Pistoler

Tisdagens crossfitpass inleddes med teknikträning på pistoler. Jag har tidigare klarat med vikt, av någon anledning blir de lättare men i tisdags insåg jag att det var "ganska lätt" om jag höll i min egen fot. Yeehooo, så jäkla kul när det lossnar och går lite framåt. Själva passet i sig gick lite sämre, jag fick sjuk mjölksyra i armhävningarna men tog mig i "mål" på 21.42.

2 varv av: 

50 marklyft 42,5 kg 

50 handrelease pushup

25 boxjump 60 cm

25 lateral burpees (över skivstången). 

Klänningar

Idag har vi varit på dop för Elliots kusin, Felicia Vilda Isolde.
Då saker och ting kräver lite mer planering nu än tidigare började jag leta efter mina klänningar här hemma redan förra veckan. Jag hittade dem inte då men tänkte att de säkert låg på vinden där allt annat som plockades bort under graviditeten har hamnat. I torsdags letade jag på riktigt eftersom jag visste att det skulle bli lite stress idag med att fixa både mig och Elliot (Victor behövde sova på grund av nattjobb). Jag hittade dem inte då heller! Jag letade verkligen överallt, i köket, i badrummet, på vinden, i resväskor, bland julsakerna - you name it, men ingen framgång.
Hörde av mig till Elin och båda mina systrar även fast jag egentligen visste att detta var klänningar som de antagligen inte hade lånat. I ärlighetens namn passar väl ingen av dem på ett dop i mars men jag blev så irriterad av att inte hitta dem så jag kunde inte släppa tanken. Fortsatte letandet i fredags och även lite imorse men de är fortfarande spårlöst försvunna. Vad tusan!
Ska bli väldigt spännande att se om, när och var jag hittar dem - kan jag ha tagit med fel påse när jag har åkt till klädåtervinningen? Då borde jag ju hitta den andra kassen??

Jojjo var med på lite babysim med mig och Elliot igår och därefter följde vi med upp till henne. Där provade jag ut säkert fem klänningar och ett par skor som jag fick låna med mig hem. Just då hade jag fortfarande en liten förhoppning om att hitta något eget som jag trivs i men jag ville gardera mig och hon har väldigt många fina klänningar. Kul för en föräldraledig mamma att klä sig i lite dyrare outfits för en gångs skull, hihihihi. Kändes riktigt lyxigt även fast hon ska ha dem tillbaka...

Jag var nog inte riktigt på klädhumör idag för inget kändes helt bra. Jag tror att jag målat upp en bild i huvudet av vad jag ville ha på mig, men jag fick ju för tusan inte fram den och då är det inte lätt att göra rätt... Trött man kan bli på sig själv ibland. Klockan gick och det var liksom hög tid att få på sig kläder och komma iväg. Vädret (två grader och mulet) avgjorde och det blev en klänning som Elin lånat ut/gett (?) mig för ett bra tag sedan. Den trodde jag inte det skulle bli då jag inte trivs så vidare värst bra i holkärm eller bredare band. Med en kavaj över kunde jag släppa det.

 Det jag kommer skriva om nu handlar enbart om MIG och tankar kring MIN kropp och mina kläder. När det gäller andra har jag aldrig ens reflekterat eller brytt mig och kommer antagligen inte göra det heller. Smaken är som baken och det som sitter dåligt på mig kan vara som gjutet för någon annan. Jag tror att jag för några år sedan skrev ett blogginlägg om opraktiska träningskläder - sådana där som är supersnygga men (i mina ögon) inte lämpar sig för träning. Exempelvis minimala sporttoppar eller linnen med massa smala band i snyggt mönster.
Med sporttopp under försvinner effekten av dem och utan sporttopp hålls inte bysten på plats. Kanske skulle man kunna ha dem för en lite sportigare vardagslook eller om man har stenhårda silikonbröst som inte rör sig. Jag förstår det helt enkelt inte. När jag tränar vill jag fokusera på träningen och känna att saker och ting är där det ska vara, hihihihi. Tant? Tråkig? Otrendig?
Jag tycker själv att jag är väldigt praktisk. Skulle kunna skriva om hotpants också men nöjer mig med konstaterandet att cykelbyxor är det kortaste jag tar på mig till träningen... Vill vara bekväm!

