Denna sommar har jag plöjt böcker som aldrig förr. Skumt för jag tycker aldrig att jag läser. Jag är medlem i Stora Romanklubben (http://www.storaromanklubben.se/) och får hem lite böcker då och då. Perfekt.
För ett bra tag sedan fick jag hem "Min bästa väns dotter" som är skriven av Dorothy Koomson. Baksidetexten lät gripande och det är nog därför det har dröjt med läsningen av den. Jag anade att det skulle innebära tårar och jag hade helt rätt. Jag har snörvlat och snyftat på X antal partier i denna roman som har gett mig flera tankeställare, eller snarare saker att fundera över. Hur hade jag själv handlat?
En kort resumé av handlingen kopierad från http://www.bokia.se/:Kamryn och Adele var bästa vänner och trodde inte att något i världen skulle kunna komma emellan dem. Tills Adele gjorde det otänkbara och låg med Kamryns stora kärlek, Nate. Som om inte det skulle vara nog blev hon gravid och födde hans barn. När Kamryn får reda på sanningen bestämmer hon sig för att aldrig träffa någon av dem igen, och mister därmed de två viktigaste människorna i sitt liv. När Adele flera år senare är döende i leukemi och ber sin bästa vän att adoptera den nu femåriga dottern, börjar Kamryns livs svåraste resa. En resa mot ansvar och insikt, förståelse och förlåtelse, men framförallt mot den stora kärleken.
Det finns mycket jag vill tillägga men jag kopierade denna sammanfattning för att jag inte vill råka säga för mycket. Sista meningen låter lite kliché men det är väl för att sälja böcker antar jag. Den var bra och den är helt klart läsvärd. Jag fascineras av författarens förmåga att få mig som läsare att känna med alla karaktärer när de berättar sin sida av storyn. Det är inte svart eller vit med vem som gjort rätt eller fel. En personlig åsikt som ni kanske inte alls håller med om. Läs romanen och hör av er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar