Ojojoj... hur många favvolåtar har man inte haft genom tiderna?
Jag har alltid tyckt om musik och av någon anledning så var svenska manliga artister mina favoriter under min barndom: Tomas Ledin, Magnus Uggla, Gyllene Tider och Robert Broberg är bara några. Med barndom menar jag då framförallt åren upp till 10-12 år kanske.
Därefter är det väl snarare min ungdom....
(Oh shit, nu gick det upp för mig, jag är inte ungdom längre.... den eran är slut, jag är för sjutton vuxen)
Flera låtar av dessa artister kan jag fortfarande nynna på någon gång ibland och om någon låt dyker upp på radion eller i en playlist så får jag härliga vibbar med sköna minnen.
Vet inte riktigt varför mitt val hamnade på just denna låt men jag har för mig att den berörde mig väldigt och jag tyckte det var sorgligt/gulligt att barn var med och sjöng. Jag hade en skiva med samma omslag som bilden i denna video och jag tyckte Robert Broberg såg så snäll ut och tänkte han säkert inte springer ifrån några barn....
Kanske saknade jag undermedvetet pappa (som jobbade borta hela veckorna) för mina tankar gick såklart till honom varje gång jag lyssnade och jag ville gärna sjunga eller spela den för honom.
Rätt fin text och inte helt fel i dagens samhälle som består av än mer stress an vad tillvaron innehöll för 20 år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar