Löpning / Svett & Etikett

Det här med löpning! 
När och hur ska min kropp lära sig att tycka om det och spontant vilja utföra ett pass?
Antagligen den dagen jag gör det mer regelbundet, eller?
Jag har sagt det förr men säger det igen, det finns ingen träning som jag mår så bra utav, EFTERÅT! Sträckan jag springer spelar inte så stor roll, känslan av att vara nöjd fyller liksom hela kroppen.
Jag önskar så att denna känslan kunde få mig att komma iväg lite oftare men när det gäller löpning är ursäkterna många. DÅ måste jag helt plötsligt ha ätit rätt mat ett visst antal timmar innan, det får inte vara för varmt men heller inte för kallt, passar det verkligen att lämna Elliot just nu osv....

Vi är ett gäng som har en utmaning att träna 100 gånger innan nyårsafton och när jag räknade på det tänkte jag att det borde vara lätt att få ihop. Vi började dagen efter midsommarafton (då tidigare utmaning avslutades), alltså samma dag som vi åkte på semester till Kosteröarna. Jag kånkade med mig gummiband, hopprep och kettlebell eftersom jag såg framför mig att det skulle bli en vecka full med träning på gräsmattan. Massa goa människor som kunde underhålla Elliot medan mamman fick unna sig lite träning... Det blev inte riktigt så, inte alls faktiskt. Första kvällen fick Elliot magsjuka och jag låg inne med honom i stugan i två dygn. Dagen därpå regnade det och samma kväll var det min tur att bli dålig. Ytterligare två, nästan tre dagar utan mat och alltså varken lust eller ork att träna. Sista dagen på ön var jag glad att jag orkade ut på en lång promenad i lugnt tempo och den räknade jag inte som träning. Sista kvällen slog magsjukan till på Victor och det höll i några dagar efter att vi kommit hem. Vid registrering av träningspass kunde övriga fylla i 3-8 pass och jag fick vackert skriva en nolla. Fy sjutton vilken tråkig start och det har inte blivit så värst mycket bättre.
Vår headcoach i CrossFit är på semester och då är jag en av dem som instruerar passen i boxen. Skitkul MEN det blir dåligt med träning för egen del. Victor har semester och det känns lite oschysst att åka iväg på både jobb och egen träning. Då blir det inte så många timmar över till att bara umgås och/eller hitta på saker tillsammans. Hmmm, svart på vitt lät detta som en dålig ursäkt.... hmmmm.

Hur som helst, i tisdags bestämde jag mig för att göra något åt saken (sakerna) och joggade ner till Älvhögsborg när jag skulle ha ett CrossFit-pass. Att själv vara lite blåsig och trött minskar suget efter att själv vara med och köra WOD'en. Lagom till att suget började komma tillbaka blev det ju också en ansträngning för kroppen att transportera sig hemåt. Det finns flera olika vägar till Älvhögsborg ifrån vårt hus men alla innehåller ett flertal backar. Jag valde den kortaste vägen och den är drygt 3 km.

Jag har börjat titta på en serie som heter Svett och Etikett. Jag vet, den har funnits länge, två säsonger har redan visats, men jag tittar ju aldrig på TV och är ju alltid lite senare än andra med att upptäcka saker. Fördelen med att vara sen är att man inte behöver vänta på nästa avsnitt, alla avsnitt från två säsonger ligger och väntar på mig på SVTplay. Perfekt! Nu kan jag kolla i mitt tempo.
Jag tycker detta program är super! 28 min är en ypperlig längd på ett program och innehållet är intressant men framförallt inspirerande. Kalle Zackari Wahlström provar på olika idrotter under en viss tid och avslutar oftast med att vara med i någon form av tävling. Jag tycker han är riktigt bra som programledare för det känns spontant och äkta. Han kanske följer manus, men det känns inte så. Han verkar genuint intresserad av det han ger sig in på och hans eftersnack är klokt och sunt. I programmet kommenterar också Kalles fru, Brita Zackari, Kalles träning och hennes tankar är både kärleksfulla och roliga. Senaste programmet jag såg handlade om löpning och Kalle skulle då springa 10 km under 50 minuter. Han blev coachad av Mustafa "Musse" Mohamed som bland annat är näst bäst i Europa på 3000 m hinder och har sprungit 10.000 m på 28.49. Inte fy skam!
Mustafa gav Kalle en hel del tips, bland annat utgick de från något Musse kallade för HALF.

Skärmdump från programmet

Som ni kan se på bilden så står HALF för hållning, armpendling, lutning och fotisättning. Jag minns inte allt han sa om de olika punkterna men tipsen var ungefär så här: 

Hållning: Upprätt hållning med blicken bort i horisonten istället för ner i marken.

Armpendling: Armarna nära kroppen och pendla framåt/bakåt. Om de går i sidled börjar kroppen rotera och då blir löpsteget tokigt och man slösar energi. 

Lutning: Om du är för upprätt eller bakåtlutad så bromsar du dig själv. Luta dig framåt tills du behöver ta ett steg för att inte falla... där har du en bra position gällande lutning. 

Fotisättning: Försök att sätta i främre delen av foten först, även detta för att undvika att bromsa dig själv och få hög belastning på bland annat knän.

Nog om detta.
I tisdags när jag sprang TILL Älvhögsborg och det går nerför större delen av sträckan så försökte jag tänka på detta och jag märkte stor skillnad. Det blev en positiv spiral, det blev roligt, jag kände mig stark och till och med lite snabb, jag började fundera på hur ofta jag skulle springa och om jag kanske ska utmana mig med något lopp. Vips så var jag framme vid anläggningen och kände mig taggad.

Skärmdump från RunKeeper

När passet var slut blev jag erbjuden skjuts hem men jag tackade glatt nej. Jag skulle ju äntligen springa igen. Ut och öva på HALF liksom, löparen Sofia är igång. Hahahaha, hjärnan är fascinerande. 

Påbörjade löpningen och tog precis samma väg hem för att se hur stor skillnad det blir i tempo när det går uppför istället. Benen kändes lite tunga redan på tågbron (raksträcka) och jag insåg att jag kanske borde stretchat lite eller hållit mig varm under passet. Nåja, nu var jag igång. 

Backarna kom ganska snabbt och tempot blev långsammare. Klart mycket tyngre än innan och det var bra mycket svårare att försöka tänka på HALF och få kroppen att utföra "tipsen" på ett tajmat sätt. Den negativa spiralen började och jag undrade hur dum jag varit som ens tänkt på diverse lopp och som trott att några tips skulle förändra mig... Pyttsan, klumpen är ute och lufsar igen. Andningen blev ojämn och jag fick hålla koll på RunKeeper för att inte sakta ner för mycket. 

Alltså löpning, så sjukt jobbigt, man kan aldrig vila utan måste pusha och pressa sig själv hela tiden. 

Skärmdump från RunKeeper - hemåt. 

Jag kom hem och sluttiden var faktiskt inte så illa som jag trodde längs vägen att den skulle bli. Återigen en go känsla i kroppen och nöjd att jag inte åkte bil, saktade ner eller gav upp och började gå. Kanske inte är en löpare som ska springa några lopp men några kilometer titt som tätt kanske jag kan beta av? Till och från mina pass kan ju vara en start. Om någon som läser detta känner för att ställa upp som "hare" åt mig får ni gärna höra av er. Jag springer som sagt var inte så snabbt och det är inga mil det handlar om men det kan kanske locka någon ändå? 

Idag har jag haft som plan att jag ska komma ut och springa 5 km. Planen verkar gå i stöpet, jag åt så sent som 18.30 och klockan är nu 20.00 och det är dags att lägga Elliot. För tillfället fungerar det bara med mig som "nattare". Han blir dessutom väldigt ledsen om han vaknar och jag inte är här så nu känns det svårt att komma iväg. Attans, jag som var motiverad. Nu tappade jag suget för att ens försöka göra någon form av hemmaträning.... 

9 månader

Mor!
Förälder!
Vårdnadshavare!

För nio månader sedan förändrades mitt liv på ett fantastiskt sätt. Vår underbare Elliot kom till världen efter att ha tillbringat lika lång tid inuti mig som han nu funnits på utsidan. Människokroppen är ju helt galet, ofattbart makalös och jag fascineras över dess förmåga att skapa liv och att det trots allt så ofta går bra. En liten störning under celldelningen kan kan få förödande konsekvenser och det var läskigt att ge sig ut i detta opåverkbara tillstånd som alltså kallas graviditet.

Saker och ting skedde i min kropp utan att jag kunde göra något åt det. Det var otäckt men också spännande. Allt annat försöker jag organisera och kontrollera men har hände det saker vecka för vecka och jag kunde bara förundrat titta på och tillsammans med Victor läsa i böcker och appar om att organismen i min livmoder nu var som en jordnöt, sedan som ett päron osv... Ju mer jag tänker på hur mycket som sker där inne desto mindre förstår jag mig på detta mirakel.

9 månader var en lång tid att vänta på något som man inte riktigt visste vad det var, ändå känns det som att jag var gravid en väldigt kort tid och jag hann aldrig tröttna på det. Tror jag, kanske minns det jag vill minnas?? Jag vet att jag saknade att få träna hårt men i övrigt tyckte jag det var mysigt. Vi planerar inga fler barn just nu men jag kommer på mig själv att på riktigt bli avundsjuk när jag ser folk som är gravida eller bär runt på en helt nyfödd liten krabat.

9 månader efter förlossningen känns Elliot som en självklar del av vårt liv men allt känns ändå fortfarande nytt. Det sker nya saker varje dag, den ena fasen avlöser den andra. Man anar en ny förmåga och helt plötsligt är den där och/eller ersätts av en ny... Det går såå fort! Alla som har egna barn uppmanade mig att verkligen njuta av tiden och ta en dag i taget eftersom tiden kommer flyga iväg. Visst, visst sa jag och tyckte att jag förstod, men det här är galet. Jag umgås med Elliot säkert 20 timmar om dygnet (sovande till viss del såklart) och ger honom så mycket uppmärksamhet jag kan, ändå känns det som att jag inte ser när han utvecklas... Ena morgonen märker vi att han är på väg att ta sig an en ny förmåga och redan nästa dag kan han bemästra den mer eller mindre. Detta sker dessutom utan att vi instruerar honom hur han ska göra. Han härmar såklart det han ser oss göra men vi kan ju inte förklara hur han ska göra för att lyckas och en hel del grejer är nog bara inprogrammerade i vår fantastiska kropp. Jag tror till exempel inte han har sett oss vända eller rulla runt speciellt ofta, hihihi.

Att han lär sig helt på egen hand är väl kanske en sanning med modifikation, självklart underlättar vi hans lärande genom att uppmuntra framsteg och hjälpa till där vi kan. Jag tycker dock ändå att det är fascinerande med deras vilja till utveckling och deras oändliga tålamod. Jag kan ju bli frustrerad om jag inte får upp den sista maten på gaffeln på andra försöket men Elliot, och säkert alla andra barn, kämpar och kämpar för att få i sig ett litet riskorn med sitt nyfunna pincettgrepp. Coolt!

De verkar heller aldrig tänka negativt om sig själva. Elliot kan t.ex. inte krypa ännu och trots att vi försöker få honom att lära sig (kryper runt hemma på golvet) verkar han väldigt nöjd med att åla på sitt egna sätt. Han tycker sig dessutom redan kunna gå och lägger inga tankar på att han håller stenhårt i våra händer och att benen titt som tätt går i kors. Nejdå, han är ju upprätt och kommer framåt!! 

Jag ska försöka anamma denna livsinställning lite mer och se hur mycket mer jag faktiskt lyckas med... 

Under 9 månader förändrades min kropp och allt registrerades genom besöken på MVC. På egen hand tog vi dessutom ett foto på magen i profil varje vecka. Den 9 september 2014 kom Elliot till världen och tjoff var denna dokumentation finito. Nu registreras hans utveckling och hur många foton det blir om dagen vågar jag inte kontrollera. Ingen konstig förändring egentligen men det hade ju varit lite intressant att även följa kroppens återhämtning stegvis. Jag tror att jag är back in business och fysiskt redo att köra på som innan med träning men jag märker att jag prioriterar annorlunda nu (trodde jag aldrig) och väljer Elliots "bästa" framför att åka iväg varje kväll. Den träningen som blir av njuter jag desto mer utav. 

Min kropp har förändrats av att bära och nära ett barn. Om det är vad vågen visar som är viktigt så borde jag vara nöjd. Jag väger bra mycket mindre nu än innan jag blev gravid och jag är på den vikt jag tidigare önskat gå ned till. Antagligen var det aldrig någon stor önskan för jag tog aldrig tag i mig själv för att nå dit och nu när jag är där så bryr jag mig inte. 

Jag har tappat mycket muskler och det stör mig faktiskt. Dels för att jag är klenare på träningen men också för att inga kläder sitter som de ska. I-landsproblem jag vet, men det är inte roligt att prova igenom en hel sommargarderob och ha två-tre plagg som inte åker av eller sitter tajkon. 

Nu ska jag ju tänka mer positivt och helt enkelt lösa "problemet" med att bygga upp delar av min kropp igen! 

De som går i varje fall, omformationen av brösten är bara att acceptera! 

Det här tog sin lilla tid som vanligt. Elliot har säkert utvecklats massor under tiden och jag får spana in på vilket sätt. Ser fram emot kommande 9 månader som säkerligen bjuder på en massa härligheter. 

Barn och skärmar

Så här kan det se ut när Elliot sover =)

Alla har vi varit barn och alla kommer vi någon gång i livet, på något sätt i kontakt med barn. 

Kanske inte så konstigt att de flesta av oss har åsikter om barn och hur man "ska" uppfostra dem.

Innan jag själv blev mamma tyckte och tänkte jag en hel del: 

Så ska minsann INTE jag göra när jag får barn! 
Varför gör de på där viset, är det inte bättre att göra så här? 

Vi ska vara konsekventa i vår uppfostran och inte använda mutor och/eller hot! 

Listan kan göras bra mycket längre, men jag tror att ni förstår vad jag menar? Ibland har jag säkert yttrat min åsikt till föräldrarna (kanske främst till min syster) men där känner jag att jag tagit ett kliv tillbaka. Jag förstår lite bättre nu att alla gör så gott de kan och att man ibland släpper på sina principer för att få vardagen att gå ihop. Dessutom är alla barn olika så det som fungerar för vårt kanske inte funkar för någon annan och vice versa.  

Jag tycker det här med barns utveckling och föräldraskapet är väldigt intressant och läser/lyssnar på allt jag kommer över och hinner med. Råden är många och vissa tar jag (och i förlängningen även Victor) till mig och sedan försöker vi agera utifrån dessa "åsikter". Av ovana var det i början svårt att veta vad/hur man skulle göra och ju mer personlighet och vilja Elliot får desto svårare att vara konsekvent blir det såklart. Efter X antal försök med mat ger man kanske vika t.ex. 

Försöker vara lite ekonomisk och ibland låna böcker på biblioteket istället för att köpa allt som låter intressant.

Detta inlägg har jag skrivit i mitt huvud för längesedan, men då det handlar om något som säkerligen delar "oss i olika läger" har jag avvaktat och läst på ytterligare. Det jag skriver är MINA åsikter JUST NU och handlar om MINA tankar gällande Elliot och hans vardag. Jag menar INTE att de som gör annorlunda gör fel och jag är heller inte säker på att vi kommer tänka och/eller göra samma om ett halvår eller två månader. Ta bara det här med napp:

När Elliot föddes blev vi rekommenderade att inte använda napp de två första månaderna och som nyblivna/ovana föräldrar tog vi detta på största allvar och skulle absolut inte ge Elliot napp. Anledningen från BB och BVC var att det kunde sätta käppar i hjulet för amningen och det ville vi inte, den funkade ju superbra. När Elliot var tre veckor var han lite gnällig i några dagar och samma dag som han blev 1 månad gammal gav vi vika och testade napp. Han blev väldigt lugn och verkade tycka om att få suga/snutta på den. Hmmm.... självklart lät vi honom fortsätta med det. Är han lugn är vi lugna! Först kände jag mig som en dålig mamma som gav efter på "mina regler" så fort, men eftersom amningen fortsatte fungera fint kändes det ändå ok. Dock började vi båda ge honom nappen i både tid och otid och för att få honom att förknippa den med sömn och/eller tröst hjälps vi nu åt att bara ge honom den när han ska sova eller är ledsen. Funkar bra! 

Seriöst - en skallra i telefonen! Det är ju såå sjukt!

