Lidingöloppet - en insikt rikare

Fredagen den 28 september hoppade jag och Victor in i bilen och hade en trevlig resa upp till Stockholm. För mig var den trevlig i varje fall. Jag är nog sämsta resesällskapet, jag kan verkligen inte hålla mig vaken. Jag försökte med allt; frukt, kaffe, Red Bull, godis, skraplotter, musik, jobb vid datorn men ögonlocken gick igen ändå. Stackars Victor!

Mitt hålla-mig-vaken-kit

Vi hade bokat hotell via Coops medlemskort och våra förväntningar blev verkligen motsvarade. Hotell Rica Talk i Älvsjö (precis vid Svenska Mässan) var kanon. Trevlig personal, stort utbud av god frukost, fräscha rum, sköna sängar, god mat och bra läge. Tog cirka 9 minuter till T-centralen.
Första kvällen höll vi oss på hotellet och käkade middag i deras restaurang Meet. Pasta med oxfilé kändes som en bra uppladdning inför lördagens utmaning.

Hotell Rica Talk i Älvsjö

Fin utsikt från rum 1418

Jag skulle inte starta förrän kl 14.00 så på lördagen kunde vi i lugn och ro njuta av en underbar hotellfrukost. Man borde verkligen tillbringa flera timmar där för det fanns väldigt mycket gott att välja mellan. Synd att jag blev mätt så fort! Å, andra sidan hann jag inte äta mer innan loppet så det var tur att jag passade på =)

Hållplats Ropsten - det var inte en löpare som skulle av. Jag är i hörnet längst till vänster.... 

I alla papper som vi hade fått innan start fanns uppmaningar att åka kollektivt till starten. Vi följde detta råd och tog tunnelbanan till Ropsten där det fanns gratisbussar till Lidingövallen. När vi klev av vagnen var vi inte ensamma om man säger så. Vi köade säkert i 20 minuter för att komma ut från tunnelbanestationen och sedan 20 minuter för att komma på bussarna. När jag såg hur mycket folk det var trodde jag att det skulle ta grymt mycket längre tid och imponerades av logistiken. Som vanligt på dessa arrangemang. Hämtade min nummerlapp, kikade och handlade lite i löparshopen, mötte Harri (massör på Älvhögsborg) och njöt av stämningen.

Kö till bussarna! Tur att de hade satt in MÅNGA! 

Det var närmare 2 km till startområdet så vi gick dit i god tid för att inte behöva stressa. Skönt att ha det så för en gångs skull. Jag skulle starta i startgrupp 10 och när vi var framme sprang grupp 6 precis iväg. Jag höll utkik efter Fredrik men såg honom tyvärr inte. 13.50 drog jag av mig mina överdragskläder, pussade Victor hejdå, startade min iPod och gick till startfållan. Lite småkyligt i vinden så jag bestämde mig för att springa i långa löpartights (Nike) med compressionssockar (Newline) under, underställströja (Craft), funktionst-shirt (Craft) och slutligen en tunn skaljacka (Salomon). Stundtals var det lite för varmt. Jag borde ha skippat t-shirten, jackan var ändå bra eftersom den hade fickor. Behövligt eftersom jag hade med mig både iPod och iPhone. Ville vara säker på att kunna få tag på Victor efter avslutat lopp och dessutom följde jag Fredriks lopp via sms.

Redo för start - fortfarande lite skeptisk 

Min löpträning 2012 har bestått av följande pass (+några få korta rundor med eleverna):
1/5 - Jogg med triathlonlaget (halva Kraftprovet)
9/5 - Vårruset 5 km
16/5 - 11.6 km
9/6 - Butlers Triathlon 14km (längsta ever)
14/7 - 10 km
20/7 - Kraftprovet 11.6km
13/8 - 10 km
26/8 - 10 km 
15/9 - 10 km

Ni förstår att jag var förbredd och kände mig säker på min sak när jag stod på startlinjen?
Eller inte!
Jag vägrade kolla in banprofilen och ville helst inte veta något om banan. Allt tjat om Aborrebacken och Karins backe gick dock inte att undgå. Jag såg däremot till att ha koll på vilka tider de avbryter löparna och drar "repet". Det ville jag inte råka ut för men jag anade att det kunde hända eftersom jag dessutom startade i sista gruppen och således hade kortare tid på mig att lyckas inom marginalen.

