Söndag 28 februari - ÖPPET SPÅR

Så var dagen kommen - söndag 28 februari och dags att åka 9 mil på skidor. Sov lite oroligt se sista timmarna och vaknade utan problem när Anna petade lite försiktigt på mig kl 05.00. Packade väskan direkt och gick ner till frukosten.

Vi småpratade en del men annars var det mest fokus på att få på sig kläderna och ställa in sig mentalt på kommande utmaning.

06.00 satt vi så i bilen, kläder på, energi i magväskan, vatten i vätskebältet och skidorna på taket. Förvånansvärt pigg och fortfarande inte nervös.
En liten liten oro - hur ska det gå med min mage? Inget riktigt toabesök på hela helgen...

Vi kom fram till startområdet innan det blev bilköer och kunde utan problem få parkering. Gött. Jag fascinerades ännu en gång över logistiken. Vi slängde in våra väskor i en av de gigantiska lastbilarna och jag kände att det var sista gången jag såg den väskan. Över 9000 väskor!

Innan vi gick till startfållan besökte vi några mycket illaluktande bajamajor, för att vara på den säkra sidan. Därefter knödde vi ner våra överdragskläder i de påsar vi hade fått, lämnade in dem och tog två brustabletter från Enervit. Smakade helt ok.

Ready?
07.13 tog vi våra första glid på skidorna och loppet var igång.

Anna - två minuter innan start

Idag är det tisdag och det är alltså två dagar sedan jag åkte. Kan hända att det påverkar hur jag skriver... vissa känslor har lagt sig och jag kanske inte minns allt till punkt och pricka.

Det hela började med en backe på ca 3km och där var det bara att sakta vandra uppför. Några skulle såklart hinna först och de sprang emellan skidor och stavar. Resultatet = flera som ramlade och fastnade i varandra. Alltså höll jag till höger och tog det lugnt och fint. Eftersom det inte var så mycket åkande denna första bit så kändes det inte riktigt som att loppet hade börjat och helt plötsligt var vi i SMÅGAN. Kändes som att vi bara hade tagit oss fram till starten men tydligen hade vi hållt på i 1.32. Klockan var redan 08.45. Jag förstod ingenting.
79 km kvar till Mora.

Till MÅNGSBODARNA var det 13.2 km och då blev det lite mer skidåkning. Vi var fortfarande en mycket stor klunga och så fort det gick uppför så blev det väldigt trångt. Jag njöt av tillvaron och kände mig väldigt pigg. Jag började dock bli hungrig och när vi kom fram till kontrollen njöt jag av två muggar blåbärssoppa och två bitar vetebulle. Självklart även en enervit-tablett. Bäst att följa rekommendationerna. Anna hade en liten dipp men hennes man Peter mötte oss på denna station och hon fick ny energi. Några foton och sedan bar det av igen.
66.3 km kvar till Mora.

Sällan har blåbärssoppa varit så gott som under denna resa =)

Jag och Anna turades om att ligga först och vi höll fortfarande ihop. Solen sken och det var fortfarande härligt att vara ute i spåret. Vädret var kanon och min oro för att frysa sönder försvann. Jag var lagom varm och fortfarande inte trött. I RISBERG började jag inse att vi nog skulle hålla på ett tag och jag förstod egentligen först då att jag faktiskt höll på att ta mig igen Vasaloppet. Peter mötte oss även här och han tyckte att vi såg väldigt pigga ut. Det var skönt att höra. 55,5 km kvar till Mora.

Vägen till EVERTSBERG kändes ganska lång. Min högra ljumske började protestera och ville inte veta av några mer uppförsbackar. Alltså var ljumsken och loppet inte överens för på denna sträcka tyckte jag det gick ganska mycket uppför. Jag kände att det inte var någon skada, bara en trött, tidigare oanvänd muskel = bit ihop. Mer än hälften avklarat och inget tungt flås. Då bryter man inte. Pigga och faktiskt glada så filmade vi en liten snutt innan vi begav oss vidare. NO MORE ENERVIT eller något med apelsinsmak, fy fasen!
42.9 km kvar till Mora.

Jag var som sagt lite lätt trött i min ena ljumske och detta resulterade i att jag, istället för att njuta av en nedförsbacke, ramlade i en nedförsbacke. Höften kunde inte hålla emot när jag försökte ploga och skumedump så låg jag där med en skida åt vart håll. Tre försök sedan stod jag upp och var mest arg över att jag hade tappat fart när det äntligen gick lite utför. Blev lite skraj inför resterande nedförsbackar men ramlade inte någon mer gång. Jag tackade PER NORD högt några gånger när jag på grund av grymt bra vallning gled förbi flera stycken. COOLT!

Ganska snart var vi framme i OXBERG. Stationen där man börjar om man BARA ska åka Tjejvasan. Nemas problemas tänkte vi och svepte ett extra glas med blåbärssoppa och stakade oss vidare. Backarna var inte stora men i ljumskarna (nu båda) kändes det som ruskigt höga berg och trots ork i kroppen började jag nu känna att det får ta slut någon gång.

28.3 km kvar till Mora.

HÖKBERG.

Jajajaaja, 9 km gjorde sen sist, 10 km till nästa och sedan är det bara 9 km. COME ON! Vi fattar.

När kommer det där härliga nedförspartiet som alla pratat om?

19.1 km kvar till Mora.

Sista stoppet sker i ELDRIS och när vi kom in i detta område hade det mörknat ute och det kändes som att man kom in på Jul på Liseberg. Massa smålampor hängde i luften mellan stånden där man kunde få lite mer blåbärssoppa. Hur mysigt som helst och man insåg att man faktiskt hade gjort det. För några år sedan ville Anna bryta i Eldris men då hade hon fått klart för sig: INGEN BRYTER I ELDRIS!

Vi peppade och berömde varandra lite snabbt och sedan knep vi ihop munnarna ännu hårdare och gav oss av. Ryktena stämde och det gick mestadels nedför eller plant. Skönt. Nedräkningen som jag sysslat med från start kändes nu väldigt lätt. Det var inte längre två siffror på skyltarna utan bara en. Vid 2 km kvar började vi bli sentimentala och när man såg siffran 1 skymta ryckte det i benen och man började staka lite snabbare. Speakerrösten anades i fjärran och den blev starkare och starkare. Bjällror och uppmuntrande rop gjorde mig uppmärksam på att vi visst var på väg in på upploppet. Jag lade mig i spåret bredvid Anna och vi passerade mållinjen tillsammans.

11.25.47 - 0 km kvar till Mora!!!

Glad gled jag in över mållinjen. Fotot är taget av Photomic.se som också äger bildrätten.

Den trötthet jag inte hade känt kom i samma stund som jag stannade. Den lade sig i halsen och jag pratade med endast två ord i taget. Fler ord eller hela meningar hade utlöst en flod av tårar. Varför vet jag inte men jag kände darret i underläppen och bestämde mig för att vara tyst.

JAG GJORDE DET!!!!