Sötsaker som glass, kakor och godis är också en grej som vi ofta diskuterar. Vi vill vänta så länge som det bara är möjligt med att introducera detta för Elliot men omgivningen verkar se fram emot att ge det till honom tidigt... Tänk om vi kan vänta två-tre år, det vore ju grymt bra men även här kanske vi ger med oss tidigare och låter honom prova tårta när han fyller ett år eller så... Vem vet? 
Nu är det hur som helst inte det jag ska skriva om idag. 

Jag sitter väldigt mycket vid datorn, dels för att vi använder datorer i jobbet och dels för att jag sorterar foton, läser och skriver bloggar, kollar Facebook osv. Det är avkopplande för mig och jag fastnar lättare vid en dator än framför tv'n. Jag tittar typ bara på TV när det är Let's Dance, Gladiatorerna eller Idol. Det dröjde länge innan jag skaffade mig en smartphone, men när jag träffade Victor och ibland lånade hans så bytte jag ganska snabbt ut min enkla lilla mobil till en iPhone och jag var fast. Kollar min telefon i tid och otid och har gärna med den överallt. Vet inte vad det är som lockar men det har blivit en (o)vana att kolla med jämna (korta) mellanrum. Min telefon gör mig på så sätt osocial - kan bli sjukt irriterad på att jag kan plocka upp och kolla telefonen även fast jag har riktigt trevligt med verkliga människor... Vad är det jag tror att jag ska missa? Skärpning! 

Det där var ett av mina (obligatoriska) sidospår - det jag vill komma till är barn och skärmar. I julas visade jag upprörd annonser från leksaksaffärerna för Victor, där fanns det nämligen babyskydd till mobil och surfplatta så att de skulle kunna användas av barn från 6 månader och uppåt. På köpet ingick även appar som var lämpliga för denna ålder! Va fasiken!! Jag reagerade starkt och kan verkligen inte förstå varför man ska anpassa dessa prylar till barn när det finns så sjukt mycket leksaker att välja mellan och med min lilla erfarenhet är det först nu (nästan 8 månader) som Elliot visar intresse för leksaker, även fast vispen i köket är roligast. Han är såklart nyfiken men han vet ju inte att plattor m.m finns. Även innan jag fick barn har jag reflekterat över att många föräldrar låter barnen använda deras mobiler och/eller surfplattor, i väldigt tidig ålder. Så fort de blir minsta otåliga räcks en platta/mobil fram för att lugna dem. Och lugna blir de! 

Det får mig att fundera - vad blir konsekvenserna om någon vänjer sig vid att att aldrig vara otålig? 

Läsning av "Pekboken för lite sportigare barn" - det är såå kul att bläddra. 

Jag arbetar som lärare och jag märker på mina elever, som är bra mycket äldre än Elliot, att de över lag har väldigt kort tålamod och svårt att fokusera en längre tid på en och samma sak. Det ska gärna hända något nytt hela tiden och går det inte på första försöket så kan man helt enkelt inte. Självklart finns det undantag men detta KANSKE har att göra med "vår tids uppfostran". Barn ska inte skrika och gråta så då gör vi det som krävs för att de ska vara tysta och lugna. 

Är man en dålig förälder för att barnet visar sina olika känslor? Nä, jag tycker inte det! 

Sedan beror det väl självklart på situation, ålder, övrigt beteende och hur man bemöter barnet i dessa lägen. Vi vuxna är inte glada varenda minut och då kan vi inte kräva det av våra barn heller. Innan de är tre år kan de heller inte styra sina impulser så det kan liksom inte tänka: oj vad arg jag är nu, det ska jag ta med mamma senare. Aggressionen/sorgen kommer lika snabbt och starkt som de underbara skratten som vi alla älskar. Lätt att sitta här och skriva, men jag ska försöka påminna mig om detta när Elliot kommer till denna utmanande ålder. 

Elliots favoritbok - finns massvis med olika varianter i denna serie så det får nog bli fler! 

I mitt arbete använder vi datorer i stort sett hela dagarna och jag vill poängtera att jag inte är motståndare till datorer. Det jag vill komma fram till genom att skriva ner mina tankar är hur jag ställer mig till hur vi som föräldrar låter våra (späd)barn använda/vänja sig skärmar. I tidigare inlägg har jag skrivit om podcasten Pampers Barnvagnspromenader där programledaren Tove ställer lyssnarnas frågor till den oberoende experten och legitimerade barnmorskan Louise Hallin. Hon är av samma åsikt som den amerikanska barnläkarakedemin och rekommenderar att barn under 2 år inte ska titta på TV/skärmar över huvudtaget. (källa:http://www.lakartidningen.se) Det finns inga bevis för att användningen av skärmar stimulerar barn intellektuella utveckling, även om de som säljer spel, filmer och appar för bebisar hävdar att deras program gör det. Barnläkaren och professorn Hugo Lagercrantz menar att effekten av t.ex. program som Baby Einstein har motsatt effekt. Ju mer tid småbarn tillbringar framför TV'n desto färre ord lär de sig, och desto sämre blir deras koncentrationsförmåga när de börjar skolan. (källa: http://www.tryggabarn.nu). Det finns heller inga bevis för att det är skadligt för barn att använda skärmar men den tid som ägnas till passivitet framför en skärm minskar tiden för spontana lekar, de fantasilekar som stimulerar barnets kreativitet. Louise Hallin har i tidigare nämnda podcast pratat om att barn MÅSTE få ha tråkigt för det är då hjärnan sätter igång och arbetar, den vill komma på något att göra för att inte ha tråkigt. Att ha tråkigt är den bästa "medicinen" för att utveckla fantasi och kreativitet och det är förmågor som jag verkligen vill att Elliot ska utveckla. Jag hade själv väldigt bra fantasi när jag var liten (lite väl bra enligt min mor) 
och jag behövde oftast inte bli underhållen av mina föräldrar och de hade ingen platta och/eller 
DVD att ge mig. 

När barnen blir lite äldre, ungefär 2-5 år, rekommenderas max 1 timme framför TV/skärm per dag och helst en skärmfri dag per vecka. I den här åldern, och självklart tidigare om barnet redan tittar, ska en vuxen sitta med och titta. Vi kan tycka att ett barnprogram verkar bra, mysigt, roligt eller liknande men det kan vara figurer eller händelser som barnet upplever som skrämmande. Sitter vi bredvid märker vi detta och kan diskutera och/eller förklara vad som sker, eller stänga av om det är alldeles för läskigt. Enligt Hugo Lagercrantz fungerar barnets utveckling dessutom bättre om barnet kan ställa frågor till en vuxen medan den tittar på ett program/spelar ett spel. De vill ofta prata om vad de ser och vänder sig gärna till föräldern för att få bekräftelse på. Trots att Elliot inte är så gammal ännu kan jag verkligen instämma i båda dessa  påståenden/åsikter. Vi har köpt några leksaker till honom som är ämnade för barn i hans ålder, och när vi visade honom en mask som rör sig framåt när man drar den bakåt blev han verkligen rädd och han vill gärna ha koll på var i rummet den är. Han släpper den inte med blicken och om den kommer nära så åker händerna upp i luften och han liksom gnyr. I våra ögon är det en oskyldig, färgglad, söt liten mask, men någonting med den skrämmer honom. Att barn söker bekräftelse från sina föräldrar har vi också redan märkt, speciellt när vi sitter och läser med honom. Vi har en bok som heter Husdjur och där kan man trycka på en liten knapp för att höra hur de olika djuren låter. Detta är väldigt roligt och varje gång djuren låter tittar han på oss som för att kontrollera att vi också hört. När han gör något nytt, t.ex. smackar med munnen eller liknande kollar han stolt på oss tills vi ger honom en reaktion, oftast ett leende. 
Då blir han nöjd och kan fortsätta =)

Så här kan det se ut när Victor läser för Elliot - jajamän, jag hör också marsvinet =)

Jag vill här poängtera att vi absolut kommer låta Elliot titta på TV, se på film och spela diverse spel. Jag hoppas dock att vi klarar av att motstå frestelsen att ge honom en skärm eller sätta på ett TV-program när han är kinkig. Börjar man är det säkert svårt att sluta så jag har mantrat; barn måste få ha tråkigt i huvudet, men märker att jag ger honom olika leksaker om han blir ovanligt gnällig. Kanske inte är så mycket bättre det men han får åtminstone leka med dem då istället för att sitta passiv och bara ta emot intryck. Jag ser verkligen fram emot när vi tillsammans kan kolla på alla förtrollande Disney-filmer och tar del av alla fantastiska filmatiseringar av Astrid Lindgrens verk. Så nyfiken på vilken som kommer att bli hans favorit. Jag förstår att vi inte alltid kommer att sitta bredvid honom men min förhoppning är att titta på filmerna tillsammans med honom första gången för att se vad han tycker om dem. Jag har t.ex. fortfarande inte sett Ronja Rövardotter för det var någonting i den (fåglarna?) som skrämde mig. Den såg jag för övrigt själv och stängde av. 