Ok, det där blev ett sidospår om ett gammalt inlägg. Tillbaka till det som fick mig att reagera.
 Vid klädprovningen inför dopet fick jag verkligen panik över att det var urringning i klänningen. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför de hade designat klänningen på det viset. Vet inte om det det berodde på dagens klädhumör eller om jag fått en ny syn på min kropp sedan jag blev mamma.
Jag beklagade mig till Victor att jag kände mig avklädd och funderade på att ha ett linne under klänningen. Han tyckte jag var otroligt fånig och jag försökte acceptera klänningen och känna mig bekväm. Det gjorde jag egentligen inte men det fick det bli den ändå. Tog som sagt var på mig en kavaj och sedan bar jag ändå runt på Elliot en stor del av tillställningen. Nu har jag inte världens största byst men jag tror helt ärligt att jag hade trivts väldigt mycket bättre med en mindre. En liten byst ser aldrig slampig ut och det ser inte ut som att man vill visa upp sig.
Victor: Det är väl ingen på dopet som kommer kolla där ändå? 
Jag: Nä precis! Varför ska jag då ha en klänning med en glipa som säger - kolla in här... 

Klänningen var på hela dopet. Jag kände mig inte jättebekväm och jag drog i den där stackars glipan titt som tätt för att göra den så liten som möjligt, ändå kändes det som att jag visade allt.
I övrigt var det en väldigt fin och behaglig klänning men om jag fortsätter känna på detta viset kommer den nog inte användas igen... Ska försöka reda ut dessa tankar och komma till grund med vad de beror på. Axlar, rygg, armar, nyckelben osv har jag inga problem att vara bar om men det är just "mjölkbehållarna". Där kanske vi har svaret trots allt, jag ser mig själv som en matförpackning.
Låter detta helt skumt eller är det någon som känner/känt samma sak?

Får poängtera ytterligare en gång att jag sett många tjejer som klär superbra i urringningar och med inlägget menar jag alltså inte att det på något sätt är fel att visa sin byst MEN jag trivs uppenbarligen inte med att göra det...

Jag kan verkligen inte ta selfies (nu är det väl i och för sig groupies som gäller) men fick göra ett försök för att  visa vad  det är jag skriver om. En annan reflektion; varför lägger man automatiskt huvudet på sne när man fotar sig själv i spegeln?
Eller är det bara ett nybörjarfel? 

Mammagris

Vår lille Elliot har blivit en riktig liten mammagris.

Jag har en ganska länge legat på Elliots pluskonto när det gäller nattning och tröst men sedan en knapp månad tillbaka har han utvecklat detta till att gälla närvaro. Är han hos mig så går det mesta bra oavsett om vi är på babysim, besöker nya miljöer eller träffar nya människor. Det funkar hos Victor också, men inte riktigt lika frekvent. Han vill gärna ha koll på var jag befinner mig och blir lite orolig när han inte ser eller hör mig. Det kan räcka att jag går ner och hänger tvätt eller duschar. 

Visst, det är roligt att vara omtyckt men det är liksom inte hållbart i längden och jag tycker lite synd om Victor. Enligt Elliot är han ena stunden världens roligaste pappa som kan busa, mata och till och med "natta", medan han i nästa inte är alls lika bra som mamma. Detta visas klart, tydligt & bestämt.

En av många mysiga stunder

De första 4-5 månaderna sov Elliot väldigt bra, och med det menar jag att han sov i sin egen säng och oftast hela nätter utan att vakna. En kombination av att han var förkyld och började använda nappen mer samtidigt som han lärde sig att vända från ryggläge till magläge gjorde att sömnen blev mer orolig och vi lät honom sova mellan oss några nätter. Han somnade då snabbare och vi kunde vända rätt honom och/eller stoppa i nappen utan att själva "vakna på riktigt". 

