Barn och skärmar

Så här kan det se ut när Elliot sover =)

Alla har vi varit barn och alla kommer vi någon gång i livet, på något sätt i kontakt med barn. 

Kanske inte så konstigt att de flesta av oss har åsikter om barn och hur man "ska" uppfostra dem.

Innan jag själv blev mamma tyckte och tänkte jag en hel del: 

Så ska minsann INTE jag göra när jag får barn! 
Varför gör de på där viset, är det inte bättre att göra så här? 

Vi ska vara konsekventa i vår uppfostran och inte använda mutor och/eller hot! 

Listan kan göras bra mycket längre, men jag tror att ni förstår vad jag menar? Ibland har jag säkert yttrat min åsikt till föräldrarna (kanske främst till min syster) men där känner jag att jag tagit ett kliv tillbaka. Jag förstår lite bättre nu att alla gör så gott de kan och att man ibland släpper på sina principer för att få vardagen att gå ihop. Dessutom är alla barn olika så det som fungerar för vårt kanske inte funkar för någon annan och vice versa.  

Jag tycker det här med barns utveckling och föräldraskapet är väldigt intressant och läser/lyssnar på allt jag kommer över och hinner med. Råden är många och vissa tar jag (och i förlängningen även Victor) till mig och sedan försöker vi agera utifrån dessa "åsikter". Av ovana var det i början svårt att veta vad/hur man skulle göra och ju mer personlighet och vilja Elliot får desto svårare att vara konsekvent blir det såklart. Efter X antal försök med mat ger man kanske vika t.ex. 

Försöker vara lite ekonomisk och ibland låna böcker på biblioteket istället för att köpa allt som låter intressant.

Detta inlägg har jag skrivit i mitt huvud för längesedan, men då det handlar om något som säkerligen delar "oss i olika läger" har jag avvaktat och läst på ytterligare. Det jag skriver är MINA åsikter JUST NU och handlar om MINA tankar gällande Elliot och hans vardag. Jag menar INTE att de som gör annorlunda gör fel och jag är heller inte säker på att vi kommer tänka och/eller göra samma om ett halvår eller två månader. Ta bara det här med napp:

När Elliot föddes blev vi rekommenderade att inte använda napp de två första månaderna och som nyblivna/ovana föräldrar tog vi detta på största allvar och skulle absolut inte ge Elliot napp. Anledningen från BB och BVC var att det kunde sätta käppar i hjulet för amningen och det ville vi inte, den funkade ju superbra. När Elliot var tre veckor var han lite gnällig i några dagar och samma dag som han blev 1 månad gammal gav vi vika och testade napp. Han blev väldigt lugn och verkade tycka om att få suga/snutta på den. Hmmm.... självklart lät vi honom fortsätta med det. Är han lugn är vi lugna! Först kände jag mig som en dålig mamma som gav efter på "mina regler" så fort, men eftersom amningen fortsatte fungera fint kändes det ändå ok. Dock började vi båda ge honom nappen i både tid och otid och för att få honom att förknippa den med sömn och/eller tröst hjälps vi nu åt att bara ge honom den när han ska sova eller är ledsen. Funkar bra! 

Seriöst - en skallra i telefonen! Det är ju såå sjukt!

Sötsaker som glass, kakor och godis är också en grej som vi ofta diskuterar. Vi vill vänta så länge som det bara är möjligt med att introducera detta för Elliot men omgivningen verkar se fram emot att ge det till honom tidigt... Tänk om vi kan vänta två-tre år, det vore ju grymt bra men även här kanske vi ger med oss tidigare och låter honom prova tårta när han fyller ett år eller så... Vem vet? 
Nu är det hur som helst inte det jag ska skriva om idag. 

Jag sitter väldigt mycket vid datorn, dels för att vi använder datorer i jobbet och dels för att jag sorterar foton, läser och skriver bloggar, kollar Facebook osv. Det är avkopplande för mig och jag fastnar lättare vid en dator än framför tv'n. Jag tittar typ bara på TV när det är Let's Dance, Gladiatorerna eller Idol. Det dröjde länge innan jag skaffade mig en smartphone, men när jag träffade Victor och ibland lånade hans så bytte jag ganska snabbt ut min enkla lilla mobil till en iPhone och jag var fast. Kollar min telefon i tid och otid och har gärna med den överallt. Vet inte vad det är som lockar men det har blivit en (o)vana att kolla med jämna (korta) mellanrum. Min telefon gör mig på så sätt osocial - kan bli sjukt irriterad på att jag kan plocka upp och kolla telefonen även fast jag har riktigt trevligt med verkliga människor... Vad är det jag tror att jag ska missa? Skärpning! 

Det där var ett av mina (obligatoriska) sidospår - det jag vill komma till är barn och skärmar. I julas visade jag upprörd annonser från leksaksaffärerna för Victor, där fanns det nämligen babyskydd till mobil och surfplatta så att de skulle kunna användas av barn från 6 månader och uppåt. På köpet ingick även appar som var lämpliga för denna ålder! Va fasiken!! Jag reagerade starkt och kan verkligen inte förstå varför man ska anpassa dessa prylar till barn när det finns så sjukt mycket leksaker att välja mellan och med min lilla erfarenhet är det först nu (nästan 8 månader) som Elliot visar intresse för leksaker, även fast vispen i köket är roligast. Han är såklart nyfiken men han vet ju inte att plattor m.m finns. Även innan jag fick barn har jag reflekterat över att många föräldrar låter barnen använda deras mobiler och/eller surfplattor, i väldigt tidig ålder. Så fort de blir minsta otåliga räcks en platta/mobil fram för att lugna dem. Och lugna blir de! 

Det får mig att fundera - vad blir konsekvenserna om någon vänjer sig vid att att aldrig vara otålig? 

Läsning av "Pekboken för lite sportigare barn" - det är såå kul att bläddra. 

Jag arbetar som lärare och jag märker på mina elever, som är bra mycket äldre än Elliot, att de över lag har väldigt kort tålamod och svårt att fokusera en längre tid på en och samma sak. Det ska gärna hända något nytt hela tiden och går det inte på första försöket så kan man helt enkelt inte. Självklart finns det undantag men detta KANSKE har att göra med "vår tids uppfostran". Barn ska inte skrika och gråta så då gör vi det som krävs för att de ska vara tysta och lugna. 

Är man en dålig förälder för att barnet visar sina olika känslor? Nä, jag tycker inte det! 

Sedan beror det väl självklart på situation, ålder, övrigt beteende och hur man bemöter barnet i dessa lägen. Vi vuxna är inte glada varenda minut och då kan vi inte kräva det av våra barn heller. Innan de är tre år kan de heller inte styra sina impulser så det kan liksom inte tänka: oj vad arg jag är nu, det ska jag ta med mamma senare. Aggressionen/sorgen kommer lika snabbt och starkt som de underbara skratten som vi alla älskar. Lätt att sitta här och skriva, men jag ska försöka påminna mig om detta när Elliot kommer till denna utmanande ålder. 

Elliots favoritbok - finns massvis med olika varianter i denna serie så det får nog bli fler! 

I mitt arbete använder vi datorer i stort sett hela dagarna och jag vill poängtera att jag inte är motståndare till datorer. Det jag vill komma fram till genom att skriva ner mina tankar är hur jag ställer mig till hur vi som föräldrar låter våra (späd)barn använda/vänja sig skärmar. I tidigare inlägg har jag skrivit om podcasten Pampers Barnvagnspromenader där programledaren Tove ställer lyssnarnas frågor till den oberoende experten och legitimerade barnmorskan Louise Hallin. Hon är av samma åsikt som den amerikanska barnläkarakedemin och rekommenderar att barn under 2 år inte ska titta på TV/skärmar över huvudtaget. (källa:http://www.lakartidningen.se) Det finns inga bevis för att användningen av skärmar stimulerar barn intellektuella utveckling, även om de som säljer spel, filmer och appar för bebisar hävdar att deras program gör det. Barnläkaren och professorn Hugo Lagercrantz menar att effekten av t.ex. program som Baby Einstein har motsatt effekt. Ju mer tid småbarn tillbringar framför TV'n desto färre ord lär de sig, och desto sämre blir deras koncentrationsförmåga när de börjar skolan. (källa: http://www.tryggabarn.nu). Det finns heller inga bevis för att det är skadligt för barn att använda skärmar men den tid som ägnas till passivitet framför en skärm minskar tiden för spontana lekar, de fantasilekar som stimulerar barnets kreativitet. Louise Hallin har i tidigare nämnda podcast pratat om att barn MÅSTE få ha tråkigt för det är då hjärnan sätter igång och arbetar, den vill komma på något att göra för att inte ha tråkigt. Att ha tråkigt är den bästa "medicinen" för att utveckla fantasi och kreativitet och det är förmågor som jag verkligen vill att Elliot ska utveckla. Jag hade själv väldigt bra fantasi när jag var liten (lite väl bra enligt min mor) 
och jag behövde oftast inte bli underhållen av mina föräldrar och de hade ingen platta och/eller 
DVD att ge mig. 

När barnen blir lite äldre, ungefär 2-5 år, rekommenderas max 1 timme framför TV/skärm per dag och helst en skärmfri dag per vecka. I den här åldern, och självklart tidigare om barnet redan tittar, ska en vuxen sitta med och titta. Vi kan tycka att ett barnprogram verkar bra, mysigt, roligt eller liknande men det kan vara figurer eller händelser som barnet upplever som skrämmande. Sitter vi bredvid märker vi detta och kan diskutera och/eller förklara vad som sker, eller stänga av om det är alldeles för läskigt. Enligt Hugo Lagercrantz fungerar barnets utveckling dessutom bättre om barnet kan ställa frågor till en vuxen medan den tittar på ett program/spelar ett spel. De vill ofta prata om vad de ser och vänder sig gärna till föräldern för att få bekräftelse på. Trots att Elliot inte är så gammal ännu kan jag verkligen instämma i båda dessa  påståenden/åsikter. Vi har köpt några leksaker till honom som är ämnade för barn i hans ålder, och när vi visade honom en mask som rör sig framåt när man drar den bakåt blev han verkligen rädd och han vill gärna ha koll på var i rummet den är. Han släpper den inte med blicken och om den kommer nära så åker händerna upp i luften och han liksom gnyr. I våra ögon är det en oskyldig, färgglad, söt liten mask, men någonting med den skrämmer honom. Att barn söker bekräftelse från sina föräldrar har vi också redan märkt, speciellt när vi sitter och läser med honom. Vi har en bok som heter Husdjur och där kan man trycka på en liten knapp för att höra hur de olika djuren låter. Detta är väldigt roligt och varje gång djuren låter tittar han på oss som för att kontrollera att vi också hört. När han gör något nytt, t.ex. smackar med munnen eller liknande kollar han stolt på oss tills vi ger honom en reaktion, oftast ett leende. 
Då blir han nöjd och kan fortsätta =)

Så här kan det se ut när Victor läser för Elliot - jajamän, jag hör också marsvinet =)

Jag vill här poängtera att vi absolut kommer låta Elliot titta på TV, se på film och spela diverse spel. Jag hoppas dock att vi klarar av att motstå frestelsen att ge honom en skärm eller sätta på ett TV-program när han är kinkig. Börjar man är det säkert svårt att sluta så jag har mantrat; barn måste få ha tråkigt i huvudet, men märker att jag ger honom olika leksaker om han blir ovanligt gnällig. Kanske inte är så mycket bättre det men han får åtminstone leka med dem då istället för att sitta passiv och bara ta emot intryck. Jag ser verkligen fram emot när vi tillsammans kan kolla på alla förtrollande Disney-filmer och tar del av alla fantastiska filmatiseringar av Astrid Lindgrens verk. Så nyfiken på vilken som kommer att bli hans favorit. Jag förstår att vi inte alltid kommer att sitta bredvid honom men min förhoppning är att titta på filmerna tillsammans med honom första gången för att se vad han tycker om dem. Jag har t.ex. fortfarande inte sett Ronja Rövardotter för det var någonting i den (fåglarna?) som skrämde mig. Den såg jag för övrigt själv och stängde av. 

Verkar inte komma till något avslut i mitt resonemang, kommer på nya infallsvinklar hela tiden men tror jag åtminstone klargjort för mig själv vad jag tycker och tänker. Nu finns det på pränt och jag kan gå in och läsa (kanske skämmas) om två-tre år när Elliot verkligen kan uttrycka sin önskan om att t.ex. titta på Bamse, spela Smurfarna eller liknande. För att stärka min åsikt ytterligare har jag även kollat vad Statens Folkhälsoinstitut anser och barnläkaren Sven Bremberg poängterar att det inte finns mycket forskning i frågan och att det kan vara nödvändigt att TV'n står på en kort stund för att man som förälder ska hinna göra någonting annat. Han tillägger dock att barn under 2 år inte ska se på TV utan att en vuxen sitter med och tittar på programmet/spelet. (källa: http://www.svd.se/nyheter)  
I samma artikel säger hjärnforskaren Martin Ingvar att vuxnas kommunikation med barnen minskar när en TV står på och när vi pratar mindre med våra barn försenas deras språkutveckling:
- Hur många ord ett barn talat med vuxna är avgörande för hur bra det går i skolan. 

OK. 
Detta inlägg påbörjades alltså den 12 april och idag är det den 3 maj. Två gånger har inlägget försvunnit för att jag har glömt att spara och datorns batteri har dött... Det har då tagit emot att börja om och kommer ihåg hur jag strukturerat upp tankarna. Några punkter har tillkommit, några saker har säkert försvunnit, men jag har lyckats bra med att göra ett sjukt långt inlägg om en väldigt kort åsikt/idé/önskan; att vi ska vänta med att presentera TV, iPad och iPhone m.m för Elliot. 

Det finns säkert massvis med frågor som är viktigare och andra föräldrar kanske fokuserar på andra saker. Vi (jag & Victor) gör säkerligen sådant som ni tycker är väldigt konstigt. Kanske är det fel: 
* att vi ger både burkmat och hemmagjord mat 
* att han få ett smörgåsrån efter maten eller om han sitter med när vi fikar 
* att han får sova mellan oss 
* att vi låter honom vara uppe sent
* att jag fortfarande ammar 
* att han är med på träningen med TKSK
* att vi inte har massa filtar och overaller på honom när vi går ut 
* att hans favoritleksak är en rengjord snusdosa 
* att vi inte enbart har ekologiska träleksaker
* att vi använder gåstol
... som ni ser, även denna lista kan göras lång.

Jag är på riktigt nyfiken, har ni några idéer som ni brinner extra för, som ni tycker är extra viktigt och som ni hoppas kunna leva upp till? Har ni äldre barn - hur har det gått? Lyckades ni eller gav ni vika? Och ni som inte har barn - är det någon fråga som ni tycker eller tror att ni kommer tycka är viktig om ni skaffar barn. Alla åsikter är välkomna!  

Mysig stund innan läggdags.

- Små barn behöver inte TV. Den riktiga världen är fullt tillräcklig. Att leka eller läsa med mamma eller pappa gör att  hjärnan utvecklas på ett bättre sätt. I många TV-program förekommer klipp, zoomningar - något som är förvirrande för det lilla barnets hjärna. Före två års ålder är hjärnan inte mogen att bearbeta sådana intryck över huvud taget. Djupseendet är inte heller färdigutvecklat, vilket för att barnen flackar med blicken över teveskärmen. Risken är att synteserna, kontakterna mellan nervbanorna, kopplas fel, säger Hugo Lagercrantz. (källa: http://www.tryggabarn.nu)

Mina tankar om CrossFit OPEN 2015

De flesta som tränar och/eller är intresserade av CrossFit tycker att mars månad är lite extra speciell. 