Verkar inte komma till något avslut i mitt resonemang, kommer på nya infallsvinklar hela tiden men tror jag åtminstone klargjort för mig själv vad jag tycker och tänker. Nu finns det på pränt och jag kan gå in och läsa (kanske skämmas) om två-tre år när Elliot verkligen kan uttrycka sin önskan om att t.ex. titta på Bamse, spela Smurfarna eller liknande. För att stärka min åsikt ytterligare har jag även kollat vad Statens Folkhälsoinstitut anser och barnläkaren Sven Bremberg poängterar att det inte finns mycket forskning i frågan och att det kan vara nödvändigt att TV'n står på en kort stund för att man som förälder ska hinna göra någonting annat. Han tillägger dock att barn under 2 år inte ska se på TV utan att en vuxen sitter med och tittar på programmet/spelet. (källa: http://www.svd.se/nyheter)  
I samma artikel säger hjärnforskaren Martin Ingvar att vuxnas kommunikation med barnen minskar när en TV står på och när vi pratar mindre med våra barn försenas deras språkutveckling:
- Hur många ord ett barn talat med vuxna är avgörande för hur bra det går i skolan. 

OK. 
Detta inlägg påbörjades alltså den 12 april och idag är det den 3 maj. Två gånger har inlägget försvunnit för att jag har glömt att spara och datorns batteri har dött... Det har då tagit emot att börja om och kommer ihåg hur jag strukturerat upp tankarna. Några punkter har tillkommit, några saker har säkert försvunnit, men jag har lyckats bra med att göra ett sjukt långt inlägg om en väldigt kort åsikt/idé/önskan; att vi ska vänta med att presentera TV, iPad och iPhone m.m för Elliot. 

Det finns säkert massvis med frågor som är viktigare och andra föräldrar kanske fokuserar på andra saker. Vi (jag & Victor) gör säkerligen sådant som ni tycker är väldigt konstigt. Kanske är det fel: 
* att vi ger både burkmat och hemmagjord mat 
* att han få ett smörgåsrån efter maten eller om han sitter med när vi fikar 
* att han får sova mellan oss 
* att vi låter honom vara uppe sent
* att jag fortfarande ammar 
* att han är med på träningen med TKSK
* att vi inte har massa filtar och overaller på honom när vi går ut 
* att hans favoritleksak är en rengjord snusdosa 
* att vi inte enbart har ekologiska träleksaker
* att vi använder gåstol
... som ni ser, även denna lista kan göras lång.

Jag är på riktigt nyfiken, har ni några idéer som ni brinner extra för, som ni tycker är extra viktigt och som ni hoppas kunna leva upp till? Har ni äldre barn - hur har det gått? Lyckades ni eller gav ni vika? Och ni som inte har barn - är det någon fråga som ni tycker eller tror att ni kommer tycka är viktig om ni skaffar barn. Alla åsikter är välkomna!  

Mysig stund innan läggdags.

- Små barn behöver inte TV. Den riktiga världen är fullt tillräcklig. Att leka eller läsa med mamma eller pappa gör att  hjärnan utvecklas på ett bättre sätt. I många TV-program förekommer klipp, zoomningar - något som är förvirrande för det lilla barnets hjärna. Före två års ålder är hjärnan inte mogen att bearbeta sådana intryck över huvud taget. Djupseendet är inte heller färdigutvecklat, vilket för att barnen flackar med blicken över teveskärmen. Risken är att synteserna, kontakterna mellan nervbanorna, kopplas fel, säger Hugo Lagercrantz. (källa: http://www.tryggabarn.nu)

Mina tankar om CrossFit OPEN 2015

De flesta som tränar och/eller är intresserade av CrossFit tycker att mars månad är lite extra speciell. 

Det är nämligen då hela CrossFit Games drar igång och först ut är OPEN, den del av tävlingen där ALLA får och kan vara med. Under fem veckor släpps fem deltävlingar och det gäller såklart att prestera så bra man kan utifrån sina förutsättningar i alla dessa olika moment. 

WOD'en släpps på torsdag natt och sedan har man fram till måndag kväll på sig att få sin omgång bedömd av en domare. Man får göra så många försök man orkar och sedan registrerar man det bästa på Crossfit hemsida och kan se hur man står sig till andra i boxen, staden, landet, Europa & världen. 

Skärmbild från CrossFit Games

Förra året var jag (inte officiellt) gravid i tredje månaden när vi körde CrossFit OPEN och jag höll igen lite för att inte riskera något. I år var jag tveksam till om jag skulle delta eftersom jag började med CrossFit igen när Elliot var två månader och sedan fått till 1-2 träningar i veckan och då med klart lägre vikter än tidigare. Dagen innan det var dags för 15.1 kunde jag inte låta bli och jag anmälde mig. Mest för att se vilka moment jag tappat mest i och på så vis veta vad jag ska fokusera på de gånger jag har möjlighet att träna. Jag är nöjd med beslutet, OPEN är skitkul och jag har verkligen fått ett kvitto på vad som är mina GOATS, övningar som man har svårt för. 

Jag har gjort en liten sammanställning för hur det har gått i de olika tävlingarna och hur jag har placerat mig i vår egna box gentemot de andra tjejerna, gentemot hela boxen, gentemot tjejerna i CF THN och CF Trestad, Sverige, Europa och slutligen världen. Ganska intressant, hihihihi. 

Tabellen läses så här: I WOD 15.1 kom jag på fjärde plats av damer i THN, 10 plats i vår box, plats 311 i Sverige osv..
Den röda raden är min totala placering. 

Nedan följer skärmavbilder av alla workouts som ingick i CrossFit OPEN 2015 och en kommentar om hur jag kände innan, under och efter utförandet. Är det någon läsare som inte är insatt i CrossFit blir det mycket termer men med risk för att det blir ett sjukt långt inlägg ger jag mig inte in i några längre beskrivningar. Det går ju väldigt lätt att googla om man är nyfiken, hihihi. 

Under tidig amning fredag morgon den 27 februari kikade jag på CrossFit hemsida och blev väl inte överlycklig när den första övningen är toes-to-bar. En övning där jag mest hänger och dinglar. Visst, jag klarar den, men inte flera i rad och då tar det väldigt lång tid och i en AMRAP (as many rounds as possible) på bara 9 minuter behöver det gå fort. Marklyft på 34 kg är inga problem och 5 snatch på den vikten har också fungerat så det kändes lugnt. 

Jag anmälde mig som sagt och gav mig på 15.1 & 15.1a. Toes-to-bar gick sådär och även om det var relativt lätt vikt i skivstångsövningarna så tog det i underarmarna vilket gjorde att det blev ännu tyngre att hänga i riggen... 99 reps innebär att jag hann 3 varv + 9 toes-to-bar. Direkt därefter startade klockan på nytt och på 6 minuter skulle man göra en så tung repetition som möjligt av clean & jerk. Jag tycker om den övningen men var lite osäker eftersom jag tappat mycket styrka under graviditeten/hemmatiden. Började på 40 kg och ökade sedan med 5 kg i taget. Så här i efterhand inser jag att det var onödigt, jag skulle sparat kraften till fler försök på den tyngre vikten. Nu hann jag bara testa en gång på 61 kg och då lyckades jag inte. Fick stanna på 57.5 kg. I tabellen står det dock 125 lb och det är ju bara 56 kg. Nåja, det har nog inte så stor betydelse för slutresultatet =)

Elliot ammar ofta någon gång mellan 05-07 så det blev lite rutin under dessa fem veckor att då passa på att kolla vad den nya utmaningen kunde bestå av. Andra veckan blev jag lite besviken om jag ska vara ärlig. Den var exakt likadan som en av deltävlingarna förra året. Kanske kul att kunna jämföra men jag tycker det är roligare med nya utmaningar. Speciellt då den som kom tillbaka var den som var svårast förra året... i varje fall för mig. Dock var det under denna utmaning som jag lärde mig att göra chest-to-bar 2014. Målet var alltså att göra fler repetitioner än föregående år. 