För kanske tre veckor sedan testade vi att natta honom i hans säng igen men den var nu inte lika poppis. Det kändes som att han förstod att vi skulle "försvinna" och han började hålla fast i ett finger, dra tag i mitt hår eller gosa kind mot kind. Tre sätt som också innebär att han märker när vi går därifrån och då vaknar... För att undvika snedbelastning, ryggskott eller andra trevliga åkommor tog vi tillbaka honom till vår säng och nu i skrivande stund slår mig tanken att det också var då det mammiga verkligen började. Hur nära mig kan han egentligen sova? 

Hans händer är i min mun, i min näsa, slår och klappar mig på kinderna, drar i mitt hår och håller på tills han hamnat så nära att jag funderar över om han verkligen får luft? Jag tycker också det är mysigt att vara nära, men han reagerar på minsta lilla rörelse och börjar då om hela komma-nära-processen... Han gör detta i sömnen så han är ju utvilad på morgonen, men både jag och Victor vaknar och försöker få honom att bli lugn och stilla igen. Amning är då ett säkert kort men det vill jag inte göra hur många gånger som helst, två gånger per natt tycker jag räcker. 

Elliot lägger sig fortfarande sent på kvällen och just nu är det tur eftersom jag typ blir fast i sängen med honom när jag nattar. Han lägger sig oftast mellan 21.30-22.00 och det är egentligen en perfekt tid för mig som lätt är uppe för länge... jag hoppas dock det ser annorlunda ut när han börjar lägga sig klockan 19. Det känns som att det är då min kväll börjar, ibland tränar jag till 20. 

Lite mys efter maten, enligt Eliot är jag nu väldigt långt bort!

Mammagrisen får väl helt enkelt hålla på, 5-9 månader är tydlig en känslig tid i utvecklingen och de behöver extra mycket trygghet. Antagligen beror det på att de börjar förflytta sig samtidigt som de blir medvetna om vem som är vem och då också vet vem de vill hålla koll på och ty sig till. 

Det kommer komma en tid då han inte vill vara hos mig alls, en tid då pappa är det absolut bästa som finns. Därefter kommer säkerligen också en tid då ingen av oss duger och vi är de mest pinsamma och jobbiga människorna på jorden så jag ska passa på att njuta, utan att spä på beteendet. 

För sömnens skull behöver vi nog få honom att åtminstone sova själv mellan oss. 

Att ligga still i samma position en hel natt och undermedvetet vara lite spänd är inte superskönt och trots att han fortfarande sover bra och vi inte går upp förrän 8.30-9.30 så känner jag mig aldrig lika utvilad som tidigare. Han är dessutom vaken mer på dagarna så det finns inte många tillfällen att ta en liten tupplur... ojojoj, så synd det kan vara om mig alltså. 

Nä, nu är det dags för nattning. Blir faktiskt lite sömnig av allt prat om sömn och närhet. 

Antagligen har ni blivit det också men om ni läst ända hit så får ni sova så gott!  

Instruerande och Göteborg

När jag skrev rubriken till detta inlägg för lite drygt 1 vecka sedan skulle det handla om just den onsdagen. När jag nu har tid och ro i kroppen till att sitta och skriva kommer det handla om lite annat och lite mer än bara just den dagen... inte så överraskande kanske. 

Jag började instruera när jag var ungefär 14 år, minns inte exakt. Denna "karriär" började inom NIF-gymnasterna där jag hade hand om deras KidsAerobics. Jag fick även ha en del vanlig aerobics, eller workout som det då också kallades... jösses, känns som stenåldern! 

När Älvhögsborg öppnade upp ett större gym (tidigare fanns det lite maskiner på Hyllan) och utvecklade sin gruppträning började jag träna där och precis lagom till att mitt årskort gick ut (och jag som studerande på gymnasiet funderade över hur sjutton jag skulle ha råd med ett nytt) hade jag ett möte med Maria som var gruppträningsansvarig. Jag fick ha ett provpass för henne och tre instruktörer och därefter fick jag ett fast pass: Aerobic UH (utan hopp) *** - de där plupparna stod för svårighetsgraden och jag fick alltså lov att göra avancerade pass. Hur tusan fixade jag det? 

Mina aerobicspass nu för tiden är typ för lätta för att ens kallas basic. 

