktiva lyftare känner att det är möjligt att delta, risken är annars att det blir en tävling för några få en klubb inbördes beundran.
Till årets SM gjordes några förändringar:
* två klot för damer 2x12kg eller 2x16 kg (tidigare 1 klot; 16, 20 eller 24 kg)
* tyngre klot för herrar 2x24 eller 2x32 kg (tidigare fanns 2x20kg samt 2x28kg)
Då tanken med sporten är att lyfta så tunga klot så korrekt och länge som möjligt (10 min max) tog vi också ett beslut att ändra i poängsättningen för de olika klotvikterna. Tyngre klot skulle premieras för att undvika taktiska val att välja lättare klot och "kötta på". Vid tävlan med lättare klot fick lyftaren 1 poäng/reps och vid tävlan medan tävlan med tyngre klot gav 3 poäng/reps.
 |
| Speciell känsla sekunderna innan startsignal |
Om man bortser från några små missar från min sida under fredag kväll och tidig lördagsmorgon så flöt tävlingen på riktigt bra och vi höll de tider vi angivit på minuten. Det tycker jag är både viktigt och proffsigt, både för arrangörer, publik och deltagare. Jag tycker om att ha full koll på allting men det har blivit betydligt svårare sedan Elliot kom till världen och det var väl inte optimalt att Victor jobbade hela denna helgen. Jag hade alltså med mig Elliot under förberedelserna på fredag kväll och på lördag fram till 45 minuter innan tävlingsstart. Han pockade på min uppmärksamhet typ hela tiden och det var svårt att hålla fullt fokus på det man höll på med för tillfället. Lite lätt disträ...
När barnvakten kom och hämtade Elliot kunde jag landa i att det var SM och att det skulle bli bra.
 |
| Min flight har dragit igång. |
Det svåraste när man arrangerar tävlingar i kettlebell är domarfrågan. Vi har nästan inga "renodlade" domare, alltså personer som bara dömer utan att varken tävla själva eller coacha andra (typ vår Daniel Haag). Om vi hade haft fler sådana personer hade det inte behövt vara en svårlöslig ekvation när man ska göra ett startschema. Vi lyckades få till en bra lösning där domarna fick gott om tid till sin egen flight samtidigt som de inte dömde någon lyftare när som någon från deras klubb tävlade.
Tyvärr blev det några bortfall på domarsidan vilket krävde justeringar i ordningen och därefter blev det några förändringar i viktklass och då blev det svårt att få till det lika bra igen. Tur att vi alla är flexibla och anpassningsbara, stort tack till alla er som var domare och läser detta.
 |
| Här insåg jag att jag höll ett jämnt 11-tempo. |
Nog pratat om tävlingens upplägg, jag skulle ju skriva för att reflektera om min prestation.
Fast i och för sig så speglar nog detta inlägg mina tankar ganska bra. Jag var nästan mer spänd och förväntansfull över hur tävlingen som arrangemang skulle gå än mitt lyftande...
Hur som helst. Sist jag deltog i SM var alltså 2013 här i Trollhättan. Då tävlade jag med 24 kg i OALC (One Arm Long Cycle). Jag gjorde personbästa och körde på i drygt 7 minuter. På plats bestämde jag mig direkt för att nästa mål var att klara 10 min med god teknik, stabilt tempo och jämn fördelning på höger och vänster sida. På SM 2014 var jag enbart med som coach eftersom jag under detta år blev gravid och fick Elliot. Han var 3 veckor när vi var i Östhammar och det kändes lite tidigt med tanke på kejsarsnitt och regler kring lyftande efter ett sådant ingrepp.
Inför årets SM var min ambition den samma, att lyckas träna upp mig med 24 kg.
Ganska snart efter att vi tog bollen att vara arrangörer dök diskussionen om damernas lyftande upp.
I olika forum på Facebook framfördes tankar kring att det är dags för damer att också lyfta med två klot och då majoriteten (av dem som skrev och var aktiva på FB) röstade för två klot blev det så.