Om man hann med två rundor på 3 minuter fick man gå vidare till nästa omgång på 3 minuter och hann med med två rundor även då fick man gå vidare till ytterligare 3 minuter osv. Antalet repetitioner ökade i varje omgång... Jag behövde dock aldrig oroa mig för det. Detta träningstillfälle blev hela 3 minuter för mig, kort men effektivt, hahahaha. 37 reps blev mitt resultat så jag var tre ynka reps ifrån att få gå vidare. Som vanligt vilar jag lite för länge i varje paus jag tar, grrrr. 

Det blev åtminstone tre reps mer än förra året och jag lyckades med chest-to-bar typ varje gång. 

Vecka 3 och workout 15.3 - första reaktionen: SERIÖST?! Vad håller de på med? 

Kunde de inte vänt på steken så att alla vi som inte kan göra muscle-ups åtminstone kunde få några poäng? Andra reaktionen - jaha, men då blir det 0 poäng, vad ska jag göra på söndag istället, fika kanske? Tredje reaktionen - va, får man inte "nolla"? Är det alltså ok att köra scaled (lite lättare version) på en workout och RX (rekommenderad) på övriga? Hmmm, hur ser den ut? 

Det blev den skalade versionen för mig och alla andra tjejer i vår box. Det där med muscle-ups är något vi behöver jobba mer på... hur sjutton det nu ska gå till, känns helt omöjligt. Den skalade versionen är enklare i den mening att det inte är några musle-ups men den blev sjukt jobbig eftersom den istället innebar att det bara var att kötta på. Vi skulle på 14 minuter göra så många omgångar som möjligt av 50 wallballs med 4.5 kg och 200 singelhopp. Jag valde att vara bland de första, dels för att få det gjort men också för att Elliot var med i lokalen och var lite mammig. 

Jag hittade ett jämnt tempo och delade upp wallballs i 15-10-10-10-5 och hoppade nästan unbroken. 

Det blev tre hela rundor, 50 wall balls och 48 singelhopp... Återigen är det mina pauser som blir för långa men jag var helt klart nöjd med 848 reps. Tänk att man kan bli så svettig på 14 minuter. 

Den fjärde workouten kändes vid första anblicken som en rolig utmaning men 8 min kändes som kort tid för att hinna någonstans med dessa övningar. Handstående pushups ger lite yrsel och jag är långsam i nedtagningen av clean. 56 kg är också ganska tungt om man efter 15.1a tänker att 57.5 kg är mitt max. Med förväntan i kroppen tog jag och Elliot en promenad till boxen på söndagen. 

Elin var barnvakt åt Elliot så även denna gång bad jag om att få vara bland de första startande. Jag valde att inte känna på övningarna innan (lyckas jag inte på försöket så har jag negativa tankar när det väl är dags) mer än att vi var tvungna att mäta avståndet för handstand pushup. Klockan startade och vi drog igång. Första omgången kändes riktigt bra och jag blev förvånad att jag fick upp vikten i clean  utan stora problem. Fick bra självförtroende och blev peppad av detta. Lite skev i kroppen (av allt bärande av Elliot?) gjorde att jag fick stanna någon sekund extra i varje HSPU så att domaren såg att båda mina hälar var över linjen, lite störigt mot slutet när det var många. Fick gå ner lite oftare och låta blodet rinna bort från huvudet... Missade en clean men lyckades direkt efter igen så det drog inte ner mitt humör. 8 minuter gick snabbt och jag hade gärna fortsatt för den här var rolig. 

52 reps blev det och jag hann alltså 3/3, 6/3, 9/3, 12/6 och sedan 7 HSPU. Mycket mer än jag trodde!

Sista deltävlingen hade jag inte möjlighet att vara med i boxen på söndagen och jag trodde först att jag skulle behöva strecka mitt deltagande. Först kändes det gött för det verkade vara en tuff workout men sedan kändes det väldigt tråkigt att inte fullfölja när man påbörjat. Skickade ut en förfrågan i vår facebookgrupp för att se om någon kunde döma mig på måndagen och det fanns flera villiga. 

Här kommer man inte undan så det var bara att bita i det sura äpplet och köra. 

Vid lunchtid måndagen den 30 mars passade Johanna Elliot och jag hoppade upp på roddmaskinen och inväntade Daniels signal. Jag hade kollat övriga deltagares tider för att få en uppfattning om hur lång tid det kunde tänkas ta på ett ungefär. Det varierade mellan 10-20 minuter så jag hoppades på cirka 18 minuter. Jag och roddmaskinen brukar nämligen inte komma så bra överens. 

Min tid blev 14.58 och jag var HELT slut. Jag kan verkligen inte RO, jag sliter och sliter men kommer absolut ingenstans och jag tror jag håller andan under tiden för när jag klev av så fick jag flåsa ett bra tag innan jag kunde ge mig på thrusters och då fick jag typ hålla andan igen för jag hade så hög puls. Väldigt skum känsla som inte riktigt går att beskriva... Jag önskade att det skulle varit en WOD på tid men nu var jag liksom tvungen att fortsätta tills allt var klart. Bläää! 

Att rodd är en GOAT känns inte roligt någonstans, inte en övning jag känner för att öva på precis men det är väl så det får bli. Åtminstone lite teknikträning... 

OPEN är klart för den här gången och med tanke på "omständigheterna" är jag nöjd med min insats. Jag hoppas kunna prestera bättre nästa år MEN då krävs det att jag får till fler CF-träningar och att jag då fokuserar på de moment som jag har svårast för... blir ju lätt att man passar på att träna det som är roligt när man får chansen. Nästa år kan jag i varje fall inte skylla på graviditet eller förlossning! 

Någon av er som läser som deltagit? Vad tyckte ni om de olika deltävlingarna? 

Pistoler

Tisdagens crossfitpass inleddes med teknikträning på pistoler. Jag har tidigare klarat med vikt, av någon anledning blir de lättare men i tisdags insåg jag att det var "ganska lätt" om jag höll i min egen fot. Yeehooo, så jäkla kul när det lossnar och går lite framåt. Själva passet i sig gick lite sämre, jag fick sjuk mjölksyra i armhävningarna men tog mig i "mål" på 21.42.

2 varv av: 

50 marklyft 42,5 kg 

50 handrelease pushup

25 boxjump 60 cm

25 lateral burpees (över skivstången). 

Klänningar

Idag har vi varit på dop för Elliots kusin, Felicia Vilda Isolde.
Då saker och ting kräver lite mer planering nu än tidigare började jag leta efter mina klänningar här hemma redan förra veckan. Jag hittade dem inte då men tänkte att de säkert låg på vinden där allt annat som plockades bort under graviditeten har hamnat. I torsdags letade jag på riktigt eftersom jag visste att det skulle bli lite stress idag med att fixa både mig och Elliot (Victor behövde sova på grund av nattjobb). Jag hittade dem inte då heller! Jag letade verkligen överallt, i köket, i badrummet, på vinden, i resväskor, bland julsakerna - you name it, men ingen framgång.
Hörde av mig till Elin och båda mina systrar även fast jag egentligen visste att detta var klänningar som de antagligen inte hade lånat. I ärlighetens namn passar väl ingen av dem på ett dop i mars men jag blev så irriterad av att inte hitta dem så jag kunde inte släppa tanken. Fortsatte letandet i fredags och även lite imorse men de är fortfarande spårlöst försvunna. Vad tusan!
Ska bli väldigt spännande att se om, när och var jag hittar dem - kan jag ha tagit med fel påse när jag har åkt till klädåtervinningen? Då borde jag ju hitta den andra kassen??

Jojjo var med på lite babysim med mig och Elliot igår och därefter följde vi med upp till henne. Där provade jag ut säkert fem klänningar och ett par skor som jag fick låna med mig hem. Just då hade jag fortfarande en liten förhoppning om att hitta något eget som jag trivs i men jag ville gardera mig och hon har väldigt många fina klänningar. Kul för en föräldraledig mamma att klä sig i lite dyrare outfits för en gångs skull, hihihihi. Kändes riktigt lyxigt även fast hon ska ha dem tillbaka...