Mitt startskott gick och jag hängde med i strömmen. Det gick rätt så långsamt i början men jag lät det vara så och hittade en jämn lunk och tog 5 km i taget. Kom ikapp två Trollhättebor efter någon kilometer och småpratade med dem till och från. Skönt! Jag är nog en social löpare och vill gärna ha någon bredvid för att både få samt ge pepp och draghjälp. Jag hängde på dessa två-meters-män den första milen men sedan släppte jag dem. Mina ben fick liksom ta tio steg när de tog två, speciellt i nedförsbackarna. Ingen idé att försöka tänkte jag och ägnade mig åt musiken igen.
Grym playlist jag slängt ihop... prefekt blandning och alla låtar gav energi, på olika sätt.
Första milen kändes lättare än i spåret här hemma och jag blev hoppfull. Kollade dock inte på klockan utan tog lite vatten/sportdryck och joggade vidare. Lite hugg under vänster skinka men det får jag ju alltid så det störde mig inte så värst mycket.

Fotade den här texten för att inte glömma de viktiga tiderna - klarade dem med marginal, puh!! 

15 km gick ok, under sista kilometern innan denna vätskedepå började jag få ont i mitt vänstra knä och kroppen började säga ifrån att den inte var van. I denna depå fanns en klocka och jag såg att jag i varje fall hade klarat första "reptiden" och fick lite energi till att klara mig till nästa också. Passade på att kolla min telefon och såg att Fredrik hade passerat nästa på tiden 2.09. Jag blev både imponerad och förvånad. Imponerade eftersom han inte tränat så mycket mer löpning än vad jag och förvånad då han redan har problem med ett knä och om jag hade så ont som jag hade så måste hans knä nästintill ha exploderat. Han är dock en otrolig tävlingsmänniska och istället för att ta det lugnare kan jag tänka mig att han bara ville bli klar. En halv banan och sedan vidare igen. Bestämde mig för att nu börja gå i alla uppförsbackar.

20 km  - grrrrrr! Nu gjorde det ont! Kroppen sa ifrån att den aldrig blivit utsatt för denna mängd löpning under ett och samma tillfälle. Det smärtade från knät upp i hugget under skinkan och ner i vaden där det började pirra som om kramp var på G. Klarade ytterligare en reptid och tog ännu ett beslut. Från och med nu får jag väl för tusan gå nerför också. Jag vill inte dra på mig en skada som hindrar mig i mina jobb när jag kommer hem. Regnet gjorde oss sällskap och jag fick kämpa för att inte bara fokusera på det som gjorde ont. En tredjedel kvar och sedan är en klassiker i hamn!!!
Funkade ju bra i några sekunder.!

22 km avklarade - 8 km kvar. Nu ville jag inte fortsätta. Lidingöloppet består av enbart backar och om man ska gå både uppför och nerför så går det ju aldrig att jogga eller lunka. Pulsen gick ner i takt med att min frustration och ilska ökade. Hur dum får man egentligen vara och inte träna inför ett sådant här lopp?!! Förbannade mig själv och konstaterade att jag inte kan skylla på något annat än för lite träning. Kan inte skylla min dåliga tid på punktering, inte på för dåligt glid, trasiga stavar, olyckor eller liknande. SUCK!!! Bara min alldeles egna lathet och för tunga kropp!!
Precis när jag tänkte ta upp telefonen för att ringa Victor och förklara läget så kom Tomas Kull ikapp mig (en av dem jag hängde ihop med i början). Hade ingen aning om att han var bakom och när han frågade hur det gick så brast jag nästan ut i tårar. Han hade problem med vaderna och behövde också ta det lugnt så vi bestämde oss för att göra den sista biten tillsammans, om vi så skulle krypa.
Vi haltade, lunkade, joggade, gick och skuttade fram längs stigarna och varje gång vi passerade ett kilometermärke jublade vi och peppade oss med att vi snart är i mål - vi kommer att genomföra det.

