Jag har i några år sagt att det någon gång skulle kunna vara kul att vara med som deltagare i Butlers Triathlon, OM jag hittar lagkamrater som har samma målsättning som mig: Att ha kul och ta sig igenom tävlingen. Det har gått sådär, de flesta jag känner (som idrottar) är väldigt hurtiga och tävlingsinriktade och jag har därför avstått varje år.
För cirka 2 månader sedan blev jag tillfrågad av ett lag från Älvhögsborg, en av deras lagmedlemmar hade fått förhinder och de tyckte att jag kunde vara ett ok tillskott. Jag tvärvägrade först, började sedan mjukna lite och efter en vecka hörde jag mig själv säga;
- Ja, men visst! Bara ni lovar att stötta mig när jag är på väg att ge upp.
De lovade detta och vi "skakade hand" och kom överens.
Älvhögsborg LAG 2
Dessa knappa 2 månader försvann snabbt och tid till den rätta typen av träning har inte funnits längs vägen. 1 cykelpass runt Öresjö är allt som hunnits med. Spännande.
I lördags, årets varmaste dag, var det dags för utmaning och mitt första triathlon.
Vi samlades vid Kanaltorget redan kl 08.45, stämningen och nervositeten var hög redan då.
1. Simning 300 m (12.02 minuter)
Vårt lag ingick i en startgrupp som startade 10.30 och första momentet var SIMNING. Sträckan var 300 m och det gick finfint. Det är svårt att dra på i en bassäng där man ska simma 5 på rad i bana tillsammans med 5 andra som startar på andra sidan. Vi höll ett behagligt och jämnt tempo. Upp ur bassängen och sedan ut på Kanaltorget igen.
Här krånglade det lite för mig, jag är och har alltid varit KASS på att byta om diskret. Dessutom har jag svårt att bara slänga av mig kläder hipp som happ när det är fullt med folk runt omkring. Blev lite stressad och det gjorde inte saken bättre. Jag fastnade i resåren, tog på mig i fel ordning och svetten blandades med vattnet från bassängen = ännu mer klibbigt och svårt att få på de där förbaskade tighta kläderna. Såg lag efter lag komma iväg och där stod jag och drog!! Attans! Till slut var kläderna någorlunda på och vi kunde hoppa upp på cyklarna
och ge oss iväg.
Första tramptagen på vår cykeltur (Foto: Linda Swahn)
2. Cykling 4.5 mil (2.05.05)
Jag upplevde cyklingen som väldigt positiv. Jag försökte hänga med i Annas och Camillas tempo och hoppas att de inte höll igen för min skull. Planen var att inte ta ut oss fullt i cyklingen för att ha lite ork kvar i benen till löpningen. Eftersom jag aldrig provat att springa efter att jag cyklat så var jag väldigt nervös för detta skifte och har fasat lite inför det. Jag tror att jag lite undermedvetet höll igen lite extra bara för att vara på den säkra sidan. Medan vi cyklade tänkte jag mest på vilken fantastisk natur vi har i detta vackra land. Gröna ängar med gula smörblommor, fina vatten och klarblå himmel. Ljuvligt!
Vi småpratade emellanåt och kollade hela tiden av att alla kändes ok och att vi kom ihåg att dricka längs vägen. Det svåraste var helt klart att växla på rätt sätt och jag var inte alltför tuff i nedförsbackarna. Då höll jag gärna in bromsen... fegis!!
När vi närmade oss Älvhögsborg mötte vi en hel del lag som hade påbörjat sin löpning och det var många som såg riktigt slitna ut. Jag tittade på vårt lag och konstaterade att vi såg pigga och fräscha ut. Härligt! Hoppade av cyklarna och svidade om till löparskor och pannband (svett som rinner ner i känsliga ögon är mindre kul). Denna gång gick ombytet väldigt mycket snabbare. Puh!
Vi struttade sedan iväg i ett långsamt tempo för att benen skulle förstå att det var nya muskler som borde aktiveras. Jag hade hört mycket om denna skumma känsla och kände efter väldigt noga. När jag insåg att det faktiskt inte var såå mycket värre än när jag springer i vanliga fall så kunde jag andas ut och lugna ner mig, det här skulle nog gå fint.
3. Löpning 13 km (1.44.10)
När vi börjar ta oss uppför Gransäterbacken (efter cirka 1-2km) så börjar "la min mage balla ur". Den fixar inte massa tillskott och energybars m.m och jag fick lägga enormt mycket fokus på att hålla denna del av kroppen i schack. Jag kände inte för att göra en avstickare upp i skogen med tighta hängsle-blöj-cykel-byxor och ville definitivt inte vara med om en "olycka". Jag var alltså inte vidare social under löpningen utan höll mig för mig själv och bet ihop. Det funkade rätt ok. Det blev aldrig behagligt men jag kunde fullfölja uppdraget.