Det är nämligen då hela CrossFit Games drar igång och först ut är OPEN, den del av tävlingen där ALLA får och kan vara med. Under fem veckor släpps fem deltävlingar och det gäller såklart att prestera så bra man kan utifrån sina förutsättningar i alla dessa olika moment. 

WOD'en släpps på torsdag natt och sedan har man fram till måndag kväll på sig att få sin omgång bedömd av en domare. Man får göra så många försök man orkar och sedan registrerar man det bästa på Crossfit hemsida och kan se hur man står sig till andra i boxen, staden, landet, Europa & världen. 

Skärmbild från CrossFit Games

Förra året var jag (inte officiellt) gravid i tredje månaden när vi körde CrossFit OPEN och jag höll igen lite för att inte riskera något. I år var jag tveksam till om jag skulle delta eftersom jag började med CrossFit igen när Elliot var två månader och sedan fått till 1-2 träningar i veckan och då med klart lägre vikter än tidigare. Dagen innan det var dags för 15.1 kunde jag inte låta bli och jag anmälde mig. Mest för att se vilka moment jag tappat mest i och på så vis veta vad jag ska fokusera på de gånger jag har möjlighet att träna. Jag är nöjd med beslutet, OPEN är skitkul och jag har verkligen fått ett kvitto på vad som är mina GOATS, övningar som man har svårt för. 

Jag har gjort en liten sammanställning för hur det har gått i de olika tävlingarna och hur jag har placerat mig i vår egna box gentemot de andra tjejerna, gentemot hela boxen, gentemot tjejerna i CF THN och CF Trestad, Sverige, Europa och slutligen världen. Ganska intressant, hihihihi. 

Tabellen läses så här: I WOD 15.1 kom jag på fjärde plats av damer i THN, 10 plats i vår box, plats 311 i Sverige osv..
Den röda raden är min totala placering. 

Nedan följer skärmavbilder av alla workouts som ingick i CrossFit OPEN 2015 och en kommentar om hur jag kände innan, under och efter utförandet. Är det någon läsare som inte är insatt i CrossFit blir det mycket termer men med risk för att det blir ett sjukt långt inlägg ger jag mig inte in i några längre beskrivningar. Det går ju väldigt lätt att googla om man är nyfiken, hihihi. 

Under tidig amning fredag morgon den 27 februari kikade jag på CrossFit hemsida och blev väl inte överlycklig när den första övningen är toes-to-bar. En övning där jag mest hänger och dinglar. Visst, jag klarar den, men inte flera i rad och då tar det väldigt lång tid och i en AMRAP (as many rounds as possible) på bara 9 minuter behöver det gå fort. Marklyft på 34 kg är inga problem och 5 snatch på den vikten har också fungerat så det kändes lugnt. 

Jag anmälde mig som sagt och gav mig på 15.1 & 15.1a. Toes-to-bar gick sådär och även om det var relativt lätt vikt i skivstångsövningarna så tog det i underarmarna vilket gjorde att det blev ännu tyngre att hänga i riggen... 99 reps innebär att jag hann 3 varv + 9 toes-to-bar. Direkt därefter startade klockan på nytt och på 6 minuter skulle man göra en så tung repetition som möjligt av clean & jerk. Jag tycker om den övningen men var lite osäker eftersom jag tappat mycket styrka under graviditeten/hemmatiden. Började på 40 kg och ökade sedan med 5 kg i taget. Så här i efterhand inser jag att det var onödigt, jag skulle sparat kraften till fler försök på den tyngre vikten. Nu hann jag bara testa en gång på 61 kg och då lyckades jag inte. Fick stanna på 57.5 kg. I tabellen står det dock 125 lb och det är ju bara 56 kg. Nåja, det har nog inte så stor betydelse för slutresultatet =)

Elliot ammar ofta någon gång mellan 05-07 så det blev lite rutin under dessa fem veckor att då passa på att kolla vad den nya utmaningen kunde bestå av. Andra veckan blev jag lite besviken om jag ska vara ärlig. Den var exakt likadan som en av deltävlingarna förra året. Kanske kul att kunna jämföra men jag tycker det är roligare med nya utmaningar. Speciellt då den som kom tillbaka var den som var svårast förra året... i varje fall för mig. Dock var det under denna utmaning som jag lärde mig att göra chest-to-bar 2014. Målet var alltså att göra fler repetitioner än föregående år. 

Om man hann med två rundor på 3 minuter fick man gå vidare till nästa omgång på 3 minuter och hann med med två rundor även då fick man gå vidare till ytterligare 3 minuter osv. Antalet repetitioner ökade i varje omgång... Jag behövde dock aldrig oroa mig för det. Detta träningstillfälle blev hela 3 minuter för mig, kort men effektivt, hahahaha. 37 reps blev mitt resultat så jag var tre ynka reps ifrån att få gå vidare. Som vanligt vilar jag lite för länge i varje paus jag tar, grrrr. 

Det blev åtminstone tre reps mer än förra året och jag lyckades med chest-to-bar typ varje gång. 

Vecka 3 och workout 15.3 - första reaktionen: SERIÖST?! Vad håller de på med? 

Kunde de inte vänt på steken så att alla vi som inte kan göra muscle-ups åtminstone kunde få några poäng? Andra reaktionen - jaha, men då blir det 0 poäng, vad ska jag göra på söndag istället, fika kanske? Tredje reaktionen - va, får man inte "nolla"? Är det alltså ok att köra scaled (lite lättare version) på en workout och RX (rekommenderad) på övriga? Hmmm, hur ser den ut? 

Det blev den skalade versionen för mig och alla andra tjejer i vår box. Det där med muscle-ups är något vi behöver jobba mer på... hur sjutton det nu ska gå till, känns helt omöjligt. Den skalade versionen är enklare i den mening att det inte är några musle-ups men den blev sjukt jobbig eftersom den istället innebar att det bara var att kötta på. Vi skulle på 14 minuter göra så många omgångar som möjligt av 50 wallballs med 4.5 kg och 200 singelhopp. Jag valde att vara bland de första, dels för att få det gjort men också för att Elliot var med i lokalen och var lite mammig. 

Jag hittade ett jämnt tempo och delade upp wallballs i 15-10-10-10-5 och hoppade nästan unbroken. 

Det blev tre hela rundor, 50 wall balls och 48 singelhopp... Återigen är det mina pauser som blir för långa men jag var helt klart nöjd med 848 reps. Tänk att man kan bli så svettig på 14 minuter. 

Den fjärde workouten kändes vid första anblicken som en rolig utmaning men 8 min kändes som kort tid för att hinna någonstans med dessa övningar. Handstående pushups ger lite yrsel och jag är långsam i nedtagningen av clean. 56 kg är också ganska tungt om man efter 15.1a tänker att 57.5 kg är mitt max. Med förväntan i kroppen tog jag och Elliot en promenad till boxen på söndagen. 

Elin var barnvakt åt Elliot så även denna gång bad jag om att få vara bland de första startande. Jag valde att inte känna på övningarna innan (lyckas jag inte på försöket så har jag negativa tankar när det väl är dags) mer än att vi var tvungna att mäta avståndet för handstand pushup. Klockan startade och vi drog igång. Första omgången kändes riktigt bra och jag blev förvånad att jag fick upp vikten i clean  utan stora problem. Fick bra självförtroende och blev peppad av detta. Lite skev i kroppen (av allt bärande av Elliot?) gjorde att jag fick stanna någon sekund extra i varje HSPU så att domaren såg att båda mina hälar var över linjen, lite störigt mot slutet när det var många. Fick gå ner lite oftare och låta blodet rinna bort från huvudet... Missade en clean men lyckades direkt efter igen så det drog inte ner mitt humör. 8 minuter gick snabbt och jag hade gärna fortsatt för den här var rolig. 

52 reps blev det och jag hann alltså 3/3, 6/3, 9/3, 12/6 och sedan 7 HSPU. Mycket mer än jag trodde!

Sista deltävlingen hade jag inte möjlighet att vara med i boxen på söndagen och jag trodde först att jag skulle behöva strecka mitt deltagande. Först kändes det gött för det verkade vara en tuff workout men sedan kändes det väldigt tråkigt att inte fullfölja när man påbörjat. Skickade ut en förfrågan i vår facebookgrupp för att se om någon kunde döma mig på måndagen och det fanns flera villiga. 

Här kommer man inte undan så det var bara att bita i det sura äpplet och köra. 

Vid lunchtid måndagen den 30 mars passade Johanna Elliot och jag hoppade upp på roddmaskinen och inväntade Daniels signal. Jag hade kollat övriga deltagares tider för att få en uppfattning om hur lång tid det kunde tänkas ta på ett ungefär. Det varierade mellan 10-20 minuter så jag hoppades på cirka 18 minuter. Jag och roddmaskinen brukar nämligen inte komma så bra överens. 

Min tid blev 14.58 och jag var HELT slut. Jag kan verkligen inte RO, jag sliter och sliter men kommer absolut ingenstans och jag tror jag håller andan under tiden för när jag klev av så fick jag flåsa ett bra tag innan jag kunde ge mig på thrusters och då fick jag typ hålla andan igen för jag hade så hög puls. Väldigt skum känsla som inte riktigt går att beskriva... Jag önskade att det skulle varit en WOD på tid men nu var jag liksom tvungen att fortsätta tills allt var klart. Bläää! 

Att rodd är en GOAT känns inte roligt någonstans, inte en övning jag känner för att öva på precis men det är väl så det får bli. Åtminstone lite teknikträning... 

OPEN är klart för den här gången och med tanke på "omständigheterna" är jag nöjd med min insats. Jag hoppas kunna prestera bättre nästa år MEN då krävs det att jag får till fler CF-träningar och att jag då fokuserar på de moment som jag har svårast för... blir ju lätt att man passar på att träna det som är roligt när man får chansen. Nästa år kan jag i varje fall inte skylla på graviditet eller förlossning! 

Någon av er som läser som deltagit? Vad tyckte ni om de olika deltävlingarna? 

Pistoler

Tisdagens crossfitpass inleddes med teknikträning på pistoler. Jag har tidigare klarat med vikt, av någon anledning blir de lättare men i tisdags insåg jag att det var "ganska lätt" om jag höll i min egen fot. Yeehooo, så jäkla kul när det lossnar och går lite framåt. Själva passet i sig gick lite sämre, jag fick sjuk mjölksyra i armhävningarna men tog mig i "mål" på 21.42.

2 varv av: 

50 marklyft 42,5 kg 

50 handrelease pushup

25 boxjump 60 cm

25 lateral burpees (över skivstången). 

Klänningar

Idag har vi varit på dop för Elliots kusin, Felicia Vilda Isolde.
Då saker och ting kräver lite mer planering nu än tidigare började jag leta efter mina klänningar här hemma redan förra veckan. Jag hittade dem inte då men tänkte att de säkert låg på vinden där allt annat som plockades bort under graviditeten har hamnat. I torsdags letade jag på riktigt eftersom jag visste att det skulle bli lite stress idag med att fixa både mig och Elliot (Victor behövde sova på grund av nattjobb). Jag hittade dem inte då heller! Jag letade verkligen överallt, i köket, i badrummet, på vinden, i resväskor, bland julsakerna - you name it, men ingen framgång.
Hörde av mig till Elin och båda mina systrar även fast jag egentligen visste att detta var klänningar som de antagligen inte hade lånat. I ärlighetens namn passar väl ingen av dem på ett dop i mars men jag blev så irriterad av att inte hitta dem så jag kunde inte släppa tanken. Fortsatte letandet i fredags och även lite imorse men de är fortfarande spårlöst försvunna. Vad tusan!
Ska bli väldigt spännande att se om, när och var jag hittar dem - kan jag ha tagit med fel påse när jag har åkt till klädåtervinningen? Då borde jag ju hitta den andra kassen??

Jojjo var med på lite babysim med mig och Elliot igår och därefter följde vi med upp till henne. Där provade jag ut säkert fem klänningar och ett par skor som jag fick låna med mig hem. Just då hade jag fortfarande en liten förhoppning om att hitta något eget som jag trivs i men jag ville gardera mig och hon har väldigt många fina klänningar. Kul för en föräldraledig mamma att klä sig i lite dyrare outfits för en gångs skull, hihihihi. Kändes riktigt lyxigt även fast hon ska ha dem tillbaka...

Jag var nog inte riktigt på klädhumör idag för inget kändes helt bra. Jag tror att jag målat upp en bild i huvudet av vad jag ville ha på mig, men jag fick ju för tusan inte fram den och då är det inte lätt att göra rätt... Trött man kan bli på sig själv ibland. Klockan gick och det var liksom hög tid att få på sig kläder och komma iväg. Vädret (två grader och mulet) avgjorde och det blev en klänning som Elin lånat ut/gett (?) mig för ett bra tag sedan. Den trodde jag inte det skulle bli då jag inte trivs så vidare värst bra i holkärm eller bredare band. Med en kavaj över kunde jag släppa det.

 Det jag kommer skriva om nu handlar enbart om MIG och tankar kring MIN kropp och mina kläder. När det gäller andra har jag aldrig ens reflekterat eller brytt mig och kommer antagligen inte göra det heller. Smaken är som baken och det som sitter dåligt på mig kan vara som gjutet för någon annan. Jag tror att jag för några år sedan skrev ett blogginlägg om opraktiska träningskläder - sådana där som är supersnygga men (i mina ögon) inte lämpar sig för träning. Exempelvis minimala sporttoppar eller linnen med massa smala band i snyggt mönster.
Med sporttopp under försvinner effekten av dem och utan sporttopp hålls inte bysten på plats. Kanske skulle man kunna ha dem för en lite sportigare vardagslook eller om man har stenhårda silikonbröst som inte rör sig. Jag förstår det helt enkelt inte. När jag tränar vill jag fokusera på träningen och känna att saker och ting är där det ska vara, hihihihi. Tant? Tråkig? Otrendig?
Jag tycker själv att jag är väldigt praktisk. Skulle kunna skriva om hotpants också men nöjer mig med konstaterandet att cykelbyxor är det kortaste jag tar på mig till träningen... Vill vara bekväm!

Ok, det där blev ett sidospår om ett gammalt inlägg. Tillbaka till det som fick mig att reagera.
 Vid klädprovningen inför dopet fick jag verkligen panik över att det var urringning i klänningen. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför de hade designat klänningen på det viset. Vet inte om det det berodde på dagens klädhumör eller om jag fått en ny syn på min kropp sedan jag blev mamma.
Jag beklagade mig till Victor att jag kände mig avklädd och funderade på att ha ett linne under klänningen. Han tyckte jag var otroligt fånig och jag försökte acceptera klänningen och känna mig bekväm. Det gjorde jag egentligen inte men det fick det bli den ändå. Tog som sagt var på mig en kavaj och sedan bar jag ändå runt på Elliot en stor del av tillställningen. Nu har jag inte världens största byst men jag tror helt ärligt att jag hade trivts väldigt mycket bättre med en mindre. En liten byst ser aldrig slampig ut och det ser inte ut som att man vill visa upp sig.
Victor: Det är väl ingen på dopet som kommer kolla där ändå? 
Jag: Nä precis! Varför ska jag då ha en klänning med en glipa som säger - kolla in här... 