3 km kvar - tänk att en mugg Pepsi kan bidra med så mycket. Glädje, energi, leenden och hopp! Det var helt klart dagens höjdpunkt och det var otroligt skönt att det kom depåer lite tätare på slutet. Inte för att jag var törstig av min ansträngning utan snarare för att målet kändes närmare och det hände något som man kunde fokusera på. Jag & Tomas småpratade lite och det hjälpte GALET mycket. Ibland ville han ta i lite extra och ibland ville jag så vi fick nog igång varandra där på slutet. Hur sjutton hade det gått om jag hade fortsatt själv? Då hade jag nog söndagspromenerat resten av vägen.

Victor tänkte filma målgången men det blev ett foto =)

1km kvar - herregud. En enda kilometer. Det var nästan så att smärtan släppte. Snart är det över. Regnet hade tilltagit men det sket vi i. Musik och röster hördes och helt plötsligt var vi på upploppet!!! En geggig gräsmatta blev som bomull under fötterna och det kändes som att vi rusade in på målområdet. Vi höll om varandra, vi sträckte armarna i luften, vi log, vi sprang, vi vinkade till både Victor och Annchen och bäst av allt: vi kom i mål!!
Speakern ropade ut: Och här kommer en tjej i blått, när hon är i mål är en klassiker avklarad, stort grattis Sofia Pappi... Papa.... hmmm, Papado... Papadopoulos!
Oj som jag tjoade! Tjoooo kokoko!!

Annchens bild på två nöjda, lite lätt tårögda löpare

Tomas och Annchen omfamnade varandra och alla tre blev sentimentala och tårögda. Alltid lika intressant det där, varför blir det så? Är det lättnad? Glädje? Utmattning? Spänningar som släpper?
Annchen fotade oss och visst ser man att tårarna ligger där och lurar?
Jag tackade Tomas flera gånger om och gick sedan för att möta Victor. Jag såg honom på långt håll och när han kramade om mig så började jag storgråta. Dels av smärtan i knät men också av lycka - jag gjorde det! Klassikern är klar och jag kan släppa det nu.

"Landat" och på väg till bussarna och hotellet! 

Torkade tårarna, köpte en korv med bröd och haltade sedan till bussen. Lika lång kö nu som på morgonen. Skit sak samma - loppet var över och jag skulle till hotellet! Underbara hotellet med en ljuvlig dusch!! Soooo nice! Planen var att stretcha men det glömdes av (som vanligt).
Kroppen hade gärna gått och lagt sig men vi trotsade dess vilja och åkte in till stan för att käka lite.
En stor köttbit, pressad potatis och bearnaisesås slank ned, lätt! 

Firar med en drink i hotellbaren

Jag hängde typ i Victors arm och gick ändå som en halt tant på 75 år så det blev inte så mycket mer än så denna kväll. Tunnelbanan tillbaka till hotellet där jag firade med en liten drink och sedan hotellrummet och en film. Jag såg kanske 7 minuter innan jag stensomnade.

Knät värkte nästan mer dagen efter och vår plan att göra Stockholm efter frukosten blev ändrad. Vi åt en längre frukost, vilade lite och på vägen hem från Stockholm stannade vi till på IKEA. Det räckte.
Benet blev stummare bara av den lilla belastningen och efter en "delikat" måltid på IKEA istället för den tänkta brunchen i centrala Stockholm åkte vi vidare hemåt.

Efter denna LÅNGA redogörelse kan jag sammanfatta det hela med den insikt jag nått: 

För att bli en bra löpare måste du löpa! 

Du måste dessutom springa långa sträckor för att kroppen ska klara av att springa långt. 

Speciellt om du är av modell tyngre. 

I bilen på väg hem - nyinköpt t-shirt En svensk klassiker