Elias

Yoyo!

Precis hemkommen från skolan.
Försöker tänka positiva tankar men det känns helt ärligt meningslöst att åka dit. Vi sitter liksom bara och småpratar om de romaner som vi läst från gång till gång. Det kanske ger mig mer än vad jag förstår just nu, MEN jag tar ändå tåget från Trollhättan - Göteborg och lägger 6 timmar på detta varje tisdag. Då vill man känna att det är meningsfullt och användbart till uppsatsen.


Kursen heter Litteratur för unga och vi plöjer igenom en hel del ungdomslitteratur. Dagens författare var Katarina Kieri och således skulle vi ha läst två av hennes romaner: Ingen grekisk gud, precis samt Dansar Elias? Nej! Det är riktigt härligt att läsa ungdomsromaner och jag tycker om Katarina Kieris sätt att skriva. Jag ska inte göra några litteraturanalyser här, det får jag nog av under dygnets övriga timmar.

Varför skriver jag då om böckerna? Jo.

På tåget hem idag slumrade jag till, eller för att vara ärlig, jag stensomnade. Inget ovanligt med det, det sker varenda gång. Det som hände idag var att jag, på grund av 60 minuters prat om Dansar Elias? Nej!, drömde om min första pojkvän som också hette Elias (fast med Z) och vi träffades också när vi var just 16 år. Mer likhet med romanen än så var det inte, men drömmen var så verklighetetrogen att jag till och med i vaket tillstånd trodde att jag var tillbaka i gymnasietiden och satt på Halvorstorpsbussen på väg hem till honom.

Härliga minnen och jag strosade hem i regnet med ett leende på läpparna... brydde mig faktiskt inte ens om att fälla upp mitt paraply. Nu är det dock dags att ta mig an analysen av denna roman och sedan kila iväg till gymmet där mitt första Kinesispass väntar. Spännande!