Klänningen var på hela dopet. Jag kände mig inte jättebekväm och jag drog i den där stackars glipan titt som tätt för att göra den så liten som möjligt, ändå kändes det som att jag visade allt.
I övrigt var det en väldigt fin och behaglig klänning men om jag fortsätter känna på detta viset kommer den nog inte användas igen... Ska försöka reda ut dessa tankar och komma till grund med vad de beror på. Axlar, rygg, armar, nyckelben osv har jag inga problem att vara bar om men det är just "mjölkbehållarna". Där kanske vi har svaret trots allt, jag ser mig själv som en matförpackning.
Låter detta helt skumt eller är det någon som känner/känt samma sak?

Får poängtera ytterligare en gång att jag sett många tjejer som klär superbra i urringningar och med inlägget menar jag alltså inte att det på något sätt är fel att visa sin byst MEN jag trivs uppenbarligen inte med att göra det...

Jag kan verkligen inte ta selfies (nu är det väl i och för sig groupies som gäller) men fick göra ett försök för att  visa vad  det är jag skriver om. En annan reflektion; varför lägger man automatiskt huvudet på sne när man fotar sig själv i spegeln?
Eller är det bara ett nybörjarfel? 

Mammagris

Vår lille Elliot har blivit en riktig liten mammagris.

Jag har en ganska länge legat på Elliots pluskonto när det gäller nattning och tröst men sedan en knapp månad tillbaka har han utvecklat detta till att gälla närvaro. Är han hos mig så går det mesta bra oavsett om vi är på babysim, besöker nya miljöer eller träffar nya människor. Det funkar hos Victor också, men inte riktigt lika frekvent. Han vill gärna ha koll på var jag befinner mig och blir lite orolig när han inte ser eller hör mig. Det kan räcka att jag går ner och hänger tvätt eller duschar. 

Visst, det är roligt att vara omtyckt men det är liksom inte hållbart i längden och jag tycker lite synd om Victor. Enligt Elliot är han ena stunden världens roligaste pappa som kan busa, mata och till och med "natta", medan han i nästa inte är alls lika bra som mamma. Detta visas klart, tydligt & bestämt.

En av många mysiga stunder

De första 4-5 månaderna sov Elliot väldigt bra, och med det menar jag att han sov i sin egen säng och oftast hela nätter utan att vakna. En kombination av att han var förkyld och började använda nappen mer samtidigt som han lärde sig att vända från ryggläge till magläge gjorde att sömnen blev mer orolig och vi lät honom sova mellan oss några nätter. Han somnade då snabbare och vi kunde vända rätt honom och/eller stoppa i nappen utan att själva "vakna på riktigt". 

För kanske tre veckor sedan testade vi att natta honom i hans säng igen men den var nu inte lika poppis. Det kändes som att han förstod att vi skulle "försvinna" och han började hålla fast i ett finger, dra tag i mitt hår eller gosa kind mot kind. Tre sätt som också innebär att han märker när vi går därifrån och då vaknar... För att undvika snedbelastning, ryggskott eller andra trevliga åkommor tog vi tillbaka honom till vår säng och nu i skrivande stund slår mig tanken att det också var då det mammiga verkligen började. Hur nära mig kan han egentligen sova? 

Hans händer är i min mun, i min näsa, slår och klappar mig på kinderna, drar i mitt hår och håller på tills han hamnat så nära att jag funderar över om han verkligen får luft? Jag tycker också det är mysigt att vara nära, men han reagerar på minsta lilla rörelse och börjar då om hela komma-nära-processen... Han gör detta i sömnen så han är ju utvilad på morgonen, men både jag och Victor vaknar och försöker få honom att bli lugn och stilla igen. Amning är då ett säkert kort men det vill jag inte göra hur många gånger som helst, två gånger per natt tycker jag räcker. 

Elliot lägger sig fortfarande sent på kvällen och just nu är det tur eftersom jag typ blir fast i sängen med honom när jag nattar. Han lägger sig oftast mellan 21.30-22.00 och det är egentligen en perfekt tid för mig som lätt är uppe för länge... jag hoppas dock det ser annorlunda ut när han börjar lägga sig klockan 19. Det känns som att det är då min kväll börjar, ibland tränar jag till 20. 

Lite mys efter maten, enligt Eliot är jag nu väldigt långt bort!

Mammagrisen får väl helt enkelt hålla på, 5-9 månader är tydlig en känslig tid i utvecklingen och de behöver extra mycket trygghet. Antagligen beror det på att de börjar förflytta sig samtidigt som de blir medvetna om vem som är vem och då också vet vem de vill hålla koll på och ty sig till. 

Det kommer komma en tid då han inte vill vara hos mig alls, en tid då pappa är det absolut bästa som finns. Därefter kommer säkerligen också en tid då ingen av oss duger och vi är de mest pinsamma och jobbiga människorna på jorden så jag ska passa på att njuta, utan att spä på beteendet. 

För sömnens skull behöver vi nog få honom att åtminstone sova själv mellan oss. 

Att ligga still i samma position en hel natt och undermedvetet vara lite spänd är inte superskönt och trots att han fortfarande sover bra och vi inte går upp förrän 8.30-9.30 så känner jag mig aldrig lika utvilad som tidigare. Han är dessutom vaken mer på dagarna så det finns inte många tillfällen att ta en liten tupplur... ojojoj, så synd det kan vara om mig alltså. 

Nä, nu är det dags för nattning. Blir faktiskt lite sömnig av allt prat om sömn och närhet. 

Antagligen har ni blivit det också men om ni läst ända hit så får ni sova så gott!  

Instruerande och Göteborg

När jag skrev rubriken till detta inlägg för lite drygt 1 vecka sedan skulle det handla om just den onsdagen. När jag nu har tid och ro i kroppen till att sitta och skriva kommer det handla om lite annat och lite mer än bara just den dagen... inte så överraskande kanske. 

Jag började instruera när jag var ungefär 14 år, minns inte exakt. Denna "karriär" började inom NIF-gymnasterna där jag hade hand om deras KidsAerobics. Jag fick även ha en del vanlig aerobics, eller workout som det då också kallades... jösses, känns som stenåldern! 

När Älvhögsborg öppnade upp ett större gym (tidigare fanns det lite maskiner på Hyllan) och utvecklade sin gruppträning började jag träna där och precis lagom till att mitt årskort gick ut (och jag som studerande på gymnasiet funderade över hur sjutton jag skulle ha råd med ett nytt) hade jag ett möte med Maria som var gruppträningsansvarig. Jag fick ha ett provpass för henne och tre instruktörer och därefter fick jag ett fast pass: Aerobic UH (utan hopp) *** - de där plupparna stod för svårighetsgraden och jag fick alltså lov att göra avancerade pass. Hur tusan fixade jag det? 

Mina aerobicspass nu för tiden är typ för lätta för att ens kallas basic. 

Det var i varje fall så det började. Jag älskade det och det dröjde inte länge förrän jag kastade mig in i nya träningsformer. Jag missar säkert något men jag vet att jag åtminstone instruerat i följande: KidsAerobics, FunkyBoyz, styrkestep, StepUp, 20/20/20, taebox, boxing, cirkelträning, styrkapass (ungefär som PUMP), BodyCombat, spinning, kettlebell, aerobics, Kinesis, gym.

Utvecklingsmässigt kan man säga att jag har gått ifrån att vara instruktör till att bli coach.

Jag har numera mer fokus på att coacha deltagarna till rätt teknik istället för att se det som ett träningspass för min egen del. Har jag spinning eller BodyCombat är det självklart annorlunda - där SKA jag vara med och köra på minst samma nivå som deltagarna. Inom träningsvärlden finns det få saker som gör mig så arg som när instruktörer inte tar i och ändå försöker få med gänget... 

"Åh, det är tungt nu men vi fixar det..." och så sitter de inte ens på cykeln!! 