Det var i varje fall så det började. Jag älskade det och det dröjde inte länge förrän jag kastade mig in i nya träningsformer. Jag missar säkert något men jag vet att jag åtminstone instruerat i följande: KidsAerobics, FunkyBoyz, styrkestep, StepUp, 20/20/20, taebox, boxing, cirkelträning, styrkapass (ungefär som PUMP), BodyCombat, spinning, kettlebell, aerobics, Kinesis, gym.

Utvecklingsmässigt kan man säga att jag har gått ifrån att vara instruktör till att bli coach.

Jag har numera mer fokus på att coacha deltagarna till rätt teknik istället för att se det som ett träningspass för min egen del. Har jag spinning eller BodyCombat är det självklart annorlunda - där SKA jag vara med och köra på minst samma nivå som deltagarna. Inom träningsvärlden finns det få saker som gör mig så arg som när instruktörer inte tar i och ändå försöker få med gänget... 

"Åh, det är tungt nu men vi fixar det..." och så sitter de inte ens på cykeln!! 

När jag är coach på exempelvis träningarna med TKSK kan jag säga att jag ser att det är tungt nu men att jag tror att de kommer att fixa det osv... stor skillnad! Det var svårt att göra denna omställning men jag har TKSK att tacka för detta. Där har jag hittat ett nytt sätt att instruera/coacha och det har hjälpt mig när jag har hoppat in som instruktör på CrossFit Trollhättan. Där är man inte heller med och kör utan går runt och kollar teknik, svarar på frågor, håller koll på tiden och guidar deltagarna genom träningen. Ibland frustrerande för att man smittas av all träningsglädje,  men det är också oerhört fascinerande att få lov att se människor utvecklas och klara nya saker.  

För dryga fem månader sedan kom Elliot till världen och han har minst sagt påverkat mitt instruerande. Förut kunde jag tacka ja till att hoppa in som instruktör med en timmes varsel, men nu ska det tajmas in med amning, sömn och dessutom är det en fördel om Victor inte är på jobbet. Två gånger på två månader har detta klaffat... ganska bra odds eller? Avslöjar dock inte hur många förfrågningar jag kunde ha besvarat...

Elliot är ganska loj i sin instruktörsroll

Han har dock bidragit till att jag börjat träna MammaMage och gå på Arena Älvhögsborgs förälder/barn-gympa under ledning av Ida och Elton. De har tyvärr varit sjuka några gånger under dessa två terminer och då har jag och Elliot hoppat in som instruktörer. Så himla kul, för oss! 

De första gångerna sov han i vagnens liggdel 45 minuter av passet, någon gång var han lite kinkig, förra veckan somnade han när jag gjorde armhävningar med puss på honom och denna veckan var han vaken hela passet men låg mest och spanade på vad vi höll på med. Det är fantastiskt roligt att träna (och instruera) ihop med sitt barn så jag har redan börjat spåna på hur man kan bygga vidare på detta med någon form av cirkelträning för föräldrar med något större barn eller kanske CrossFit Kids. Verkar dock som utbildningarna bara går i USA än så länge. 

Förra veckan var Victor ledig på onsdagen så medan jag & Elliot instruerade var han inne på gymmet och körde ett pass. Efter dusch var det nämligen dags för hela lilla familjen att åka till Göteborg och träffa Emil, Cilla och lilla Felicia, Elliots minsta kusin som bara är två månader yngre än vad han är. Vi blev bjudna på underbara pajer med massa tillbehör till lunch och för att undvika den värsta paltkoman tog vi en promenad i Skatås (säger man så?). Vi stannade vid lite vatten (ber om ursäkt för dålig lokalkännedom) och tittade på fåglarna. Vet inte hur mycket barnen såg men det var mysigt ändå. Jag var dock lite hönsmamma och när de kom för nära och såg ut att vilja attackera "hotade" jag dem med foten och schasade undan dem. Löjligt enligt Victor... hmmm! 

Frisk men lite kylig vind gjorde att det var gott att komma in i värmen efter dryga timmen utomhus. En kopp te och en löjligt go kladdkaka med chokladklet I och chokladglass TILL satt fint för en sockergris som mig. Stackars Elliot kommer bli sockerberoende genom mjölken! 

Det är häftigt att se Felicia gå igenom samma utvecklingssteg som Elliot precis passerat. När man ser henne göra vissa saker inser man att den "tiden redan är förbi" med Elliot. Hur och när hände det?

