HalvVättern 2011

I cirka 3 månader har jag och min kollega Fredrik planerat en "liten" överraskning för vår tredje idrottslärarkollega Niclas. Han ska gifta sig den 2 juli och självklart vill vi "fira" detta på något sätt. Han har redan haft/blivit utsatt för en riktig svensexa och eftersom vi bara är 3 och jag är tjej så var en traditionell svensexa utesluten. Istället beslöt vi oss för att göra något fysiskt och gärna en utmaning av något slag. Någon lunch, någon rast eller när det nu kan ha varit så kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta med honom på Halvvättern 2011.

(En bild jag hittade på www.vatternrundan.se. Den kosar 150 kr i pappersformat och 95 kr i digital format.... jag tror att jag avstår)

Vi håller vad vi lovar och med lite hjälp av den blivande frun samt Niclas bror Patrik fick vi igenom vår överraskning på allra bästa sätt. Hon såg till att Niclas höll sig hemma och Patrik (som är cyklist) fixade med kläder, skor, hjälm och cykel m.m till sin bror.

Niclas har inte haft någon som helst möjlighet att förbereda sin kropp för denna utmaning och för att det skulle vara rättvist så har inte vi heller tränat... (kanske en dålig ursäkt för min lathet men det låter ju väldigt snällt). Man kan säga att det inte bara var Niclas som var nervös i startfållan.

04.15 hämtade Fredrik mig och min cykel och vi åkte direkt till Sjuntorp där vi mötte Patrik för att flytta in i en bil. Småtrötta men förväntansfulla och lite fnissiga åkte vi längre "in" i Sjuntorp för att väcka Niclas. Fredrik ringde, Niclas svarade, löd sin order och kom ut på gården. Där möttes han av en bil full med cyklar och min ljuva stämma:

- Godmorgon Niclas, vi ska till Motala för att cykla lite grann.

Niclas gnuggade sig några gånger i ögonen och fick stötvis fram ett konstaterande:

- Det är inte förrän nästa helg som det är det långa loppet.

- Helt rätt!!! Vi ska "bara" cykla 15 mil.

Han såg förvånad ut men inte upprörd eller panikslagen som man hade kunnat tro. Tror till och med att han i förvirring fick till ett litet leende. Han fick veta att han inte behövde ha med sig någonting och cirka 15 min senare satt vi alla i bilen och var på väg till Motala.

Resan gick fint. Frukost vid vattnet i Mullsjö och trevliga samtal längs vägen, samtal som gärna gled in på ämnet... halvvättern... är det sant... idag?

Vi hittade en parkering på lagom avstånd från starten. Svidade om och förberedde oss med vatten, energikakor, "kramptabletter" och en härlig vaselinliknande salva. Tvekade lite men med tanke på skavet jag fick på Butlers Triathlon så var det bara att trycka ut salvan ur tuben och smeta in lite gött. Mysigt....

Niclas såg riktigt proffsig ut i sin brors outfit... klar för start med andra ord. Jag tycker han ser oförskämt laddad, pigg och glad ut. Det var han dessutom!

Vi startade 10.16 och Niclas stack iväg direkt... vad händer nu tänkte jag, skulle vi inte bara ta oss runt? Periodvis var detta lopp, denna utmaning hur härlig som helst och det kändes bra i både kropp och knopp. Att någon gång göra "den riktiga" Vätternrundan lockade och kändes inte omöjlig. Efter cirka 6 mil fick jag en megadipp och hade någon frågat mig om detta då så hade svaret blivit; - Aldrig i livet, finns inte en chans på jorden...

Just då tyckte jag att det var tråkigt, jag började få skav och kände att jag inte kom någonstans oavsett om jag trampade tungt eller lätt. Frustrerad och uttråkad trampade jag vidare och imponerades av de andra som inte verkade ha samma upplevelse som mig för 5 öre. Tur att de var med... annars hade jag nog saktat in ytterligare.

Vi tog en kort paus vid varje depå och precis som när jag åkte Vasaloppet så tog jag en vetebulle och lite blåbärssoppa varje gång. Det vet jag att min mage klarar av! Inga toalettbesök längs vägen och inga knorrande problem. Gött!

Patrik Persson är en ny idol för mig. Han började tydligen cykla relativt nyss och har blivit en grym cyklist som i sommar ska delta i "Transalp Challange - Epic Mountain Bike". En tävling som pågår i 8 dagar och man ska cykla 600 km och på denna väg är det en 20.000 m höjdklättring. Imponerande! Han såg denna dags lilla utmaning som ett lagom träningspass inför kommande utmaning och han körde Halvvättern på en mountainbike med tjocka däck, oftast ute i gräset/gruset vid sidan av väggrenen. Han stöttade mig bra och la sig vid sidan om när det blåste mycket, för att det skulle bli lättare för mig. Vilken klippa! Ibland drog han iväg för att sätta sig på en liten sten längs vägen och fota oss när vi cyklade förbi. Gulligt och roligt. Ser fram emot att få ta del av dessa bilder (och då kommer de naturligtvis ut här i bloggen).

När vi hade passerat 8mil gick det lättare för då kunde jag påbörja min nedräkning. Dessutom hade vi medvind i nästan 1 mil - fantastiskt skönt! Då kom hoppet tillbaka!

Sista milen kändes lite längre än de andra och jag funderade då över hur sjutton man skulle ha klarat att cykla lika långt till.... med lite träning innan kanske det inte är helt omöjligt. Den som lever får se!

Vårt härliga, glada, duktiga cykelgäng :)

Jag och Patrik kom i mål efter 6 timmar och 40 minuter, Niclas och Fredrik kom in lite tidigare. Jag hade trott att det skulle ta närmare 8 timmar så jag var supernöjd. Vi hade mått bra och haft trevligt hela vägen (nästan), inga skador på varken personer eller cyklar. Puh!

Lite tung i benen, lite öm i knäna och sätesmuskeln men annars nemas problemas!

Vi struntade faktiskt i att duscha utan satsade istället på att komma iväg och komma hem i behaglig tid. Ett snabbt ombyte och sedan in i bilen. Bilresan hem gick fint, Patrik var nog piggast och han körde oss tillbaka till Trollhättan, Sjuntorp med säker hand. Tack för det!

Väl hemma blev det en LÅNG, underbar dusch och en pizza som slank ner utan att jag hann känna vad den smakade så jag antar att kroppen var i behov av något annat än vetebullar.

Somnade mycket nöjd, dels med insatsen men framförallt med arrangemanget, att Niclas blev så glad för utmaningen. Det känns som att han verkligen uppskattade det hela och jag tror att även han blev imponerad av att det gick så bra. Hade han kört själv (eller utan mig) så hade han säkert klara det på under 6 timmar.

Ska jag göra en SVENSK KLASSIKER som innebär att man cyklar VÄTTERNRUNDAN (30 mil)????

Vacklar väldigt så jag får avvakta med det svaret.

Tar gärna emot tips, erfarenheter och idéer kring detta.

Så här fin "bonnebränna" hade jag på mina armar när jag kom ut ur duschen... solen tar mer än vad man tror... Inte så jättefint när man har skolavslutningar med lite ärmlösa klänningar...