När jag är coach på exempelvis träningarna med TKSK kan jag säga att jag ser att det är tungt nu men att jag tror att de kommer att fixa det osv... stor skillnad! Det var svårt att göra denna omställning men jag har TKSK att tacka för detta. Där har jag hittat ett nytt sätt att instruera/coacha och det har hjälpt mig när jag har hoppat in som instruktör på CrossFit Trollhättan. Där är man inte heller med och kör utan går runt och kollar teknik, svarar på frågor, håller koll på tiden och guidar deltagarna genom träningen. Ibland frustrerande för att man smittas av all träningsglädje,  men det är också oerhört fascinerande att få lov att se människor utvecklas och klara nya saker.  

För dryga fem månader sedan kom Elliot till världen och han har minst sagt påverkat mitt instruerande. Förut kunde jag tacka ja till att hoppa in som instruktör med en timmes varsel, men nu ska det tajmas in med amning, sömn och dessutom är det en fördel om Victor inte är på jobbet. Två gånger på två månader har detta klaffat... ganska bra odds eller? Avslöjar dock inte hur många förfrågningar jag kunde ha besvarat...

Elliot är ganska loj i sin instruktörsroll

Han har dock bidragit till att jag börjat träna MammaMage och gå på Arena Älvhögsborgs förälder/barn-gympa under ledning av Ida och Elton. De har tyvärr varit sjuka några gånger under dessa två terminer och då har jag och Elliot hoppat in som instruktörer. Så himla kul, för oss! 

De första gångerna sov han i vagnens liggdel 45 minuter av passet, någon gång var han lite kinkig, förra veckan somnade han när jag gjorde armhävningar med puss på honom och denna veckan var han vaken hela passet men låg mest och spanade på vad vi höll på med. Det är fantastiskt roligt att träna (och instruera) ihop med sitt barn så jag har redan börjat spåna på hur man kan bygga vidare på detta med någon form av cirkelträning för föräldrar med något större barn eller kanske CrossFit Kids. Verkar dock som utbildningarna bara går i USA än så länge. 

Förra veckan var Victor ledig på onsdagen så medan jag & Elliot instruerade var han inne på gymmet och körde ett pass. Efter dusch var det nämligen dags för hela lilla familjen att åka till Göteborg och träffa Emil, Cilla och lilla Felicia, Elliots minsta kusin som bara är två månader yngre än vad han är. Vi blev bjudna på underbara pajer med massa tillbehör till lunch och för att undvika den värsta paltkoman tog vi en promenad i Skatås (säger man så?). Vi stannade vid lite vatten (ber om ursäkt för dålig lokalkännedom) och tittade på fåglarna. Vet inte hur mycket barnen såg men det var mysigt ändå. Jag var dock lite hönsmamma och när de kom för nära och såg ut att vilja attackera "hotade" jag dem med foten och schasade undan dem. Löjligt enligt Victor... hmmm! 

Frisk men lite kylig vind gjorde att det var gott att komma in i värmen efter dryga timmen utomhus. En kopp te och en löjligt go kladdkaka med chokladklet I och chokladglass TILL satt fint för en sockergris som mig. Stackars Elliot kommer bli sockerberoende genom mjölken! 

Det är häftigt att se Felicia gå igenom samma utvecklingssteg som Elliot precis passerat. När man ser henne göra vissa saker inser man att den "tiden redan är förbi" med Elliot. Hur och när hände det?

Tidigare har de inte varit så intresserade av varandra men nu fick de kontakt och vi kunde se att de faktiskt såg varandra och nog uppfattade att det var en annan bebis framför dem. De ville gärna röra varandra och det är ju sött. Det gäller dock att vara beredd då de har dålig kontroll på sin styrka i händerna och kan nypas riktigt hårt! 

En riktigt bra dag och vi ska verkligen försöka se till att de träffas regelbundet. 

Tusen tack Emil och Cilla för god mat och superb fika, hihihihi. 

Fågelskådning! 

Hmmm, stark vind i ansiktet var något nytt... 

På torsdagen samma vecka var en sådan där dag då det klaffade och jag kunde hoppa in och ta ett cykelpass 45 min. Fixade med musik och laddade ordentligt här hemma. En timme innan jag skulle åka märkte jag att min spellista i Spotify inte gick att göra offline.... WTF! 

Det finns inte wifi eller möjlighet till uppkoppling över huvudtaget i cykelsalen så jag fick lite lätt panik. Både jag och Victor försökte på alla möjliga sätt och via Facebook fick jag en rad olika tips av mina kära instruktörskollegor. INGET HJÄLPTE!! Ett tag var jag nära på att ringa och be dem ställa in passet. Har jag inte haft pass på nästan ett år känns det inte så lätt att bara improvisera... 

Sista utvägen var att logga in på min Spotify på Victors iPad och vips så gick det att göra alla låtar "gröna". När det var klart hade jag fem minuter på mig att bli klar och åka iväg. Väl framme och i salen fungerade allt och passet kändes helt ok, men den där stressen är hemsk! 

Nöjd efter att ha klarat passet - både med flås och musik. 

Vissa tycker att jag är galen/en dålig mamma men första gången jag tog med Elliot på träning med TKSK var  han 13 dagar gammal. Victor jobbade, jag tyckte Elliot var för liten för barnvakt och samtidigt ville jag inte ställa in träningen. Det var en chansning och det visste deltagarna om. Det funkade riktigt bra och sedan dess har han varit med ungefär varannan gång beroende på hur Victor jobbar. Så snart han vant sig vid "riktig" mat kan han nog börja ha barnvakt men han tycker om att vara med och om det är någon gång han verkligen tränar sin rygg genom att ligga på mage så är det på dessa träningar. Han är såå fascinerad av vad deltagarna gör med alla färgglada klot. 

Det ska ju även vara bra för barn att se vuxna i rörelse och inte bara sittandes vid datorer och/eller smartphones.... Vårt beteende smittar visst av sig på dem redan i väldigt tidig ålder, kanske därför så många ettåringar kan använda tekniska prylar. Frågan är om det är en positiv utveckling?? 

Det får nog bli ett eget inlägg när jag är mer påläst i frågan. 

Elliot med sin kettlebell, än så länge är den mest ett redskap att gnugga tandköttet mot. 

En nackdel kan dock vara att jag märker en viss skillnad i mitt coachande  när han är med på träningarna. En viss procent av mig fokuserar (oundvikligen) på honom och inte på deltagarna. Barnvakt i salen kanske är den bästa lösningen? 

Igår (fredag) var hela familjen i Göteborg igen. Jag skulle på kvartalsutbildning i BodyCombat och Victor jobbade dagtid. Jag & Elliot tog därför tåget till Göteborg och mötte upp Victor för att få i oss lite mat tillsammans innan det var dags för mig att åka vidare till Mölndal och Nordic Wellnes. 

Det min första kvartalsutbildning efter förlossningen och det kändes bra. Jag är dock inte lika taggad som vanligt att dra igång och instruera Combat. Kan hänga ihop med att jag nästan bara coachat de senaste 7 månaderna... jag ska vara med releasen om två veckor och sedan får vi se hur vi går vidare. Det var ett bra pass, några nyheter, ganska enkla kombinationer men svår takt?

Blir en ny utmaning att få till tid att öva in programmet, hörlurar medan jag ammar kanske? 

Ett väldigt långt inlägg om egentligen ingenting men det är ju så det brukar bli. 

Alla hjärtans dag

14 februari - Alla hjärtans dag! 
Ett kommersiellt jippo? Bonusdag för kärleken? Löjligt påfund?
Åsikterna är många och jag lägger ingen värdering i det hela utan skriver helt enkelt ett inlägg om hur vi firade denna dag. Victor hade ledig helg så antagligen hade det blivit god middag och mys ändå, men vi gjorde den lite extra trevlig bara för att det var just denna specifika dag.

En liten alla hjärtans dag-hälsning skickades till mostrarna, mormor, morfar och farmor. 

