Jag gjorde det!I söndags kl 04.45 ringde min väckarklocka och jag klev upp direkt, förvånansvärt pigg med tanke på tiden. Jag & Fredrik åt en frukost utan att prata direkt mycket. Fokus låg som en dimma över frukostbordet och vi gick nog igenom både utrustning och loppet i våra tankar.
När alla kläder, nummerlappar och chip var på fick vi skjuts av Victor till starten. På vägen hämtade vi upp våra nyvallade skidor och allt flöt på väldigt väl. -13 grader... brrrrr.
07.00 gick startskottet och den stora massan började röra på sig. Jag ville inte vara i vägen för de snabba åkarna så jag lade mig i den högra filen och vi tog oss sakta men säkert upp för den första backen på cirka 3 km. Efter bara några minuter såg jag Fredrik i en av filerna till vänster och vi vinkade typ hejdå. Där drar han tänkte jag och tyckte det var rätt skönt för då kan jag åka på i mitt tempo utan att någon behöver vänta eller bry sig om hur det går för mig.
Första sträckan kändes väldigt bra och jag var glad att jag valde att starta trots en veckas sängliggande och en rejäl förkylning. Solen steg, himlen och tårna som frös innan start började mjukas upp och bli varma. Hade nog lite för mycket kläder på mig men vågade inte plocka av.
Var i Smågan cirka 15 minuter tidigare än vad jag var för två år sedan och då fick jag positiv energi och såg framför mig hur min tid skulle förbättras avsevärt. Hörde dock läkarens rekommendation om att hålla promenadpuls i bakhuvudet och fortsatte i höger fil.
Precis innan Mångsbodarna var det en rejäl nedförsbacke och folk föll som käglor runt mig och det såg mindre trevligt ut för en del. Det gapades och skreks i backen och jag blev helt nervös. Jag har lite respekt för nedförsbackar sedan innan och nu blev jag ju inte mindre rädd precis. Självklart ramlade även jag och det hände något med min fot. Jag fick pausa lite men det kändes ändå ok så jag fortsatte staka på... med ännu mer respekt för kommande nedförsbackar. Uscha mig!!
Till Risberg gick det långsammare... Foten värkte lite och det var galet mycket folk i alla spår. Det blev köer innan det gick nerför och det gjorde mig ingenting... jag ville gärna ha avstånd både framåt och bakåt för att inte råka ut för någon olycka. 3.5 mil avklarade och det kändes fortfarande bra, gött! Jag fick återigen lite energi då jag insåg att jo, händer det inget allvarligt, så kommer jag att genomföra Vasaloppet!!!
I Evertsberg väntade Victor och det var ett trevligt inslag i loppet. Att få prata med någon känd person. Få lite pepptalk, uppmuntran och en torr, tunnare mössa. Det gjorde gott! Fredrik hade ett jäkla tempo och Victor hann inte till Evertsberg förrän Fredrik redan passerat... Det gick inte så bra att ta sig fram med bil. HALVVÄGS och enligt alla runt omkring så var det jobbiga gjort, nu gick det nedför fram till mål!
Eller hur??? Skulle inte tro det! Det gick allt uppför på väldigt under många partier och jag kan härmed avslöja att det är en lögn att Vasaloppet är ett flackt lopp. Det går upp och det går ner och det går upp, och upp och upp. När jag närmade mig Oxberg började jag fundera på om jag skulle behöva bryta... Det kändes bra när jag stakade, rätt ok när jag diagonalade men gjorde ruggigt ont när jag skulle ställa skidorna på sned och ta mig upp för backarna som inte hade några spår. Efter lite blåbärssoppa och en vetebulle i Oxberg kändes det bättre och jag fortsatte. Hela loppet hade jag njutit och tyckt att det var ett ljuvligt lopp som jag borde genomföra oftare, fast med lite mer träning då såklart. Men efter Oxberg dalade denna glädje. Knappt 3 mil kvar och slutet/målet började kännas inom räckhåll. Inte bra för nu började nedräkningen och önskan att bara bli klar blev stark.
I Hökberg blev det bara blåbärssoppa. Vetebullarna hade gjort sitt och de kändes överflödiga när det inte var så långt mellan de sista stationerna. Jag anade att Fredrik redan var i mål och såg framför mig hur han redan fått njuta av en go dusch och att de satt någonstans och åt gott.
Spridningen bland deltagarna hade blivit större och de runt mig var liksom likvärdiga på något sätt. Vi peppade varandra, log, "skålade" och sa "nu är det inte långt kvar, vi fixar det". Det var inga tävlingsmänniskor kvar och allt TJAT om att årets upplaga av Vasaloppet var loppet med de bästa förutsättningarna på 20 år var borta. Vi som var kvar förstod också att det var bra före MEN var också väl medvetna om att 9 mil är 9 MIL!! Hihihihihih.
Milen mellan Hökberg och Eldris var behaglig men kändes lång... Nu ville jag i mål. Nu hade jag njutit, sett naturen, fått till tekniken osv. Att foten började verka gjorde inte saken bättre... MEN 9km är ingenting när man avverkat 81km och bara den grejen att kilometerräknaren nu blivit ensiffrig gjorde att det kändes som att man nästan redan var i mål.
Jag ökade farten något i slutet och jag tror de 3 sista kilometrarna var långa. Man hörde målgången men kom liksom aldrig fram. Men så plötsligt händer det!! Det står 1 km och man ser målgången med texten "I fäders spår för framtids segrar". Underläppen började darra lite och när jag snedställde skidorna uppför sista backen tänkte jag inte på smärtan i foten utan mässade bara fram: Jag gjorde det, jag gjorde det, jag gjorde det!
Sedan hörde jag Fredrik och Victor och några sekunder senare var det klart!
Jag kom i mål på tiden 10.13.37 - jippi, jippi, jippi!!
Fredrik kom i mål på den fantastiska tiden 07.41.04 och för att vi skulle komma iväg kilade jag direkt iväg till världens skönaste dusch (tror jag) och allt flöt på precis så bra som jag hade för mig att det gjorde 2010. Imponerande logistik.
Jag tyckte att jag snabbade mig men det tog nog sin lilla tid innan jag var tillbaka i målområdet och kunde hoppa in i bilen. Lite stel i ljumskar och vänster skinka men annars väldigt fräsch i kroppen måste jag ändå säga. Kanske för att jag åkt i lugnt tempo eller för att det var bra förutsättningar och inte så slitsamt som 2010, jag vet inte men något var det för 2010 kunde jag knappt ta mig till duschen.
Vi hoppade in i bilen och Victor tog oss hem i tryggt förvar. Ett stopp i Malung för att fylla på med lite mat men sedan rullade bilen non-stop och vid 00.30 lämnade vi av Fredrik i Vargön.
Så, då var det gjort liksom. 01.15 kröp jag ner i sängen - helt slut!
Som vanligt en skum, tom känsla när något man länge haft i tankarna helt plötsligt är slut. Vi anmälde oss ändå i augusti och sedan första snöflingorna har pratet gått på skolan....
Gött att det är gjort. En Svensk klassiker är igång!
Nu hoppas jag bara att det dröjer innan allt snack inför Vätternrundan drar igång. Det kanske kan komma en liten helg med snö igen så att det inte rycker för mycket i cykelbenen på Victor och mina kollegor. 30 mil på cykel.... det känns allt väldigt långt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar