Officiellt

I april 2009 var jag i England med en lärarkollega, Anna, och 12 elever. Vi ansvarade för en kurs som heter Internationalisering och i denna kurs ingår det att man under 1 vecka bor i en engelsk familj och tar del av deras vardag.

En dag satt jag och Anna på en gräskulle på skolområdet och njöt av vårsolen.
Av okänd anledning började vi prata om skidåkning och helt plötsligt hade vi bestämt att vi skulle åka VASALOPPET 2010. Om hon bokade så skulle jag boka och vice versa.

En vecka senare satt jag vid datorn på jobbet och kikade bara in snabbt på www.vasaloppet.se för att läsa om loppet. Några minuter senare hade jag visst fyllt i en anmälan samt betalat in startavgiften. Oooops.
Mailade Anna som också fick logga in och boka sig.

Månaderna gick och jag kände mig otroligt taggad. Planen var att jag under min sommar på Rhodos skulle springa mycket och stärka bål och triceps lite extra. Allt för att vara förberedd och ute i god tid. Så blev det inte...

Nu är det februari och om exakt en vecka kommer jag att slita, svära, pusta, stånka, snora och grubbla i spåret mellan Sälen och Mora. Vart tog tiden vägen? Vart tog förberedelserna vägen?
I januari skaffade jag i varje fall lite utrustning och det har ju varit den bästa vintern någonsin. Alltså kan jag inte skylla på vädret, suck!

Jag har inte pratat med så många om det, jag har nämligen inte velat känna någon press eller få frågor om hur uppladdningen går. Nu börjar jag känna av att det närmar sig och därför kommer jag nu ut ur garderoben: JAG ÄR VASALOPPSÅKARE!
Galet!
Jag har hittills åkt 8 mil och tanken var att jag i helgen skulle få åkt åtminstone 3 till. Jag är dock bra på att komma på undanflykter; igår var det storm och jag frös som en gris, tårarna rann i ögonen så fort jag kom utanför dörren och man uppmanades att inte ge sig ut på vägarna.
= INGEN ÅKNING
Idag är det strålande sol och massor av snö... kommer ändå inte bli någon åkning. Jag kommer inte till spåret då bussar är inställda och pappas bil är insnöad. Dessutom ska jag till Älvhögsborg och jobba lite innan det är middag hos föräldrarna.

JAG ÄR JU TRAGISK!!
Hur ska jag klara 9 mil med denna veka inställning?
Jag är inte nervös (ännu) men jag är lite orolig för hur jag ska klara det psykiskt, jag blir ju så lätt uttråkad. Tänk om det tar typ 13 timmar?! Vad ska jag fundera på under så lång tid?
Förslag, tips, idéér?
Stötta mig nu i detta... jag ska fixa det!
Så det så.