Lagom till frukosten fick Elliot en liten present. Den kom på posten redan i onsdags men vi väntade och gav den som en Alla Hjärtans dag-present. Det han fick var en napphållare som jag beställt hos designfrida på Facebook. Vi blir tokiga på letandet efter napparna och förhoppningsvis kommer vi nu ha lite bättre koll på vart åtminstone en napp befinner sig. Elliot verkar dessutom uppskatta att kunna leka med nappen och "radbandet". Pris för denna variant (ugglan var något dyrare än det andra pyntet) 170 kr + 14 kr i frakt.

Elliot fick en napphållare i present. Beställs på designfrida där man kan komponera utifrån egna önskemål.
Citat från sidan: Jag använder mig ut av säkerhets träpärlor och färg som är salivbeständiga och giftfria.Jag använder endast nickel- och rostfria clips. Snörena är färgäkta och salivbeständiga. De är slitstarka och tål hårda tag.

Jag jobbade några timmar på förmiddagen och sedan åkte vi ut till Coop och handlade inför kvällens middag. Därefter slappade vi en stund och när Victor drog igång med matlagningen underhöll jag Elliot och när han sov passade jag på att städa lite här hemma. Trevligare att äta i ett rent kök! 

Redo för 4-rätters =)

Victor tycker verkligen om att laga mat och sätta ihop menyer osv. När han är ledig och har både tid och "anledning" att göra fler rätter än vanligt njuter han till fullo (och jag med). Denna kväll blev det en meny med 4 rätter. Med ett leende säger han också, det blir två desserter eftersom du uppskattar det mer än förrätterna... gulligt och sant, men lite tragiskt... jag har verkligen blivit en socker-junkie! 

MENYN

Förrätt

Crème Ninon (grön ärtsoppa med 1 dl champagne i)

Huvudrätt 

Ryggbiff med tomat- och löksallad och potatispolenta (mosad hemmagjord gnocchi)

Efterrätt

Friterad camembert med vaniljglas och varm hjortronsylt

Efterrätt nr 2 

Kanelriddare (typ fattiga riddare men gjorda på en bit kanellängd) med lime- och basilikagrädde och varma bär. 

Som jag (vi) njöt. 

Tror vi åt i 2,5 timmar. Förrätten var ljuvlig och då ska tilläggas att jag typ avskyr vanlig ärtsoppa. Den var len, hade inga bitar och smakade ganska sött. Det blev kvar till en rejäl portion var dagen efter och den var lika god då. Victor lyckades väldigt bra med köttet till huvudrätten och även han själv blev nöjd, inte lätt när vi vill ha helt olika varianter, jag vill ha mitt kött tillagat well-done och han vill ha så rött kött som möjligt. Egentligen skulle det varit gnocchi till köttet men något hände i tillagningen av detta och Victor räddade situationen med att mosa dem till polenta. Det kommer vi nog göra igen för det var verkligen supergott. Den första efterrätten har vi ätit förut och det är konstigt att jag tycker om den som inte gillar ostar... men är det dessert och sött så går det tydligen ner. Det friterade passar väldigt bra ihop med glassen och hjortronsylten. Mums! 

Den andra efterrätten intogs när vi hade plockat undan och diskat det mesta. Skönt att ha ordning igen men framförallt gött att låta all mat sjunka. Jag undrade för en stund om det skulle gå att få ner mer, men jag hade inte behövt oroa mig, det slank ner - utan problem. 

Han hade skurit varsin skiva från en kanellängd och sedan tillagade han dem så som man gör fattiga riddare. Så enkelt (tror jag) och verkligen jättegott. Speciellt ihop med en underbar basilika- och limegrädde och varma bär som alltid går hem hos mig. Kan verkligen rekommenderas! 

Elliot var vaken när vi åt förrätten men sedan somnade han och sov hela middagen. Lyxigt att sitta och njuta av maten samtidigt och kunna prata om diverse saker utan att vi både stirrar på och gullar med Elliot. Det går liksom inte att låta bli när han sitter med i sin stol. 

Efter middagen var det dags att kika på Melodifestivalen som vi spelat in. Då vaknade Elliot och han underhöll oss nog med än de olika bidragen. Jag tyckte Linus Svenning var bäst, Victor "röstade på" Mariette och Elliot skrattade och skumpade lite extra när låten Groupie framfördes. 

Ett foto från 17 september då Elliot är 8 dagar och första gången vi har ögonkontakt "på riktigt".

Så var det det där med gåvor på Alla Hjärtans Dag... Enligt Wikipedia är blommor den vanligaste gåvan och därefter en middagsbjudning. Lite oromantiskt av oss kanske, men vi hade bestämt att handdukstorken som äntligen blivit levererad skulle bli vår gemensamma present och att vi bara skulle ge varandra något lite symboliskt för att det är lite kul att både ge och få presenter. 

Efter huvudrätten var det så dags att byta gåva. Victor var först ut och han fick mina ögon att tåras. Inte så ovanligt nuförtiden men jag blev verkligen rörd. 

Victor tycker om att teckna och önskar själv att han oftare (än en gång om året) tog sig tid för att sitta ner och låta pennan göra sitt. Han har gjort tre-fyra porträtt tidigare (varav ett är på mig) men har aldrig gjort en avbildning i profil och heller aldrig tecknat en bebis eller ett barn. Man kan därför minst sagt säga att han har utmanat sig med denna present... speciellt då jag är hemifrån max två timmar i taget och oftast har han då Elliot här hemma och han brukar hålla sig vaken. Jag förstår inte när han har hunnit slå sig ner, hitta fokus och lyckas få till denna underbara tavla. 

Jag blev såå glad och tacksam! Bättre present än alla blommor och chokladaskar i världen!

Vad jag köpte till Victor nämner vi inte ens här... så pinsamt oromantiskt i jämförelse! 

Tavlan jag fick av Victor i Alla hjärtans dag-present!
Fotat med iPhone i dålig ljus så bilden gör inte motivet riktigt rättvist då flera skuggor "försvunnit".

Det var vår Alla Hjärtans Dag 2015. 

Det var tre dagar sedan, livet rullar på som vanligt, det var på sätt och vis en dag som alla andra och det viktiga nu är att hålla kärleken och andra relationer vid liv och visa uppskattning under resten av året. Några ord, en kram, en tanke kan göra någons dag så otroligt mycket bättre. 

Baby, baby, baby...

Igår blev Elliot 5 månader och vi är inne i februari månad. Om jag tidigare tyckt att tiden går snabbt så är det inget mot vad den gör nu. Jag trodde jag skulle tycka det var lite långtråkigt att "gå hemma" hela dagarna, att jag skulle bli rastlös och klättra på väggarna. Det gör jag inte! 

Jag tycker det är riktigt mysigt och vi försöker hitta på någonting varje dag. 

De första fyra månaderna var vi ute på en långpromenad varje dag men det har inte blivit av nu när det är slask och/eller frusen modd. Det är för krångligt med vagnen tycker jag, det går att ta sig fram men det är skumpar och studsar för Elliot (som är oberörd) och jag halkar fram i ett mycket långsammare tempo än vanligt. Det är mer frustrerande än avkopplande. 

Istället fylls nu dagarna av diverse babyaktiviteter som jag tänkte skriva NÅGRA rader om. 

BABYSIM

Sedan fyra veckor tillbaka går Elliot i babysim på Massage- och vattenbolaget som hyr in sig i varmbassängen på Arena Älvhögsborg. På torsdagar klockan 9.05 plumsar vi i plurret för att öva upp vattenvanan under 30 minuter. Babysim var en självklarhet för oss och det var typ planerat innan vi ens visste att "vi var gravida". Jag var med någon/några gånger när Zacharias var bebis och jag minns att jag tyckte det var så mysigt. Den känslan sitter kvar även nu när vi börjat. 

Elliots första dopp i en bassäng.

Elliot är en kvällsmänniska och sover mer än gärna länge på morgonen. Vi har därför fasat lite för hur det ska gå att simma så tidigt som klockan 09.05 och provat lite olika metoder. Första gången fick han sova så länge som möjligt och sedan åkte vi direkt till badhuset. Det gick sådär, han grät flera gånger i bassängen och somnade till när de skulle flyta på rygg. Efter badet sova han i över tre timmar. Andra gången väckte vi honom tidigt så att han hann äta här hemma, vara vaken en stund och sedan sova i vagnen när vi tog en promenad till Älvhögsborg. Då gick det något bättre men han ville helst plaska själv med mig och Victor och inte ha samvaro med de andra barnen. Tredje gången fick han mat 5-10 minuter innan vi gick i vattnet och då gick det ännu bättre. En mätt, utvilad pojk verkar vara receptet och vi försöker verkligen få honom i säng lite tidigare på onsdagar för att han ska vara pigg lite tidigare på morgonen. Det går sådär, han vill helst busa när vi "nattar". 

Tredje veckan bestämde jag mig för att gå och prova den "öppna tiden" som ingår i babysimmet. På fredagar kl 18-19 är varmbassängen bokad för alla oss som går en kurs hos Massage- och vattenbolaget. Detta för att kanske kunna bada med övriga familjen eller öva lite extra på det man gjort på kursen. Victor jobbade så jag chansade och gick dit själv. Vilken skillnad!!! Elliot plaskade runt på både mage och rygg i 30 minuter. Allt var roligt och spännande! Kvällsmänniska var det ja! 

Lite leksaker sätter fart på de små benen.

Fjärde gången, nu i torsdags, så gick vi inte på simningen på morgonen. Elliot hade varit orolig/otålig i flera dagar och sovit väldigt oregelbundet så det kändes bara fel att väcka honom och flänga iväg. Vi visste heller inte om hans beteende berodde på tänder, magknip eller förkylning. Dessutom var Victor sjuk så då hade jag fått åka själv. Vi lät honom helt enkelt sova och det var ett klokt val. På torsdag eftermiddag blev han sig lik igen. Även denna vecka hade vi ett lyckat bad på fredagssimningen och sedan deltog jag, Elliot och Jojjo i lördagsgruppens babysim. De följer samma schema som på torsdagarna. Frågan är hur vi ska göra alltså, det var sån jädra skillnad i Elliots sinnesstämning. Antagligen för att det är kl. 17.30, det var bara tre andra barn och helt tomt omklädningsrummet eftersom badet är stängt för allmänheten. Ska prova någon torsdag till men fortsätter han vara trött och kinkig är det det nog bättre om vi sluter an till lördagsgruppen - det är ju trots allt MEST för hans skull vi går i babysimmet, då får det gärna bli så bra som möjligt. 

När jag ändå skriver om babysimmet måste jag ge en stor, stor eloge till Monica (vår simlärare). Hon är superengagerad i både barn och föräldrar, är väldigt tillmötesgående och gör allt för att vi ska trivas. Kan VERKLIGEN rekommendera att delta i någon kurs hos Massage- och vattenbolaget! 

BABYMASSAGE

När vår föräldragrupp hade återträff ett tag efter alla förlossningar så ägde den rum på Familjecentrum på Karlstorp. Jag hade varit där några gånger tidigare på Öppna förskolan men i samband med att vi alla delade med oss av våra förlossningshistorier fick vi verksamheten presenterad för oss. Bland annat fick vi göra en intresseanmälan för en kurs i babymassage. 

Vi tyckte det lät mysigt och anmälde vårt intresse. Detta var i oktober så när de ringde för att informera om kursstart här i januari hade jag nästan glömt bort det hela. Fyra fredagar kl. 10-11 samlas hela vår föräldragrupp (alla anmälde sig) på Familjecentrum och där får vi alltså praktisera babymassage på våra godingar under ledning av en "instruktör" som varit verksam i området i flera år. Båda föräldrarna är välkomna och man övar för att kunna göra det hemma längre fram.

Med mjukt underlag vågar vi låta honom sitta utan att hålla i .

Första gången var Victor med och vi bestämde att han skulle få vara den som masserade Elliot. Kan ju vara trevligt för honom att få vara lite mer delaktig när det är en aktivitet som ingen av oss gjort tidigare och dessutom står det i boken vi fått att massagestunden är ett bra sätt för pappan att få en liknande närhet till barnet som mamman får vid amningen. Det låter ju toppen!
Den första gången fick vi lära oss att massera ben och mage. Vår livsnjutare tyckte det var riktigt skönt och höll sig lugn och harmonisk hela massagen. Varje "session" avslutas med att barnen tas upp i famnen, inlindade i en filt/handduk, och så sjunger man Ami Tomake tillsammans. Barnen är nakna hela massagen och vi hade blivit tipsade att skydda oss med handdukar eftersom det lätt kommer kiss när de slappnar av. Vi klarade oss fint... fram till sångstunden, då fick Victor en liten dusch. 

Spännande att få massage för första gången, pappa Victor gör här sol och måne.

Vi fick som sagt en liten bok/ett litet häfte med alla övningar samt en liten flaska med massageolja som är lämplig för bebisar. Inför andra tillfället använde jag detta för att öva en gång här hemma. Riktigt mysigt och med lite träning så blir det nog ännu bättre. Nu växlade mitt fokus mellan Elliot och boken, samtidigt som jag parerade att inte bli prickad av strålen... 

Vid andra tillfället var Victor sjuk så då var det min tur att delta i kursen (tur att jag hade övat). 

Denna gång repeterade vi greppen för ben och mage samt kompletterade med att lära oss hur vi ska massera deras armar. Lite längre massagestund samt en intressant grannflicka gjorde att Elliot var lite mer otålig än första gången. Vi löste det med att ha fick sitta i mitt knä och bli masserad istället. 

Det bästa i hans tycke var att få studsa upp och ner i mitt knä, spritt språngande naken! 

Vi fick med oss både olja och en "instruktionsbok" hem.

Mamma/barn-gympa

Sedan Elliot var 1 månad har vi gått på mamma/barn-gympa på Arena Älvhögsborg. I början sov han hela träningarna och sedan började han vara vaken i ungefär 15-20 minuter. Den här terminen är han i rätt "ålder" och får ut mer av träningarna. Han skrattar när jag gör övningar över honom, tycker det är väldigt roligt att åka upp-och-ner framför spegeln i benböj eller sitta på min mage i höftlyften. Vissa gånger får jag som förälder ut väldigt mycket av träning och andra gånger är det mer en mysig stund tillsammans och det är ju liksom det som är syftet.

Tre gånger har vi hoppat in som instruktörer och det har väl gått sådär. Han har känt av pressen, hihihih, och valt att sova lite extra sjukt dessa gånger. Det har i och för sig underlättat för mig.

Sedan jag kom igång med min egna träning har jag blivit sämre på att använda mig av Mamma Mage-appen. Inte bra då jag är nästintill säker på att mina magmuskler inte gått ihop helt ännu. 

Ibland kommer jag på mig själv och tar tag i det. Då försöker jag inkludera Elliot och även göra hemma-träningen till en trevlig liten stund tillsammans. Höftlyft är en klar favorit! 

Elliot tycker antingen att det är väldigt roligt att träna ihop med mig, eller så ser jag väldigt rolig ut i den här vinkeln.

Det blev lika långt som vanligt men jag är ju som jag är. Man behöver ju inte läsa om man inte vill. 

Nu ska vi strax iväg till BVC för kontroll av vikt och längd. Dessutom ska han få sin andra omgång med sprutor... fy bubblan. Hoppas att han klarar sig undan feber och liknande... 

Psst, jag klarade mitt första mål 2015. Att komma till grön nivå (minst 3000 Fuel) 30 dagar i rad!