Jag var nog inte riktigt på klädhumör idag för inget kändes helt bra. Jag tror att jag målat upp en bild i huvudet av vad jag ville ha på mig, men jag fick ju för tusan inte fram den och då är det inte lätt att göra rätt... Trött man kan bli på sig själv ibland. Klockan gick och det var liksom hög tid att få på sig kläder och komma iväg. Vädret (två grader och mulet) avgjorde och det blev en klänning som Elin lånat ut/gett (?) mig för ett bra tag sedan. Den trodde jag inte det skulle bli då jag inte trivs så vidare värst bra i holkärm eller bredare band. Med en kavaj över kunde jag släppa det.

 Det jag kommer skriva om nu handlar enbart om MIG och tankar kring MIN kropp och mina kläder. När det gäller andra har jag aldrig ens reflekterat eller brytt mig och kommer antagligen inte göra det heller. Smaken är som baken och det som sitter dåligt på mig kan vara som gjutet för någon annan. Jag tror att jag för några år sedan skrev ett blogginlägg om opraktiska träningskläder - sådana där som är supersnygga men (i mina ögon) inte lämpar sig för träning. Exempelvis minimala sporttoppar eller linnen med massa smala band i snyggt mönster.
Med sporttopp under försvinner effekten av dem och utan sporttopp hålls inte bysten på plats. Kanske skulle man kunna ha dem för en lite sportigare vardagslook eller om man har stenhårda silikonbröst som inte rör sig. Jag förstår det helt enkelt inte. När jag tränar vill jag fokusera på träningen och känna att saker och ting är där det ska vara, hihihihi. Tant? Tråkig? Otrendig?
Jag tycker själv att jag är väldigt praktisk. Skulle kunna skriva om hotpants också men nöjer mig med konstaterandet att cykelbyxor är det kortaste jag tar på mig till träningen... Vill vara bekväm!

Ok, det där blev ett sidospår om ett gammalt inlägg. Tillbaka till det som fick mig att reagera.
 Vid klädprovningen inför dopet fick jag verkligen panik över att det var urringning i klänningen. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför de hade designat klänningen på det viset. Vet inte om det det berodde på dagens klädhumör eller om jag fått en ny syn på min kropp sedan jag blev mamma.
Jag beklagade mig till Victor att jag kände mig avklädd och funderade på att ha ett linne under klänningen. Han tyckte jag var otroligt fånig och jag försökte acceptera klänningen och känna mig bekväm. Det gjorde jag egentligen inte men det fick det bli den ändå. Tog som sagt var på mig en kavaj och sedan bar jag ändå runt på Elliot en stor del av tillställningen. Nu har jag inte världens största byst men jag tror helt ärligt att jag hade trivts väldigt mycket bättre med en mindre. En liten byst ser aldrig slampig ut och det ser inte ut som att man vill visa upp sig.
Victor: Det är väl ingen på dopet som kommer kolla där ändå? 
Jag: Nä precis! Varför ska jag då ha en klänning med en glipa som säger - kolla in här... 

Klänningen var på hela dopet. Jag kände mig inte jättebekväm och jag drog i den där stackars glipan titt som tätt för att göra den så liten som möjligt, ändå kändes det som att jag visade allt.
I övrigt var det en väldigt fin och behaglig klänning men om jag fortsätter känna på detta viset kommer den nog inte användas igen... Ska försöka reda ut dessa tankar och komma till grund med vad de beror på. Axlar, rygg, armar, nyckelben osv har jag inga problem att vara bar om men det är just "mjölkbehållarna". Där kanske vi har svaret trots allt, jag ser mig själv som en matförpackning.
Låter detta helt skumt eller är det någon som känner/känt samma sak?

Får poängtera ytterligare en gång att jag sett många tjejer som klär superbra i urringningar och med inlägget menar jag alltså inte att det på något sätt är fel att visa sin byst MEN jag trivs uppenbarligen inte med att göra det...

Jag kan verkligen inte ta selfies (nu är det väl i och för sig groupies som gäller) men fick göra ett försök för att  visa vad  det är jag skriver om. En annan reflektion; varför lägger man automatiskt huvudet på sne när man fotar sig själv i spegeln?
Eller är det bara ett nybörjarfel? 

Mammagris

Vår lille Elliot har blivit en riktig liten mammagris.

Jag har en ganska länge legat på Elliots pluskonto när det gäller nattning och tröst men sedan en knapp månad tillbaka har han utvecklat detta till att gälla närvaro. Är han hos mig så går det mesta bra oavsett om vi är på babysim, besöker nya miljöer eller träffar nya människor. Det funkar hos Victor också, men inte riktigt lika frekvent. Han vill gärna ha koll på var jag befinner mig och blir lite orolig när han inte ser eller hör mig. Det kan räcka att jag går ner och hänger tvätt eller duschar. 

Visst, det är roligt att vara omtyckt men det är liksom inte hållbart i längden och jag tycker lite synd om Victor. Enligt Elliot är han ena stunden världens roligaste pappa som kan busa, mata och till och med "natta", medan han i nästa inte är alls lika bra som mamma. Detta visas klart, tydligt & bestämt.

En av många mysiga stunder

De första 4-5 månaderna sov Elliot väldigt bra, och med det menar jag att han sov i sin egen säng och oftast hela nätter utan att vakna. En kombination av att han var förkyld och började använda nappen mer samtidigt som han lärde sig att vända från ryggläge till magläge gjorde att sömnen blev mer orolig och vi lät honom sova mellan oss några nätter. Han somnade då snabbare och vi kunde vända rätt honom och/eller stoppa i nappen utan att själva "vakna på riktigt". 

För kanske tre veckor sedan testade vi att natta honom i hans säng igen men den var nu inte lika poppis. Det kändes som att han förstod att vi skulle "försvinna" och han började hålla fast i ett finger, dra tag i mitt hår eller gosa kind mot kind. Tre sätt som också innebär att han märker när vi går därifrån och då vaknar... För att undvika snedbelastning, ryggskott eller andra trevliga åkommor tog vi tillbaka honom till vår säng och nu i skrivande stund slår mig tanken att det också var då det mammiga verkligen började. Hur nära mig kan han egentligen sova? 

Hans händer är i min mun, i min näsa, slår och klappar mig på kinderna, drar i mitt hår och håller på tills han hamnat så nära att jag funderar över om han verkligen får luft? Jag tycker också det är mysigt att vara nära, men han reagerar på minsta lilla rörelse och börjar då om hela komma-nära-processen... Han gör detta i sömnen så han är ju utvilad på morgonen, men både jag och Victor vaknar och försöker få honom att bli lugn och stilla igen. Amning är då ett säkert kort men det vill jag inte göra hur många gånger som helst, två gånger per natt tycker jag räcker. 

Elliot lägger sig fortfarande sent på kvällen och just nu är det tur eftersom jag typ blir fast i sängen med honom när jag nattar. Han lägger sig oftast mellan 21.30-22.00 och det är egentligen en perfekt tid för mig som lätt är uppe för länge... jag hoppas dock det ser annorlunda ut när han börjar lägga sig klockan 19. Det känns som att det är då min kväll börjar, ibland tränar jag till 20. 

Lite mys efter maten, enligt Eliot är jag nu väldigt långt bort!

Mammagrisen får väl helt enkelt hålla på, 5-9 månader är tydlig en känslig tid i utvecklingen och de behöver extra mycket trygghet. Antagligen beror det på att de börjar förflytta sig samtidigt som de blir medvetna om vem som är vem och då också vet vem de vill hålla koll på och ty sig till. 

Det kommer komma en tid då han inte vill vara hos mig alls, en tid då pappa är det absolut bästa som finns. Därefter kommer säkerligen också en tid då ingen av oss duger och vi är de mest pinsamma och jobbiga människorna på jorden så jag ska passa på att njuta, utan att spä på beteendet. 

För sömnens skull behöver vi nog få honom att åtminstone sova själv mellan oss. 

Att ligga still i samma position en hel natt och undermedvetet vara lite spänd är inte superskönt och trots att han fortfarande sover bra och vi inte går upp förrän 8.30-9.30 så känner jag mig aldrig lika utvilad som tidigare. Han är dessutom vaken mer på dagarna så det finns inte många tillfällen att ta en liten tupplur... ojojoj, så synd det kan vara om mig alltså. 

