Löpning / Svett & Etikett

Det här med löpning! 
När och hur ska min kropp lära sig att tycka om det och spontant vilja utföra ett pass?
Antagligen den dagen jag gör det mer regelbundet, eller?
Jag har sagt det förr men säger det igen, det finns ingen träning som jag mår så bra utav, EFTERÅT! Sträckan jag springer spelar inte så stor roll, känslan av att vara nöjd fyller liksom hela kroppen.
Jag önskar så att denna känslan kunde få mig att komma iväg lite oftare men när det gäller löpning är ursäkterna många. DÅ måste jag helt plötsligt ha ätit rätt mat ett visst antal timmar innan, det får inte vara för varmt men heller inte för kallt, passar det verkligen att lämna Elliot just nu osv....

Vi är ett gäng som har en utmaning att träna 100 gånger innan nyårsafton och när jag räknade på det tänkte jag att det borde vara lätt att få ihop. Vi började dagen efter midsommarafton (då tidigare utmaning avslutades), alltså samma dag som vi åkte på semester till Kosteröarna. Jag kånkade med mig gummiband, hopprep och kettlebell eftersom jag såg framför mig att det skulle bli en vecka full med träning på gräsmattan. Massa goa människor som kunde underhålla Elliot medan mamman fick unna sig lite träning... Det blev inte riktigt så, inte alls faktiskt. Första kvällen fick Elliot magsjuka och jag låg inne med honom i stugan i två dygn. Dagen därpå regnade det och samma kväll var det min tur att bli dålig. Ytterligare två, nästan tre dagar utan mat och alltså varken lust eller ork att träna. Sista dagen på ön var jag glad att jag orkade ut på en lång promenad i lugnt tempo och den räknade jag inte som träning. Sista kvällen slog magsjukan till på Victor och det höll i några dagar efter att vi kommit hem. Vid registrering av träningspass kunde övriga fylla i 3-8 pass och jag fick vackert skriva en nolla. Fy sjutton vilken tråkig start och det har inte blivit så värst mycket bättre.
Vår headcoach i CrossFit är på semester och då är jag en av dem som instruerar passen i boxen. Skitkul MEN det blir dåligt med träning för egen del. Victor har semester och det känns lite oschysst att åka iväg på både jobb och egen träning. Då blir det inte så många timmar över till att bara umgås och/eller hitta på saker tillsammans. Hmmm, svart på vitt lät detta som en dålig ursäkt.... hmmmm.

Hur som helst, i tisdags bestämde jag mig för att göra något åt saken (sakerna) och joggade ner till Älvhögsborg när jag skulle ha ett CrossFit-pass. Att själv vara lite blåsig och trött minskar suget efter att själv vara med och köra WOD'en. Lagom till att suget började komma tillbaka blev det ju också en ansträngning för kroppen att transportera sig hemåt. Det finns flera olika vägar till Älvhögsborg ifrån vårt hus men alla innehåller ett flertal backar. Jag valde den kortaste vägen och den är drygt 3 km.

Jag har börjat titta på en serie som heter Svett och Etikett. Jag vet, den har funnits länge, två säsonger har redan visats, men jag tittar ju aldrig på TV och är ju alltid lite senare än andra med att upptäcka saker. Fördelen med att vara sen är att man inte behöver vänta på nästa avsnitt, alla avsnitt från två säsonger ligger och väntar på mig på SVTplay. Perfekt! Nu kan jag kolla i mitt tempo.
Jag tycker detta program är super! 28 min är en ypperlig längd på ett program och innehållet är intressant men framförallt inspirerande. Kalle Zackari Wahlström provar på olika idrotter under en viss tid och avslutar oftast med att vara med i någon form av tävling. Jag tycker han är riktigt bra som programledare för det känns spontant och äkta. Han kanske följer manus, men det känns inte så. Han verkar genuint intresserad av det han ger sig in på och hans eftersnack är klokt och sunt. I programmet kommenterar också Kalles fru, Brita Zackari, Kalles träning och hennes tankar är både kärleksfulla och roliga. Senaste programmet jag såg handlade om löpning och Kalle skulle då springa 10 km under 50 minuter. Han blev coachad av Mustafa "Musse" Mohamed som bland annat är näst bäst i Europa på 3000 m hinder och har sprungit 10.000 m på 28.49. Inte fy skam!
Mustafa gav Kalle en hel del tips, bland annat utgick de från något Musse kallade för HALF.

Skärmdump från programmet

Som ni kan se på bilden så står HALF för hållning, armpendling, lutning och fotisättning. Jag minns inte allt han sa om de olika punkterna men tipsen var ungefär så här: 

Hållning: Upprätt hållning med blicken bort i horisonten istället för ner i marken.