Jag stod såklart för vårt beslut, men blev tveksam till om jag själv skulle tävla med tanke på att vi knappt kört med två klot på våra träningar i TKSK. Samma dag som beslutet togs testade vi för första gången på riktigt och det var banne mig kul, dock en helt annan sak mot att lyfta ett klot.
Efter detta tillfälle har inställningen till tävlan i SM varit som en berg- och dalbana. Ena träningen känns det lätt och väldigt bra medan det nästa gång kan kännas helt omöjligt att få till tekniken och då blir det genast en mer negativ inställning...
I somras började Elliot tycka om att gå, inte själv utan med hjälp av mina två händer som stöd.
Jag är speciellt lång, men att gå runt så hela dagarna var inte gott för ryggen. När jag sedan gick till träningen och gav mig på LC med 2x16 kg fick jag inte till tekniken alls och fick såklart väldigt ont i ländryggen. Tog då beslutet att gå tillbaka ett steg, börja från grunden och fokusera på teknik, rytm och andning med 2x12 kg. Så rätt! Genast blev träningen roligare och all stress försvann.
Med tre månader kvar till SM kändes det rimligt att hinna vänja kroppen vid två klot och stå 10 min.
Tidsbrist/ny fas i livet/prioritering - jag vet inte vad jag har för anledning men träningsmängden är under all kritik. Det har liksom bara blivit de tillfällen då vi kör LC med TKSK på måndagar så i snitt kan man väl säga 15 min LC i veckan... Det är typ ett under att vi alla lyfter så bra som vi ändå gör.
Självklart är det bättre än ingenting och det är så himla kul att träna tillsammans med övriga i TKSK.
 |
| Både jag och Erika gjorde personbästa på SM. |
Jag väger ganska mycket mindre nu än vad jag gjort vid tidigare tävlingar så förutom att jag fick nya motståndare fick jag också starta i en tidigare flight. Ganska gött att inte vara sist ut i damklassen!
Tävlan på hemmaplan är något speciellt och även om jag inte kände någon press så ville jag såklart prestera mitt allra bästa. Kettlebell, precis som många andra sporter, beror på dagsform och blir det fel från start är det svårt att komma i fas och prestera på topp. Känslan i magen när det är dags att ställa sig på plattformen är svår att beskriva, typ som en blandning mellan hunger, illamående och suget som blir i magen när man åker en svindlande karusell. Härligt!!
Startsignalen ljöd och jag satte igång. Det kändes bra och vid tre-fyra minuter insåg jag att jag hade hittat mitt flow, mitt tempo och bestämde mig för att hålla det. Det är ju när jag stannar upp för att justera grepp eller vila som jag tappar allt så det var helt enkelt bara att köra på. Jag höll hela vägen och stod 10 minuter. Med 110 reps med 2x12 kg blev det nytt personbästa och jag är så nöjd med min insats. Det räckte inte till någon pallplats men det visste jag sedan innan med tanke på poängsättningen. Jag hade väl kanske tänkt att mina motståndare skulle lyfta mellan 40-60 reps men inte då, vinnare i min viktklass - Maja Edlund, gjorde 86 reps. Hennes klubbkompis i +73 kg stod för dagens prestation och gjorde 94 reps med samma vikt. Helt galet!! Något att jobba på!
Jag lämnar nu 12kg-kloten bakom mig och nästa mål är att stå 10 minuter med 2x14 kg och därefter är det dags för de gula jäklarna. Det kanske låter som ett onödigt och långsamt upplägg men jag är verkligen rädd för att skada mig, jag vill vara fullt funktionell i mitt arbete som idrottslärare och i min roll som mamma. Förhoppningsvis kommer det fler tävlingar och de är många som äldre än mig som presterar riktigt bra... Jag har tid på mig!
Det var roligt att tävla här hemma och det var kul att TKSK fick förtroendet att arrangera SM ännu en gång. Nästa gång ser jag dock fram emot att enbart fokusera på tävlandet och kanske få bo på hotell någonstans. Tänk, att ladda upp med hotellfrukost och bra med sömn. Kommer bli toppen!
Tack alla inblandade!