Nä, nu är det dags för nattning. Blir faktiskt lite sömnig av allt prat om sömn och närhet. 

Antagligen har ni blivit det också men om ni läst ända hit så får ni sova så gott!  

Instruerande och Göteborg

När jag skrev rubriken till detta inlägg för lite drygt 1 vecka sedan skulle det handla om just den onsdagen. När jag nu har tid och ro i kroppen till att sitta och skriva kommer det handla om lite annat och lite mer än bara just den dagen... inte så överraskande kanske. 

Jag började instruera när jag var ungefär 14 år, minns inte exakt. Denna "karriär" började inom NIF-gymnasterna där jag hade hand om deras KidsAerobics. Jag fick även ha en del vanlig aerobics, eller workout som det då också kallades... jösses, känns som stenåldern! 

När Älvhögsborg öppnade upp ett större gym (tidigare fanns det lite maskiner på Hyllan) och utvecklade sin gruppträning började jag träna där och precis lagom till att mitt årskort gick ut (och jag som studerande på gymnasiet funderade över hur sjutton jag skulle ha råd med ett nytt) hade jag ett möte med Maria som var gruppträningsansvarig. Jag fick ha ett provpass för henne och tre instruktörer och därefter fick jag ett fast pass: Aerobic UH (utan hopp) *** - de där plupparna stod för svårighetsgraden och jag fick alltså lov att göra avancerade pass. Hur tusan fixade jag det? 

Mina aerobicspass nu för tiden är typ för lätta för att ens kallas basic. 

Det var i varje fall så det började. Jag älskade det och det dröjde inte länge förrän jag kastade mig in i nya träningsformer. Jag missar säkert något men jag vet att jag åtminstone instruerat i följande: KidsAerobics, FunkyBoyz, styrkestep, StepUp, 20/20/20, taebox, boxing, cirkelträning, styrkapass (ungefär som PUMP), BodyCombat, spinning, kettlebell, aerobics, Kinesis, gym.

Utvecklingsmässigt kan man säga att jag har gått ifrån att vara instruktör till att bli coach.

Jag har numera mer fokus på att coacha deltagarna till rätt teknik istället för att se det som ett träningspass för min egen del. Har jag spinning eller BodyCombat är det självklart annorlunda - där SKA jag vara med och köra på minst samma nivå som deltagarna. Inom träningsvärlden finns det få saker som gör mig så arg som när instruktörer inte tar i och ändå försöker få med gänget... 

"Åh, det är tungt nu men vi fixar det..." och så sitter de inte ens på cykeln!! 

När jag är coach på exempelvis träningarna med TKSK kan jag säga att jag ser att det är tungt nu men att jag tror att de kommer att fixa det osv... stor skillnad! Det var svårt att göra denna omställning men jag har TKSK att tacka för detta. Där har jag hittat ett nytt sätt att instruera/coacha och det har hjälpt mig när jag har hoppat in som instruktör på CrossFit Trollhättan. Där är man inte heller med och kör utan går runt och kollar teknik, svarar på frågor, håller koll på tiden och guidar deltagarna genom träningen. Ibland frustrerande för att man smittas av all träningsglädje,  men det är också oerhört fascinerande att få lov att se människor utvecklas och klara nya saker.  

För dryga fem månader sedan kom Elliot till världen och han har minst sagt påverkat mitt instruerande. Förut kunde jag tacka ja till att hoppa in som instruktör med en timmes varsel, men nu ska det tajmas in med amning, sömn och dessutom är det en fördel om Victor inte är på jobbet. Två gånger på två månader har detta klaffat... ganska bra odds eller? Avslöjar dock inte hur många förfrågningar jag kunde ha besvarat...

Elliot är ganska loj i sin instruktörsroll

Han har dock bidragit till att jag börjat träna MammaMage och gå på Arena Älvhögsborgs förälder/barn-gympa under ledning av Ida och Elton. De har tyvärr varit sjuka några gånger under dessa två terminer och då har jag och Elliot hoppat in som instruktörer. Så himla kul, för oss! 

De första gångerna sov han i vagnens liggdel 45 minuter av passet, någon gång var han lite kinkig, förra veckan somnade han när jag gjorde armhävningar med puss på honom och denna veckan var han vaken hela passet men låg mest och spanade på vad vi höll på med. Det är fantastiskt roligt att träna (och instruera) ihop med sitt barn så jag har redan börjat spåna på hur man kan bygga vidare på detta med någon form av cirkelträning för föräldrar med något större barn eller kanske CrossFit Kids. Verkar dock som utbildningarna bara går i USA än så länge. 

Förra veckan var Victor ledig på onsdagen så medan jag & Elliot instruerade var han inne på gymmet och körde ett pass. Efter dusch var det nämligen dags för hela lilla familjen att åka till Göteborg och träffa Emil, Cilla och lilla Felicia, Elliots minsta kusin som bara är två månader yngre än vad han är. Vi blev bjudna på underbara pajer med massa tillbehör till lunch och för att undvika den värsta paltkoman tog vi en promenad i Skatås (säger man så?). Vi stannade vid lite vatten (ber om ursäkt för dålig lokalkännedom) och tittade på fåglarna. Vet inte hur mycket barnen såg men det var mysigt ändå. Jag var dock lite hönsmamma och när de kom för nära och såg ut att vilja attackera "hotade" jag dem med foten och schasade undan dem. Löjligt enligt Victor... hmmm! 

Frisk men lite kylig vind gjorde att det var gott att komma in i värmen efter dryga timmen utomhus. En kopp te och en löjligt go kladdkaka med chokladklet I och chokladglass TILL satt fint för en sockergris som mig. Stackars Elliot kommer bli sockerberoende genom mjölken! 

Det är häftigt att se Felicia gå igenom samma utvecklingssteg som Elliot precis passerat. När man ser henne göra vissa saker inser man att den "tiden redan är förbi" med Elliot. Hur och när hände det?

Tidigare har de inte varit så intresserade av varandra men nu fick de kontakt och vi kunde se att de faktiskt såg varandra och nog uppfattade att det var en annan bebis framför dem. De ville gärna röra varandra och det är ju sött. Det gäller dock att vara beredd då de har dålig kontroll på sin styrka i händerna och kan nypas riktigt hårt! 

En riktigt bra dag och vi ska verkligen försöka se till att de träffas regelbundet. 

Tusen tack Emil och Cilla för god mat och superb fika, hihihihi. 

Fågelskådning! 

Hmmm, stark vind i ansiktet var något nytt... 

På torsdagen samma vecka var en sådan där dag då det klaffade och jag kunde hoppa in och ta ett cykelpass 45 min. Fixade med musik och laddade ordentligt här hemma. En timme innan jag skulle åka märkte jag att min spellista i Spotify inte gick att göra offline.... WTF! 

Det finns inte wifi eller möjlighet till uppkoppling över huvudtaget i cykelsalen så jag fick lite lätt panik. Både jag och Victor försökte på alla möjliga sätt och via Facebook fick jag en rad olika tips av mina kära instruktörskollegor. INGET HJÄLPTE!! Ett tag var jag nära på att ringa och be dem ställa in passet. Har jag inte haft pass på nästan ett år känns det inte så lätt att bara improvisera... 

Sista utvägen var att logga in på min Spotify på Victors iPad och vips så gick det att göra alla låtar "gröna". När det var klart hade jag fem minuter på mig att bli klar och åka iväg. Väl framme och i salen fungerade allt och passet kändes helt ok, men den där stressen är hemsk! 

Nöjd efter att ha klarat passet - både med flås och musik. 

Vissa tycker att jag är galen/en dålig mamma men första gången jag tog med Elliot på träning med TKSK var  han 13 dagar gammal. Victor jobbade, jag tyckte Elliot var för liten för barnvakt och samtidigt ville jag inte ställa in träningen. Det var en chansning och det visste deltagarna om. Det funkade riktigt bra och sedan dess har han varit med ungefär varannan gång beroende på hur Victor jobbar. Så snart han vant sig vid "riktig" mat kan han nog börja ha barnvakt men han tycker om att vara med och om det är någon gång han verkligen tränar sin rygg genom att ligga på mage så är det på dessa träningar. Han är såå fascinerad av vad deltagarna gör med alla färgglada klot. 

Det ska ju även vara bra för barn att se vuxna i rörelse och inte bara sittandes vid datorer och/eller smartphones.... Vårt beteende smittar visst av sig på dem redan i väldigt tidig ålder, kanske därför så många ettåringar kan använda tekniska prylar. Frågan är om det är en positiv utveckling?? 