Armpendling: Armarna nära kroppen och pendla framåt/bakåt. Om de går i sidled börjar kroppen rotera och då blir löpsteget tokigt och man slösar energi. 

Lutning: Om du är för upprätt eller bakåtlutad så bromsar du dig själv. Luta dig framåt tills du behöver ta ett steg för att inte falla... där har du en bra position gällande lutning. 

Fotisättning: Försök att sätta i främre delen av foten först, även detta för att undvika att bromsa dig själv och få hög belastning på bland annat knän.

Nog om detta.
I tisdags när jag sprang TILL Älvhögsborg och det går nerför större delen av sträckan så försökte jag tänka på detta och jag märkte stor skillnad. Det blev en positiv spiral, det blev roligt, jag kände mig stark och till och med lite snabb, jag började fundera på hur ofta jag skulle springa och om jag kanske ska utmana mig med något lopp. Vips så var jag framme vid anläggningen och kände mig taggad.

Skärmdump från RunKeeper

När passet var slut blev jag erbjuden skjuts hem men jag tackade glatt nej. Jag skulle ju äntligen springa igen. Ut och öva på HALF liksom, löparen Sofia är igång. Hahahaha, hjärnan är fascinerande. 

Påbörjade löpningen och tog precis samma väg hem för att se hur stor skillnad det blir i tempo när det går uppför istället. Benen kändes lite tunga redan på tågbron (raksträcka) och jag insåg att jag kanske borde stretchat lite eller hållit mig varm under passet. Nåja, nu var jag igång. 

Backarna kom ganska snabbt och tempot blev långsammare. Klart mycket tyngre än innan och det var bra mycket svårare att försöka tänka på HALF och få kroppen att utföra "tipsen" på ett tajmat sätt. Den negativa spiralen började och jag undrade hur dum jag varit som ens tänkt på diverse lopp och som trott att några tips skulle förändra mig... Pyttsan, klumpen är ute och lufsar igen. Andningen blev ojämn och jag fick hålla koll på RunKeeper för att inte sakta ner för mycket. 

Alltså löpning, så sjukt jobbigt, man kan aldrig vila utan måste pusha och pressa sig själv hela tiden. 

Skärmdump från RunKeeper - hemåt. 

Jag kom hem och sluttiden var faktiskt inte så illa som jag trodde längs vägen att den skulle bli. Återigen en go känsla i kroppen och nöjd att jag inte åkte bil, saktade ner eller gav upp och började gå. Kanske inte är en löpare som ska springa några lopp men några kilometer titt som tätt kanske jag kan beta av? Till och från mina pass kan ju vara en start. Om någon som läser detta känner för att ställa upp som "hare" åt mig får ni gärna höra av er. Jag springer som sagt var inte så snabbt och det är inga mil det handlar om men det kan kanske locka någon ändå? 

Idag har jag haft som plan att jag ska komma ut och springa 5 km. Planen verkar gå i stöpet, jag åt så sent som 18.30 och klockan är nu 20.00 och det är dags att lägga Elliot. För tillfället fungerar det bara med mig som "nattare". Han blir dessutom väldigt ledsen om han vaknar och jag inte är här så nu känns det svårt att komma iväg. Attans, jag som var motiverad. Nu tappade jag suget för att ens försöka göra någon form av hemmaträning.... 

9 månader

Mor!
Förälder!
Vårdnadshavare!

För nio månader sedan förändrades mitt liv på ett fantastiskt sätt. Vår underbare Elliot kom till världen efter att ha tillbringat lika lång tid inuti mig som han nu funnits på utsidan. Människokroppen är ju helt galet, ofattbart makalös och jag fascineras över dess förmåga att skapa liv och att det trots allt så ofta går bra. En liten störning under celldelningen kan kan få förödande konsekvenser och det var läskigt att ge sig ut i detta opåverkbara tillstånd som alltså kallas graviditet.

Saker och ting skedde i min kropp utan att jag kunde göra något åt det. Det var otäckt men också spännande. Allt annat försöker jag organisera och kontrollera men har hände det saker vecka för vecka och jag kunde bara förundrat titta på och tillsammans med Victor läsa i böcker och appar om att organismen i min livmoder nu var som en jordnöt, sedan som ett päron osv... Ju mer jag tänker på hur mycket som sker där inne desto mindre förstår jag mig på detta mirakel.

9 månader var en lång tid att vänta på något som man inte riktigt visste vad det var, ändå känns det som att jag var gravid en väldigt kort tid och jag hann aldrig tröttna på det. Tror jag, kanske minns det jag vill minnas?? Jag vet att jag saknade att få träna hårt men i övrigt tyckte jag det var mysigt. Vi planerar inga fler barn just nu men jag kommer på mig själv att på riktigt bli avundsjuk när jag ser folk som är gravida eller bär runt på en helt nyfödd liten krabat.

9 månader efter förlossningen känns Elliot som en självklar del av vårt liv men allt känns ändå fortfarande nytt. Det sker nya saker varje dag, den ena fasen avlöser den andra. Man anar en ny förmåga och helt plötsligt är den där och/eller ersätts av en ny... Det går såå fort! Alla som har egna barn uppmanade mig att verkligen njuta av tiden och ta en dag i taget eftersom tiden kommer flyga iväg. Visst, visst sa jag och tyckte att jag förstod, men det här är galet. Jag umgås med Elliot säkert 20 timmar om dygnet (sovande till viss del såklart) och ger honom så mycket uppmärksamhet jag kan, ändå känns det som att jag inte ser när han utvecklas... Ena morgonen märker vi att han är på väg att ta sig an en ny förmåga och redan nästa dag kan han bemästra den mer eller mindre. Detta sker dessutom utan att vi instruerar honom hur han ska göra. Han härmar såklart det han ser oss göra men vi kan ju inte förklara hur han ska göra för att lyckas och en hel del grejer är nog bara inprogrammerade i vår fantastiska kropp. Jag tror till exempel inte han har sett oss vända eller rulla runt speciellt ofta, hihihi.

Att han lär sig helt på egen hand är väl kanske en sanning med modifikation, självklart underlättar vi hans lärande genom att uppmuntra framsteg och hjälpa till där vi kan. Jag tycker dock ändå att det är fascinerande med deras vilja till utveckling och deras oändliga tålamod. Jag kan ju bli frustrerad om jag inte får upp den sista maten på gaffeln på andra försöket men Elliot, och säkert alla andra barn, kämpar och kämpar för att få i sig ett litet riskorn med sitt nyfunna pincettgrepp. Coolt!

De verkar heller aldrig tänka negativt om sig själva. Elliot kan t.ex. inte krypa ännu och trots att vi försöker få honom att lära sig (kryper runt hemma på golvet) verkar han väldigt nöjd med att åla på sitt egna sätt. Han tycker sig dessutom redan kunna gå och lägger inga tankar på att han håller stenhårt i våra händer och att benen titt som tätt går i kors. Nejdå, han är ju upprätt och kommer framåt!! 

Jag ska försöka anamma denna livsinställning lite mer och se hur mycket mer jag faktiskt lyckas med... 

Under 9 månader förändrades min kropp och allt registrerades genom besöken på MVC. På egen hand tog vi dessutom ett foto på magen i profil varje vecka. Den 9 september 2014 kom Elliot till världen och tjoff var denna dokumentation finito. Nu registreras hans utveckling och hur många foton det blir om dagen vågar jag inte kontrollera. Ingen konstig förändring egentligen men det hade ju varit lite intressant att även följa kroppens återhämtning stegvis. Jag tror att jag är back in business och fysiskt redo att köra på som innan med träning men jag märker att jag prioriterar annorlunda nu (trodde jag aldrig) och väljer Elliots "bästa" framför att åka iväg varje kväll. Den träningen som blir av njuter jag desto mer utav. 

Min kropp har förändrats av att bära och nära ett barn. Om det är vad vågen visar som är viktigt så borde jag vara nöjd. Jag väger bra mycket mindre nu än innan jag blev gravid och jag är på den vikt jag tidigare önskat gå ned till. Antagligen var det aldrig någon stor önskan för jag tog aldrig tag i mig själv för att nå dit och nu när jag är där så bryr jag mig inte. 

Jag har tappat mycket muskler och det stör mig faktiskt. Dels för att jag är klenare på träningen men också för att inga kläder sitter som de ska. I-landsproblem jag vet, men det är inte roligt att prova igenom en hel sommargarderob och ha två-tre plagg som inte åker av eller sitter tajkon. 

Nu ska jag ju tänka mer positivt och helt enkelt lösa "problemet" med att bygga upp delar av min kropp igen! 

De som går i varje fall, omformationen av brösten är bara att acceptera! 

Det här tog sin lilla tid som vanligt. Elliot har säkert utvecklats massor under tiden och jag får spana in på vilket sätt. Ser fram emot kommande 9 månader som säkerligen bjuder på en massa härligheter.