Jag förvånades över att benen kändes så pigga (absolut inte lätta, men det känns de aldrig) och hade nog kunnat öka lite till. Grymt skön känsla - speciellt när man varit så nervös innan.
Butlers Triathlon är en tävling som sker i lag och grundtanken är att man ska hålla ihop och det får bara vara ett visst antal sekunder/meter mellan deltagarna. Harri & Camilla imponerade något enormt på mig då de turades om att dra både Anna & Anette runt stora delar av sträckan. Jag var ego och vågade inte erbjuda mig - ett rep runt magen kunde blivit katastrof. Ungefär halvvägs fick Anette kramp i framsida lår ner mot knät och vi fick gå istället för att springa. Då kände jag att jag hade världens skavsår i eller runt häcken - jäkla "blöja" som fått häng och legat och gnuggat in sig... Inte skönt! Det sved rätt gött när jag försökte gå så för min del var det klart mycket bättre att jobba sakta.
LAGET: Sofia, Camilla, Anna, Harri & Anette
Efter målgång - jag känner tydligen efter så att inte hela skinkan har gnuggats bort!
Tyvärr släppte inte Anettes kramp förrän sista 10 metrarna så fick få gå väldigt stora delar. Det var dock ingen tvekan om att det var det som gällde. Återigen, det är en lagtävling och vi hade skakat i hand på att vi skulle hjälpa varandra. Jag hade velat ha samma stöd om det var jag som inte mådde bra. "Tack vare" hennes smärta fick jag en positiv upplevelse... jag kände mig fräsch när vi kom i mål och jag har fått mersmak. Detta är något jag vill göra igen och då vill jag träna lite innan och gärna försöka pressa mig lite och se vilken tid man skulle kunna klara det på.
När tävlingen var avklarade lämnade jag tillbaka den cykel jag hade lånat och sedan gick jag försiktigt hemåt med min svidande bakdel. Tog en HEMSK dusch där varje liten vattendroppe (speciellt de med lite schampoo i) kändes som ett getingstick på baken. Jag skrek högt några gånger kan jag avslöja... fy fasen!!! Badade sedan med potatismjöl och försökte klä mig så luftigt som möjligt.
Vid 19.00 var det samling på Älvhögsborg igen, denna gång för en bankett som arrangerades av Butlers i Nya Hallen. Jag jobbade på den förra året och jag tyckte då att det var en väldigt trevlig tillställning med många glada, trötta och stolta människor. Det vara samma stämning i år och det var kul att få vara en del av det. Maten var god och prisutdelningen intressant. Det är en jämn kamp uppe i toppen och alla pallplatser får väldigt fina priser av generösa sponsorer som t.ex. Sportson och Butlers.
"Ett" glas vin är man väl ändå värd efter cirka 4 timmars håll-i-gång?
Maria Stjernqvist har under våren haft ett projekt med 15 Trollhättebor. Hon har coachat dem till att komma igång med sin träning och målet har hela tiden varit att delta i Butlers Triathlon. Hon har lyckats jättebra med gruppen och 3 lag deltog och alla tog sig runt. De var hur nöjda som helst över sin livsstilsförändring och de visade sin uppskattning med att köpa en riktigt grym cykel till henne. Ett litet tal från en av deltagarna fick tårarna att samla sig i mina ögon och applåden när Maria gick upp på "podiet" visar att hon är väldigt uppskattad och inspirerande för många i den här stan, i den här världen. Coolt!
Efter banketten blev det Butlers och där var vi kvar tills de stängde och kroppens sista energidepåer användes på dansgolvet. Gött!
När jag kom hem tog det inte många minuter tills jag slumrade sött på kudden. NÖJD!!
Emellan det ordinarie jobbet på Fridaskolan och mitt extrajobb som receptionist på Älvhögsborg stannade jag till på Hemköp för att köpa med mig en sallad. Den långa kön gjorde att jag fick stå väldigt länge vid godishyllorna. Jag är inte så jättemycket för choklad men när jag får syn på någon typ av nyhet så måste jag prova. För någon vecka sedan fick jag se två nyheter från Marabou i deras Sensation-serie; Strawberry cheesecake och Blueberry Milk. Då stod jag på mig... det har inte gått så långt att jag "syndar" mitt i veckan, ännu.
Idag går mina tankar till Ida Vallesdotter. En vacker, strålande tjej som visat sig vara en av de starkaste personerna jag känner. Hon har haft en väldigt svår tid men har ändå gjort vad som krävts och bland annat avslutat sina studier och tagit en lärarexamen. Imponerande. 
Sent i söndags kväll, efter Irene Huss, klickade jag & Jojjo in oss på www.sportamore.se för att kika på deras Nikekläder och utrustning. Vi hittade en hel del grejer som vi tyckte om och gjorde en beställning. I tisdags på förmiddagen fick jag ett sms om att ett paket fanns att hämta på Drottningstorget. Jag åkte dit efter jobbet och visst var det våra Nike-produkter. Jippi!