Det får nog bli ett eget inlägg när jag är mer påläst i frågan. 

Elliot med sin kettlebell, än så länge är den mest ett redskap att gnugga tandköttet mot. 

En nackdel kan dock vara att jag märker en viss skillnad i mitt coachande  när han är med på träningarna. En viss procent av mig fokuserar (oundvikligen) på honom och inte på deltagarna. Barnvakt i salen kanske är den bästa lösningen? 

Igår (fredag) var hela familjen i Göteborg igen. Jag skulle på kvartalsutbildning i BodyCombat och Victor jobbade dagtid. Jag & Elliot tog därför tåget till Göteborg och mötte upp Victor för att få i oss lite mat tillsammans innan det var dags för mig att åka vidare till Mölndal och Nordic Wellnes. 

Det min första kvartalsutbildning efter förlossningen och det kändes bra. Jag är dock inte lika taggad som vanligt att dra igång och instruera Combat. Kan hänga ihop med att jag nästan bara coachat de senaste 7 månaderna... jag ska vara med releasen om två veckor och sedan får vi se hur vi går vidare. Det var ett bra pass, några nyheter, ganska enkla kombinationer men svår takt?

Blir en ny utmaning att få till tid att öva in programmet, hörlurar medan jag ammar kanske? 

Ett väldigt långt inlägg om egentligen ingenting men det är ju så det brukar bli. 

Alla hjärtans dag

14 februari - Alla hjärtans dag! 
Ett kommersiellt jippo? Bonusdag för kärleken? Löjligt påfund?
Åsikterna är många och jag lägger ingen värdering i det hela utan skriver helt enkelt ett inlägg om hur vi firade denna dag. Victor hade ledig helg så antagligen hade det blivit god middag och mys ändå, men vi gjorde den lite extra trevlig bara för att det var just denna specifika dag.

En liten alla hjärtans dag-hälsning skickades till mostrarna, mormor, morfar och farmor. 

Lagom till frukosten fick Elliot en liten present. Den kom på posten redan i onsdags men vi väntade och gav den som en Alla Hjärtans dag-present. Det han fick var en napphållare som jag beställt hos designfrida på Facebook. Vi blir tokiga på letandet efter napparna och förhoppningsvis kommer vi nu ha lite bättre koll på vart åtminstone en napp befinner sig. Elliot verkar dessutom uppskatta att kunna leka med nappen och "radbandet". Pris för denna variant (ugglan var något dyrare än det andra pyntet) 170 kr + 14 kr i frakt.

Elliot fick en napphållare i present. Beställs på designfrida där man kan komponera utifrån egna önskemål.
Citat från sidan: Jag använder mig ut av säkerhets träpärlor och färg som är salivbeständiga och giftfria.Jag använder endast nickel- och rostfria clips. Snörena är färgäkta och salivbeständiga. De är slitstarka och tål hårda tag.

Jag jobbade några timmar på förmiddagen och sedan åkte vi ut till Coop och handlade inför kvällens middag. Därefter slappade vi en stund och när Victor drog igång med matlagningen underhöll jag Elliot och när han sov passade jag på att städa lite här hemma. Trevligare att äta i ett rent kök! 

Redo för 4-rätters =)

Victor tycker verkligen om att laga mat och sätta ihop menyer osv. När han är ledig och har både tid och "anledning" att göra fler rätter än vanligt njuter han till fullo (och jag med). Denna kväll blev det en meny med 4 rätter. Med ett leende säger han också, det blir två desserter eftersom du uppskattar det mer än förrätterna... gulligt och sant, men lite tragiskt... jag har verkligen blivit en socker-junkie! 

MENYN

Förrätt

Crème Ninon (grön ärtsoppa med 1 dl champagne i)

Huvudrätt 

Ryggbiff med tomat- och löksallad och potatispolenta (mosad hemmagjord gnocchi)

Efterrätt

Friterad camembert med vaniljglas och varm hjortronsylt

Efterrätt nr 2 

Kanelriddare (typ fattiga riddare men gjorda på en bit kanellängd) med lime- och basilikagrädde och varma bär. 

Som jag (vi) njöt. 

Tror vi åt i 2,5 timmar. Förrätten var ljuvlig och då ska tilläggas att jag typ avskyr vanlig ärtsoppa. Den var len, hade inga bitar och smakade ganska sött. Det blev kvar till en rejäl portion var dagen efter och den var lika god då. Victor lyckades väldigt bra med köttet till huvudrätten och även han själv blev nöjd, inte lätt när vi vill ha helt olika varianter, jag vill ha mitt kött tillagat well-done och han vill ha så rött kött som möjligt. Egentligen skulle det varit gnocchi till köttet men något hände i tillagningen av detta och Victor räddade situationen med att mosa dem till polenta. Det kommer vi nog göra igen för det var verkligen supergott. Den första efterrätten har vi ätit förut och det är konstigt att jag tycker om den som inte gillar ostar... men är det dessert och sött så går det tydligen ner. Det friterade passar väldigt bra ihop med glassen och hjortronsylten. Mums! 

Den andra efterrätten intogs när vi hade plockat undan och diskat det mesta. Skönt att ha ordning igen men framförallt gött att låta all mat sjunka. Jag undrade för en stund om det skulle gå att få ner mer, men jag hade inte behövt oroa mig, det slank ner - utan problem. 

Han hade skurit varsin skiva från en kanellängd och sedan tillagade han dem så som man gör fattiga riddare. Så enkelt (tror jag) och verkligen jättegott. Speciellt ihop med en underbar basilika- och limegrädde och varma bär som alltid går hem hos mig. Kan verkligen rekommenderas! 

Elliot var vaken när vi åt förrätten men sedan somnade han och sov hela middagen. Lyxigt att sitta och njuta av maten samtidigt och kunna prata om diverse saker utan att vi både stirrar på och gullar med Elliot. Det går liksom inte att låta bli när han sitter med i sin stol. 

Efter middagen var det dags att kika på Melodifestivalen som vi spelat in. Då vaknade Elliot och han underhöll oss nog med än de olika bidragen. Jag tyckte Linus Svenning var bäst, Victor "röstade på" Mariette och Elliot skrattade och skumpade lite extra när låten Groupie framfördes. 

Ett foto från 17 september då Elliot är 8 dagar och första gången vi har ögonkontakt "på riktigt".

Så var det det där med gåvor på Alla Hjärtans Dag... Enligt Wikipedia är blommor den vanligaste gåvan och därefter en middagsbjudning. Lite oromantiskt av oss kanske, men vi hade bestämt att handdukstorken som äntligen blivit levererad skulle bli vår gemensamma present och att vi bara skulle ge varandra något lite symboliskt för att det är lite kul att både ge och få presenter. 

Efter huvudrätten var det så dags att byta gåva. Victor var först ut och han fick mina ögon att tåras. Inte så ovanligt nuförtiden men jag blev verkligen rörd. 

Victor tycker om att teckna och önskar själv att han oftare (än en gång om året) tog sig tid för att sitta ner och låta pennan göra sitt. Han har gjort tre-fyra porträtt tidigare (varav ett är på mig) men har aldrig gjort en avbildning i profil och heller aldrig tecknat en bebis eller ett barn. Man kan därför minst sagt säga att han har utmanat sig med denna present... speciellt då jag är hemifrån max två timmar i taget och oftast har han då Elliot här hemma och han brukar hålla sig vaken. Jag förstår inte när han har hunnit slå sig ner, hitta fokus och lyckas få till denna underbara tavla. 

Jag blev såå glad och tacksam! Bättre present än alla blommor och chokladaskar i världen!

Vad jag köpte till Victor nämner vi inte ens här... så pinsamt oromantiskt i jämförelse! 

Tavlan jag fick av Victor i Alla hjärtans dag-present!
Fotat med iPhone i dålig ljus så bilden gör inte motivet riktigt rättvist då flera skuggor "försvunnit".

Det var vår Alla Hjärtans Dag 2015. 

Det var tre dagar sedan, livet rullar på som vanligt, det var på sätt och vis en dag som alla andra och det viktiga nu är att hålla kärleken och andra relationer vid liv och visa uppskattning under resten av året. Några ord, en kram, en tanke kan göra någons dag så otroligt mycket bättre.