Tidigare har de inte varit så intresserade av varandra men nu fick de kontakt och vi kunde se att de faktiskt såg varandra och nog uppfattade att det var en annan bebis framför dem. De ville gärna röra varandra och det är ju sött. Det gäller dock att vara beredd då de har dålig kontroll på sin styrka i händerna och kan nypas riktigt hårt! 

En riktigt bra dag och vi ska verkligen försöka se till att de träffas regelbundet. 

Tusen tack Emil och Cilla för god mat och superb fika, hihihihi. 

Fågelskådning! 

Hmmm, stark vind i ansiktet var något nytt... 

På torsdagen samma vecka var en sådan där dag då det klaffade och jag kunde hoppa in och ta ett cykelpass 45 min. Fixade med musik och laddade ordentligt här hemma. En timme innan jag skulle åka märkte jag att min spellista i Spotify inte gick att göra offline.... WTF! 

Det finns inte wifi eller möjlighet till uppkoppling över huvudtaget i cykelsalen så jag fick lite lätt panik. Både jag och Victor försökte på alla möjliga sätt och via Facebook fick jag en rad olika tips av mina kära instruktörskollegor. INGET HJÄLPTE!! Ett tag var jag nära på att ringa och be dem ställa in passet. Har jag inte haft pass på nästan ett år känns det inte så lätt att bara improvisera... 

Sista utvägen var att logga in på min Spotify på Victors iPad och vips så gick det att göra alla låtar "gröna". När det var klart hade jag fem minuter på mig att bli klar och åka iväg. Väl framme och i salen fungerade allt och passet kändes helt ok, men den där stressen är hemsk! 

Nöjd efter att ha klarat passet - både med flås och musik. 

Vissa tycker att jag är galen/en dålig mamma men första gången jag tog med Elliot på träning med TKSK var  han 13 dagar gammal. Victor jobbade, jag tyckte Elliot var för liten för barnvakt och samtidigt ville jag inte ställa in träningen. Det var en chansning och det visste deltagarna om. Det funkade riktigt bra och sedan dess har han varit med ungefär varannan gång beroende på hur Victor jobbar. Så snart han vant sig vid "riktig" mat kan han nog börja ha barnvakt men han tycker om att vara med och om det är någon gång han verkligen tränar sin rygg genom att ligga på mage så är det på dessa träningar. Han är såå fascinerad av vad deltagarna gör med alla färgglada klot. 

Det ska ju även vara bra för barn att se vuxna i rörelse och inte bara sittandes vid datorer och/eller smartphones.... Vårt beteende smittar visst av sig på dem redan i väldigt tidig ålder, kanske därför så många ettåringar kan använda tekniska prylar. Frågan är om det är en positiv utveckling?? 

Det får nog bli ett eget inlägg när jag är mer påläst i frågan. 

Elliot med sin kettlebell, än så länge är den mest ett redskap att gnugga tandköttet mot. 

En nackdel kan dock vara att jag märker en viss skillnad i mitt coachande  när han är med på träningarna. En viss procent av mig fokuserar (oundvikligen) på honom och inte på deltagarna. Barnvakt i salen kanske är den bästa lösningen? 

Igår (fredag) var hela familjen i Göteborg igen. Jag skulle på kvartalsutbildning i BodyCombat och Victor jobbade dagtid. Jag & Elliot tog därför tåget till Göteborg och mötte upp Victor för att få i oss lite mat tillsammans innan det var dags för mig att åka vidare till Mölndal och Nordic Wellnes. 

Det min första kvartalsutbildning efter förlossningen och det kändes bra. Jag är dock inte lika taggad som vanligt att dra igång och instruera Combat. Kan hänga ihop med att jag nästan bara coachat de senaste 7 månaderna... jag ska vara med releasen om två veckor och sedan får vi se hur vi går vidare. Det var ett bra pass, några nyheter, ganska enkla kombinationer men svår takt?

Blir en ny utmaning att få till tid att öva in programmet, hörlurar medan jag ammar kanske? 

Ett väldigt långt inlägg om egentligen ingenting men det är ju så det brukar bli.